Kategoriarkiv: Video

20:e oktober lirade vårt 70-80-talsband Kvällspressen (video)

Lelle hämtade mig på torsdagskvällen i Örebro. Vi körde till Västerås. Där kom Henke. Vi bodde sedan alla hos Wåfflan, i tre nätter. Repade på fredagen och lite på lördagen och så lirade vi.

Jag hade blåsor på mina basfingrar men det fick gå. Att efter typ 35 år lira igen med sina polare i Västerås var ju fanken helt sanslöst.
Okej, Jimmie hade ju gått vidare till andra dimensioner och kunde inte lira, men vi hittade en kille som heter Matts, och han var en jävel på att trumma.
fRa och Ante spelade in det hela. 500 biljetter sålda, ett tiotal band från förr var på repertoaren och vi lyckades samla in 100 000 spänn till kvinnojouren i Västerås. Här är, om detta funkar, den nakna sanningen, vi smackade fett! Sätt i hörlurarna, kör högsta volym!!

Någon annan gång ska jag skriva om hela rubbet. Men, fanken, vi var inte kassa (trots att man inte hörde ett skit när man stod på scenen, bara ett stort vrååååål).

En ny dag att blogga om

Jag vaknade (sätter på Spotify som bakgrund när jag skriver) halv nio på lördagsmorgonen (mest soft jazz) men blev förbannad, ville sova mer, lyckades. Sov till halv elva. Äh, fanken det gick inte att sova till fyra längre. Min kropp är helt förvirrad.

Gick upp. Rostade två skivor bröd. Körde Oboy till det. Apelsinmarmelad och ost. Mums.

Satt så och kollade dum-TV i ett gäng timmar. Blåste i apparaten, för jag hade ju varit på lokal dagen före. Det blev, som jag misstänkte, 0.00.

Klädde på mig lädret. Tog mig till parkeringshuset och bågen. Åkte ut. Norrköpingsvägen mot Norrköping. Svängde vid Statoil, före Tybble, mot Odensbacken och Stora Mellösa, den vägen.
Det blåste, men det gör det ju alltid när man åker båge.
Var alltså öster om Örebro, svängde så jag kom syd-öst, underbara 70-vägar på landsbygden. Såg en kepsbondkille som jag antog var SD-fanatiker. Jag har så jävla mycket fördomar. Man är själv med sina tankar i hjälmen. Såg kor, får, träd.
Kom till Kumla på sådana här vägar, åkte vidare. Det var en underbar tur. De som inte åker fattar inte, men känslan av rätt kraft i motorn, ljudet, svängarna, luftdraget, ja, äh, det är grejen. Så nu vet ni det.

Vad fick jag för jobb nu då?
Alltså efter allt jag skrev igår?
Jo, på den största friskolekoncernen i landet, på ett av deras uppköpta utbildningsföretag, Hermods.
Ni vet det där företaget som för nästan hundra år sedan, och även senare, utbildade folk i stugorna på landet till ingenjörer via brevkurser. Men nu är det annat.
Nu lär man nya människor i det här landet språk, kultur, ekonomi och data och sådant man ska eller bör veta om man bor här.

Så det är det jag gör. Jag har en egen klass, med massa nationaliteter. Från Syrien, Afghanistan, Irak, Indien, Somalia, Eritrea. På måndag får jag ett par till från andra länder.

Ingen jävla tolk.

Jag lär dem svenska. Jag lär dem ord. Jag lär dem slang, jag lär dem en eller ett. Jag lär dem en bil, flera bilar. Jag lär dem om försäkringskassan, om att man röstar här för vi är en demokrati. Jag lär dem fiska med metspö, stavning, meningsbyggnad, äh, ni hajar.
Rubbet! Verkligen rubbet, från början.
Det här är undervisningen före SFI (Svenska för invandrare). Det är analfabeter, det är är akademiker, det är unga, det är gamla, det är rika, det är fattiga, det är sådana som håller på sin tradition och sådana som är mer åt det västerländska hållet. Men alla, säger alla, vill verkligen lära sig. Och de suger i sig kunskapen på ett sätt som skulle få en genomsnittslig gymnasielärare att gråta av glädje.

