Kategoriarkiv: Västerås

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

Har ju faktiskt kompat Big Joe Williams -blueslegenden (blogg)

Om jag inte minns helt fel och är helt väck i skallen så gäller denna story, alltså är helt sann:

I Västerås, ja, jag är ju därifrån, så hade vi Big Joe Williams en gång i tiden som spelade. Typ tidigt 80-tal. Han var bluesare, och vi, i Kvällspressen Blues Band, dvs jag, Häcken, Wåfflan, Lelle, och Jimmie var ju bluesbandet som gällde i stan då.
Han lirade nere på Bryggis. Detta var en legend, och vad jag förstått så bodde Bob Dylan hemma hos honom i början på sin karriär till och med. Big Joe hade varit som en farsa för Bob.
Det här var en riktig lirare.
Nu blev det så att vi, av outgrundliga anledningar, kom att lira några låtar med honom (jag lirade bas) i andra set. Och det där gick ju bra, vi körde nog den här låten nedan också, då vi hade den på vår repertoar.
Minns att jag fixade hans autograf. Han kunde ju inte skriva, så det blev ett stor X. Bara det, arvet från slaveriet, i Västerås, då, fortfarande. Förtrycket av de svarta. Jag bara häpnade.
Och så spelade polaren Ante in alltihop på fin rullbandspelare (men har blivit av med inspelningarna genom åren, stor tragedi bara det).

Det var något finländskt svin-bolag som drog runt med honom i norden, vad jag kommer ihåg.
Minns att jag satt och kollade in när han mödosamt gick upp, med käpp för trappan, nerifrån valvet och upp till turnébussen. Klädd i finaste kostym, med hatt, och all publik var svennar, med jeans, långt hår och progg i sinnet.
Det tog tid, han var gammal, men en ”pop”-kvinna höll honom under armen (finska) och till sist kom han upp från ”valvet” där konserten varit, och det hade varit fullsatt.
Det var hans sista spelning någonsin. Han åkte hem från Västerås till staterna och dog kort efteråt. Spelningen i Västerås, och med oss blev hans sista.
Jag gillar den killen, han var äkta.

Om några märkliga ställen jag sovit på genom åren (blogg)

En lördagsmorgon. Lyssnar, ånyo på Elton Johns gamla platta på Spotten. Och nej, har inte blivit homo. Han är bara en jävel på att göra bra musik, och nu snackar jag 70-talet. Jaja.

Slås av idiotin i världen, i Örebro, överallt. Här skulle jag vilja säga ett och annat, men avstår, då konsekvenserna inte är i fas med min vämjelse.
Ännu.

Vet inte vad det är i luften. Kanske är det åldern, men jag drabbas varje dag av massa minnen som pluppar fram. Igår satt jag och garvade (som gammalt folk gör) av mig själv då jag mindes olika konstiga ställen jag sovit på. Ska jag berätta några? Okej.

För att finansiera mina högskolestudier en, eller om det var ett par,  terminer, så tog jag jobb på en glassfirma här i Närke. Förutom att sälja och åka runt i bil så hade jag lagertjänst. Det betydde att jag skulle packa dessa glassbilar så de var klara när förarna kom på eftermiddagen. Det var två stora frysrum med hur mycket jävla glass som helst. Och jag var klädd som en polarfarare. Slet som tusan och packade de fulla med glass, korv och allt skit som skulle ut.
Var duktig och blev ofta klar tidigt. Men ingen kollade mig. Jag var själv på min arbetsplats. Så, när jag var klar, kände jag för välbehövlig vila. Så jag började sova i frysrummen, som var -30 grader.
Jag kravlade upp, längst ner i ena frysrummet, på lådorna, de som var närmast taket, och så la jag mig där, med dörren stängd utåt. Och så sov jag där. Ibland i ett par timmar. Fungerade jättebra, vaknade alltid när säljarna började starta sina bilar och någon öppnade frysdörren, då låtsades jag fixa något därinne, däruppe.
Tror jag aldrig sovit så skönt som det där året, i frysen.
Ja, jag var galen, men det funkade.

