Surfar mitt i natten. Blir glad. Ser att Josef Fares, gamla eleven, och också vännen, numera även filmregissören och spelmakaren, har vunnit fint pris i England för sitt datorspel.
Förutom att jag gläds för hans skull så blir jag extra glad när jag tänker på alla belackare han hade på den skola där han gick i gymnasiet och jag jobbade på. ”Fint folk”, lärare och rektorer, som åsidosatte honom. Hoppas de ser detta på något sätt nu och skäms. Ordentligt.
En bild från Twitter också:
Jag lägger ut den här överallt nu. Har sett den tidigare, men tycker den är magisk. Steve Jobs kommer med helikopter och håller tal för akademiker i Lund på något slags slott under mitten av 80-talet. Några år senare kickade styrelsen Jobs, men han kom ju tillbaka sedan, till Apple, och smackade allt. Femton minuter historia (jag tycker även den där svensken som håller tal är rätt rolig).
Jag har lämnat den här bloggen, och andra ställen på nätet, i fred ett långt tag. Men snart är det dags att köra på för fullt.
Jag behövde bara skaka av mig den blöta kommunfilten som funnits över skallen i nästan 20 år. Nu är jag en fri tänkare. Okej, inte riktigt än, men snart. Och jag tänker på Anita Ekberg, och en snygg nakenbild jag hittade av henne från typ 50-60-talet. Jag lägger fanken ut den här. Jag bugar för denna kvinna. (Och, wow, mitt första nakeninlägg, huka alla moralister!)
Plötsligt så vill jag se den där filmen jag gjorde 2001. I augusti/september, då jag flög till New Jersey och åkte buss till Manhattan och mina vänner. Jag klippte rullen och använde mig av en gammal låt av David Bowie när jag kom hem (som jag lärde mig digga i Berlin massa år före, harmoniernas mästare).
Ändå, och jag kanske tjatar. Här ser man röda varningsflaggor mellan mig och de där byggnaderna som om bara några veckor kommer att falla och göra krig. Man ser flygplan mellan mig, som filmar, och de där höga tornen. Det känns märkligt, det gör det. Och det gör det än idag.
Tja, det var det jag ville säga nu.
Ibland glömmer jag bort min kära blogg. Den ska jag använda mer nu. Alltså den här.
Okej, bloggen, vännen, så här ligger det till. Jag har, om du inte fattat det förut, sagt upp mig från Örebro kommun. Det gick inte längre. Mobbingen från arbetsgivaren/tjänstemän/chefer/politiker fick vara nog. (Det är ju självklart att sociala medier, video, webradio, layout, kommunikation, digital design, foto och allmän kunskap om nätet inte behövs i gymnasiet, det vet ju Björklund).
Jag och andra beslutade oss för att ge fanken. Det är inte synd om någon av oss ännu, för vi fick avgångsvederlag. Det betyder att vi har ett gäng månader med stålar, då vi, jag, hittar på något nytt. Och nu lämnar jag ”vi”, nu gäller det mig.
Hittade den här bilden på mig själv, plåtad av Cecilia Petrini för ett par år sedan när jag var och hälsade på henne och maken (låter brackigt, men så är det) precis under södra gränsen av Närke, där de har en sommarstuga.
Jag skulle kunna säga att jag ser harmonisk ut här (tack C), och så känner jag mig nu också. Så, tusan, ut med bilden:
Den här bilden på mig känner jag mig bekväm med. Okej, jag är något år äldre, men det här är jag, nu.
Nu sitter jag på morgonkvisten, dagen före dopparedan (Fattar man det ordet, den stavningen? Inte doppar-redan, utan doppare-dan), efter en vända med vänner på Stora Örebro, här hemma, och, mår bra.
På Julafton kommer jag att köra webradio på https://jordradion.se
Kör mellan 19 och 22. Man kan ringa dit, jag kan ringa folk. Jag spelar musik (både dåliga låtar och bättre sådana), berättar minnen och tycker saker. Det går bra att kommunicera med twitter för den som vill.
Varför jag gör det? Jo, jag vill. Även fast fantastiska vänner bjussat in mig på deras julfiranden så är jag som vanligt inte upplagd för det. Är man unkis, utan typ familj eller nära släkt så är det nämligen bara plågsamt, så jag kör radio istället, det tycker jag är kul.
Nu har jag berättat det här för folk, även min Jordradiokollega, och plötsligt vill många hänga på. Men, då det är mitt program så har jag bestämt det som så, att första timmen ska jag sitta och sega själv, åtminstone. För det måste finnas, ha-ha, ett tragiskt moment, ett ”själv”-moment i det hela.
Vi får se hur det funkar. Antagligen kommer folk och besöker mig, folk som själva inte gillar det traditionella julfirandet, ha-ha. Då får de vara med.
Och idag är det måndag. Ska väl köpa en flarra glögg. Annars får det vara som det är. Och, har ännu inte fattat var man köper tomtebloss. Jag vill ha tomtebloss. Tut!