-Säg efter mig: 7777 sjuka sjömän!

-Chuttosjosch… va?

-Okej, säg SJUKSKÖTERSKA, det är che-ljudet!

-Schuukschööterska!

-Bra, kanon!

-Tack!

-Varsegod!

-7777!

Och så säger de det. Jag tragglar, och de gillar det, jag utmanar, gör svåra grejer som jag vette fanken om jag skulle klara själv om jag var i deras kläder, men de fixar det.

-U!

-Oooo!

-Nej, UUUUUUUU!

-Ooooooo!

-NEJ, lyssna, U! Bara U!

-U!

-Bra, kanon, ni är ena rackare på uttal.

Garv.

-Okej, O I Y E A!

Så där fortsätter jag, ibland sjunger jag vokalerna (som inte finns i deras språk, det är helt nytt för tungan, gommen, halsen). De sjunger med. De vill lära sig. Jag förklarar att om man inte säger rätt kan det uppfattas fel. Det är skitviktigt att kunna uttala rätt. Och så där håller jag på.
De gillar det. De vill bli utmanade, lära sig, kunna.

-Mats, hur gammal är du?

-Jag?

-Ja?

Och så berättar jag. Och de förundras. De är mellan 19 och 52, tycker jag verkar ung.

-Det är för att i Sverige är det kallt på vintrarna och man utvecklas inte lika fort som i varmare länder där det växer hela tiden!

-Aha..

(He-he, jag skämtar, men menar lite allvar, och ja, jag har sagt så, och jo, de garvar också när de fattar vad jag säger).

Okej, jag ska stoppa här. Kan ju berätta hur mycket som helst.
Jag trivs på mitt jobb. Fräsiga kollegor, i min ålder. Och jag får lägga upp mina lektioner som jag jag själv vill. Vi delar studiematerial. Om någon av oss är sjuk delar vi upp eleverna. Det är en soft arbetsplats. Naturligtvis lite administration också. Men mest handlar det om att öva tal, skrivning, stavning, meningar, betydelser.
För de här rackarna som kommit hit måste greppa svenskan, annars är det svårt att komma in i samhället. Det är/var svårt för mig som svenne, när jag blev arbetslös. Det är svårt för dem. Men utan språket är det nästan omöjligt.

Jag är på dem om att öva svenska hemma med familj och vänner. Att ge fanken i att bara umgås med landsmän, att ge sig ut i staden och träffa svenskar.

Filmen ovan, den överst på sidan, visar på Alladin och Ahmed som lirar lite fotboll på en rast. Kunde inte låta bli att sticka ut min iPhone och smygfilma.

Jag har det kul på jobbet.

Så. Det får räcka för nu. Dag eller natt, två av nybloggning.

Tut!

/Baron von Blomgren

PS. Jag dristade mig att låta dem läsa Strindberg (Ett halvt ark papper), och om Strindberg. Ville veta om det skulle funka. Skrev upp lite ord på tavlan som de fick översätta på sitt hemspråk först via sina mobiler. Det gjorde de.

-Var studerade den unge Strindberg?

-Eeh, Uppsala?

-Ja, rätt, bra!

-Vad jobbade Strindbergs mamma som?

Det blev tyst ett tag.

-Hoshollesk!

-Hushållerska, ja, bra, kanon, toppen!

Och så fortsatte de. De fattade hela texten. Kan inte känna mig annat än nöjd. Ville bara säga det. Ha-ha.

 

 

 

 

Hittade video på morsan, 56 sekunder, från 2001

Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.

Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).

Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.

/Mats

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

11 minuter film när jag cyklade via Periscope/Twitter

Ibland kör jag bara på, och kommunicerar med hela världen. Det har hänt förr, nu också. Bara rätt av, ingen repetition, bara att köra. Ingen märkvärdig rulle, men folk kommenterar och jag cyklar i den varma sommarnatten. Och kommunicerar på min akademiska Oxfordengelska.