Här två bilder, från Nerikes Allehanda på den tiden. De gjorde reportage om mig. Ja, det är 80-tal, och man sålde som bäst, inte som man kan tro, på sommaren, utan på vintern, då det var som kallast och föräldrar hade tyngsta samvetena för att deras barn hade tråkigt, he-he:

kursar-glassbil

 

Och:

akarbrasa-glassbil

 

Tiden går, tiderna går.

Ska jag berätta någon till? Jo, jag gör det, Kalix kanske inte blir arg för att jag skriver så mycket.
Ännu tidigare på 80-talet jobbade jag på en flygflottilj i Västerås som skulle läggas ner.

f1-36-1

Jag var yngst och färskast på arbetsplatsen. Fick det jobbet direkt efter lumpen. Alla var upptagna med att stjäla allt som gick. Folk byggde till och med hus med material som de tog med sig. Jag såg bilar som stegrade sig genom grindarna för att byggmaterial och verktyg stals. Då jag inte är tjuv, eller ens ville bygga hus, så var jag obekväm för mina chefer.
Så, i ungefär ett år, (då jag som ny räknades som opålitlig), fick jag sitta i fikarummet och bara glo, inte göra ett skit, inte jobba, men med full lön. Till slut så låg jag i soffan och sov bort mina dagar när jag inte glättade i Fib-Aktuellt och Lektyr, som det fanns många exemplar av där (i statlig tjänst, observera).
Väcktes bara när alla andra kom tillbaka, för fikat, för lunchen.
Men mina äldre arbetskamrater var rätt schyssta. Bara jag höll truten så var jag okej. Och bara jag inte besvärade mina närmsta chefer, som satt på sitt kontor bredvid fikarummet var allt okej. Dock fick jag svåra sömnproblem av detta. Alltså hemma. Jag hade ju sovit hela dagarna, så ofta försov jag mig dagen efter. Ja, du fattar, bloggen.

Efter något år fick jag, och nu är jag inte så tydlig, börjar känna att dessa, mina minnen, passar i en roman som kan försörja mig, he-he. Sådant måste man tänka på när man har en massa att minnas som man skriver ner.
Okej, jag tar en till. Jag hamnade i vapenförrådet. Där det förvarades pang-pang, ammunition och skyddsutrustning. Det var ståldörrar inne på militärområdet, det var hemligaste stället. Där satt jag, tills jag inte orkade längre, utan hittade lastpallar med gasmasker. Där slängde jag mig ner och sov så gott hela dagarna, ingen knackade ju på ändå, det var inget krig. Lukten av lite mögel kan jag nog känna än i dag. Men ändå, inlåst, som i ett betong-stål-kassaskåp sov jag gott under mina dagar, och fick min månadslön. Så här efteråt så måste jag säga att det inte var så illa.
(Det hände en massa andra grejer på mitt arbete där under 2-3 år, som jag inte har berättat, för nu handlade det ju om att sova på konstiga ställen).

Bonus: Hade en lön på 5500 brutto. Av det fick jag behålla 3500 efter skatt. På det hade jag en hyra på 190 kronor i månaden, en SAAB, och resten till krog, semestrar, brudar, och hela fadderullan.
Och jag var lite över 20 bast. Det var inte illa.

Får räcka så, känner jag.
Rocka rolla!