/Mats
Vet inte, hade något behov att bekräfta mig själv på fejan i natt, så jag tänker, äh, jag lägger ut det här också.
Någon gång på början av 80-talet lirade bandet jag var med i, Kvällspressen Blues Band, förband och så kompade vi också lite, Big Joe Williams. Hittade en bild på datorn med han, och Dylan. För Big Joe tog hand om lille Dylan när han kom till storstan på 60-talet, han fick bo hos honom.
När Big Joe 30 år senare, någonting, kom till Västerås, så var vi bluesbandet nummer ett. Så vi lirade förband, och så.
Minns honom som en mycket gammal man, som behövde hjälp med att gå. Och hans spelning var den sista han gjorde i Europa innan han åkte hem till staterna. Han dog kort därefter.
Kommer också ihåg att jag bad om hans autograf, och fick ett stort X. Han kunde inte skriva (den skulle jag vilja hitta nu). Ante spelade in rubbet, men banden har försvunnit.
Och i somras var jag ju i Västeråstrakten. Kvällspressen lirade, med ny bassist. På en fest (jag hade inte förmått att repa, det var helt okej). De spelade fint därute. Jag gick in i stugan och såg, till min förvåning den där affischen. Så nu i kväll la jag ihop den bilden med bilden på Big Joe och Dylan. Känns bra. Så nu vet ni.
Hon var stor i Tyskland då, och är det även nu. Åtminstone hos den äldre generationen, de som finns kvar. Men det känns lite fel när hon underhåller ett gång SS-snubbar (kolla kragarna) där mitt under kriget i den här tyska spelfilmen.
Jag var ihop med en tyska en gång i tiden. Hennes föräldrar gillade frk Zarah Leander. De gillade mycket annat också från den tiden… (Det fanns arbete, det gjordes vägar…) Suck.
Måste lägga in bilder jag hittar på datorn här, så de finns här också, på min blogg. Och, jaja, jag vet att jag skriver lite för lite här, men det är nu det. Mycket av min Twitter kommer ju upp här till höger och via länk ovan.
Behöver jag påminna cybern om att herrn på bilden höll med mig i vår diskussion om skolan. Jag sa att att den är på väg till 60-talet, han tyckte att det snarare handlade om 40-talet. Det var hans fru som plåtade.
Snubben bakom kom och hämtade mig på flygplatsen. Han hade den där skylten och viftade med och körde sedan hela vägen från New Jersey, ner i tunneln och till södra Manhattan där jag träffade Ingela (som håller upp skylten där) typ det snabbaste jag åkt i en kärra.
Minns att vi snackade, han varnade mig, och han sa att jag skulle komma ihåg att inte titta folk i ögonen, som jag gjort på flygplatsen, det skulle ge trubbel. Jag skulle vara försiktig, ha-ha. Sket väl jag i. Jag är ju från Västerås (från början).
Att komma till staterna och någon står och viftar med en skylt (det där med att det står Baron, och det är jag, är en annan story) och så utan några förberedelser i övrigt följa med denna lirare i sin van, bara det, visade att nu var jag i staterna och nu fick staterna ta hand om mig, ha-ha. Han var alltså helt okänd för mig. Ingela hade inte sagt något.
Att åka godis-kärra är ju inte fel. Och jag fick mig ett fett mottagande på en saftig klubb, som jag inte törs skriva om här, men om jag skriver en självbiografi någon gång så kommer det med, he-he.
Bilden ovan är liten för det är en skärmbild från en video, och video måste komprimeras hårt på den tiden för att kunna köras över nätet, det var innan Youtube fanns och allt. Någonstans i mina lådor har jag de här filmerna, bilderna. Och någon dag ska jag göra superversioner av dem. Men det blir då. Inte nu. (”Då” är ett ord som kan användas tidsmässigt både förr och sedan i tiden, skumt…).
Ja, det var det jag tänkte på nu, när jag såg den där bilden, som jag tycker platsar på min blogg. Och, just, jag hade tre kanonveckor där då. Tut.
Satt natten till fredagen och kunde inte sova. Inget konstigt då krafter har satt igång en process att kicka mig och mina kollegor ur våra 15-20-åriga fasta anställningar i kommunen. Att det är inkompetens och okunskap som är orsaken till deras plötsliga motvilja mot oss är ställt utom all tvivel.
Kom på att det finns ett ställe på nätet där man kan göra textremsor till den numera, på internet, klassiska scenen med Hitler i Bunkern i Berlin 1945. Filmen heter Undergången och är väl värd att se i original.
När nytextade filmer av scenen började dyka upp blev filmbolaget sura för några år sedan. Men filmens regissör älskade de olika versionerna som kom.
Så, här är min. Och det som sägs är rätt väl överenstämmande med min verklighet nu.
Slutresultatet blev bättre än jag förväntade mig. Kan inte sluta glutta själv. Samhällskritik från verkligheten. Och lite humor naturligtvis. Och, nej, jag gör det inte lättare för mig själv. Men jag har aldrig fjäskat, min tunga är röd, inte brun…