/Mats

Dag 185 under Arktis och Fryxellska i Västerås

Vet inte varför, men plötsligt ville jag se lite från den där italienska skräckfilmen om Sverige, en riktigt härlig ljugarrulle som gjordes på 60-talet som en sensation för att tjäna stålar.
Finns ett gäng klipp på nätet. Alltså rullen ”Sverige himmel eller helvete”.
Om man söker det på engelska så hittar man mer. Trailern är obetalbar.
Och här, i de få minutrarna nedan så är de i Västerås. Visst är det sant, i sak, men inte i mening. Ungefär som SD och deras propaganda som de lågtänkande sväljer med hull och hår.
Här är det skolan bredvid Oxbacken, Fryxellska, 1968. Jovisst, det fanns ett skyddsrum där, och visst, det var fint folks barn som gick där (musikklasser och grejer, inte som jag på Hammarby, he-he). Jaja, jag har många polare som gått där, men det får de köpa. Så var det.

De hade nog matsal därnere, och en hiss ner, visst, men det fanns annan ingång också, och där kom jag ihåg att jag spelade teater (hade ett intresse för dramatik vid yngre år) och senare var jag med och anordnade blueskonserter därnere, bland annat med Roffe Wikström, det bästa han gjort, någonsin. En gång såg jag till och med Pugh Rogefeldt som gick neråt i katakomberna därnere, det knockade mig, bara det.

Men, njut av speakerrösten, och njut över detta, en halvsanning som låter som en sanning, och tänk att nu är de otänkande människorna enligt senaste undersökningen uppe i 17 procent, snart var femte du träffar på är SD-anhängare. Och jag tror inte det stoppar där. Dålig utbildning i skolan, en dålig politik som skapar en massa orättvisor, voila, så har vi en extremhöger som kommer upp ur skiten.
Alla har vi ansvar. Nu säger vi till de vi känner, de vi träffar. Det är dags att de lägger av nu, och att vi står upp.

Tut!

/Mats

Ps. Ballt att jag fick två kommentarer från igår, från Emil och Kalix, när jag skrev med text. Undrar hur många ljudbloggar jag lagt ut som ingen jävel lyssnat på, ha-ha? Äh, skit samma, nu har jag fått olja i fingrarna.

Äh, fanken, här är Trailern, som man kan se om och om igen, ha-ha:

En låt live med vännen Bo som lämnade in i fredags (från vårt band)

Jag lägger ut den här stillbildsvideon i min blogg. En fin mollblues. Fick låten från Bela igår. Det är vi, jag, som lirade med The Blue Pearls 1986 i Västerås, (bodde i Örebro då, med mina nya vänner i bandet och turnerade tillbaka till Västerås, fränt, det).

Tycker mig höra Wåfflan tjoa på slutet.
Nåväl. En fin låt som Bela har skrivit text och musik till.
Den andra gitarristen i bandet gick tyvärr bort också för tidigt. Allt är för tidigt, när det gäller tråkigheter och sådant.
Men vi, vi hade kul då, och garvade mycket allihop!

People (Text/musik : Bela Svärdmark)

The Blue Pearls:
Bo Malmström – sång
Bela Svärdmark – gitarr
Jan Axelsson – gitarr
Mats Blomgren – bas
Leif Samuelsson – trummor

Livet tickar vidare, och Bosse var en rolig rackare, som jag har goa historier om, jag tar någon annan gång.

Kör en video. Åka MC Västerås 2005 (som jag hittade nyss)

Den som letar ska finna. Tejpade fast en DV-kamera på luftburken där utanför Hammarby och satte igång det hela en gång i tiden. Hittade fetfilmen nu i natt. Meckade lite och slängde upp den på tuben. Typ fem och en halv minut video som kanske bara jag gillar att glo på, ha-ha. Men då må det vara så. Det händer inte så mycket, men solen lyser och om man är från Västerås så känner man igen sig, hela vägen till Stora torget.

I övrigt idag. Sov, vaknade. Cykeltur. Fika hos The Bagaris. Cykeltur. Pizza (hämt) och nergång till favvolukusen. Flyttade mig en gång, pga en slags människas bristande förståelse för sin egen hygien (armsvett). Jösses. Det finns folk. Som inte är som jag.

Tralla la.

Första dygnet utan steroidtabletter med mera

Jävligt dramatisk rubrik, jag vet, men så är det.
Tog mig i alla fall till att fixa så någon från sjukvården ringer mig i morgon, då jag kan förklara alla positiva bieffekter och undra hur jag ska ställa mig till detta. Alltså, jag är lite orolig över att jag ”faller tillbaka” nu då jag inte äter tabletterna längre, har ju inga. Eller är jag PÅ IGEN PÅ ALLA CYLINDRAR? Kan jag vara lugn?
Vill veta.

Hittade den här bilden. Från min späda ungdom. Det är jag i grönt längst till höger. Det är mina polare från gymnasiet i Västerås. Rudbeckianska skolan, Sveriges äldsta gymnasium, från 1623. Stefan till vänster, Dagga i mitten och eftersom det är en damväska på bilden var det nog Lilian som plåtade då.
Aj, vad smärt jag var, och vilka vida brallor. Men det var ju typ 1977. Manchesterkavaj var prylen då, he-he. Men jag signalerar styrka, det är det viktiga, he-he.

jag-dagga-snellis-77

 

I kväll har jag varit på Biskops och diskuterat viktiga grejer, och trevliga grejer, med vänner, olika vänner. En bra kväll.
Alltså, jag är nöjd med denna måndag. Och jag är nöjd med mig själv (det kan vara medicinerna, det kan vara jag på riktigt, efter utrensningen av de starka prylarna, jag vet inte).

(Har också, till min förvåning, hajat att fler än jag tror är inne här på bloggen och läser.  Två snubbar som jag inte trodde var det berättade idag.
Jag lägger ju bara ut autolänk via Twitter, inte fejan, av skäl som jag har. Vill inte det bara. Man måste vara Twittervuxen för att läsa här, tänker jag, he-he).

 

 

 

Hittar 60-talsfotografi med mig, med mera

jagmedhattHerr Mats under jungfruerligt 60-tal i Västerås, Hammarby, 65-66.

Ja, och då ska bilden upp, hit, till min egen jäkla blogg som jag pyntar och trixar med, så klart. Solklart. Med mjölktandsglugg i käften.

Det är jag utanför barnträdgården (som det hette då, dagis/fritids eller vad man säger nu, inskolningsenhet). Jag tillhörde blå gruppen och körde nog på eftermiddagarna. Var utanför det stängslade området när en skum lirare dök upp och ville fotografera mig. För fanken, jag ställde upp (han fotade alla sedan, så han var en riktig fotograf).
Det mest anmärkningsvärda här är, förutom att jag ser så glad och självsäker ut, min hatt, som också har en fjäder? Ha-ha-ha!
Tror den var grön, och det var antagligen mode då och inget jag tyckte var konstigt (vilket är märkligt, eller beror på att jag inte fattade något i den späda åldern, innan ens lågstadiet).
Sedan ser jag mitt vänstra öra, det stack tydligen ut lite då, det gör det inte nu. Därmed har jag vetenskapligt belagt att vingmutteröron oftast växer bort. Fast det var inget jag led av på den tiden, upptäckte det ju först nu.
Det var då, det. (Tack, återfunna hårdisken som jag tömt in på min dator).

I nutid, typ just nu, har jag lite problemos med en grej jag sliter med sedan någon vecka (inkluderar bara mig själv). Fjantar och skriver inte vad det är här nu. Men det är. Och det suger hästsnorre.
Lyckas jag ordna upp det som måste fixas, så berättar jag nog här sedan, men inte nu.
Så, jag är inte riktigt på. Det är jag inte. Men hoppas det ordnar sig snart.

Lördagsnatten i övrigt var finemang. Träffade massa goda vännar  på lokal, innan jag tog mig hemåt. Ja, en vanlig lördag, inte mycket att orda om.

Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!

Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.

Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.

skattemyndigheten

Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?

Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.

Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.

-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!

-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!

Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.

Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.

-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!

-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!

Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.

-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!

Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.

Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.

/Mats