Skivbolaget har redan börjat prångla ut min och Bagaris gamla hit, Livet – En dröm, med Mats-Gunnars från Stockholm. Nygjord modern video, ska tydligen vara så nu för tiden. Jaja.
Så då lägger jag ut den här också. Så besökare på min blogg kan njuta lika mycket som jag gör:
Här pyntar jag stålar för denna blogg och så använder jag den inte. Det är ett bekymmer. Alldeles för få inlägg nu i januari. Orsaker finns. Måste hålla mig i cyberskinnet. Det gamla vanliga. Ni vet, ni som följt mig från ”furr”. De nosar upp.
Men.
Jag kan inte sluta vara mig själv. Kan inte censurera mig. Jag är jag. Jag är vuxen, jag är fanimej i en ålder jag skulle kunna vara farfars-far. Jag gör precis vad fanken jag vill, här, på min egen blogg. Blir galen av min självcensur, RIKTIGT arg.
Jag lägger ut en bild från förut, typ 2000, där jag står på ett tak med cigg och har frän bakgrund. Sådant piggar upp mig och skrämmer fjantarna (den är jättestor om man klickar på den några gånger):
14 år sedan, och några månader. Då var man hott, också. Ha-ha.
Måste ta mig samman. Typ åka tåg till Kumla och ta in på stadshotellet där, utan distraktioner, en helg, och bara tänka ut hur jag ska försörja mig på ett bra sätt. Med allt det jag kan. För jag kan en massa. Men lever i Ankeborg.
(Det knakar i huvudet av mina tankar nu, hur jag ska formulera mig och så vidare, knak-knak).
Fingertoppskänsla, men en burdus sådan. Det är det jag kan åstadkomma.
Fick present av en besökare på Öppet Hus idag, igen. Massa godis, ett kort och en konstgjord ros (med katt, gaaaaa!). Jösses! Ingenting jag begär, det är genant på något sätt, men folk uppskattar det jag håller på med, och jag tackade naturligtvis henne. Jag vill visa det här. Vänta, ska lira en bild…:
Men, som sagt, det är timmar, som jag har nu. Måste snart ha timmar som är typ heltid. Det har ju redan gått ett år sedan Örebro Kommun tvingade sina medielärare att ta ut avgångsvederlag och säga upp sig. Alltså jag och ett gäng till, efter typ 20 år. Svin.
Jag kör på som om alla dagar är de sista, som om det ordnar sig. Vafan ska man göra? Gräva ner sig? Nä, inte jag.
Jag kör på, gasen i botten, så länge det går.
Och det är en enorm njutning att hjälpa folk med saker som jag kan. Verkligen. Men det är ändå Bambi-läge för mig (is, ostadigt, halt, äh, fatta).
Visst fanken får man lägga upp bilder som ovan, utan att man anses skryta? Jag gör det. Fuck, jävla jantelag (vad det nu är, detta uttjatade begrepp).
Det räcker inte med att vara en ”jättebra lärare” i Örebro 2015. Man måste kunna försörja sig också.
Så, den där trippen till Kumla (för att där känner jag ingen och kan inte bli distraherad) lockar mig mer och mer. Bara sitta på ett hotellrum och glo ut mot järnvägsspåret, se tågen forsa fram mot Hallsberg och så få snilleblixt på snilleblixt. Checka ut, ta tåget till Örebro södra station (12 minuter) och segrande garva på perrongen. Innan miljonerna börjar trilla in pga av min genialitet.
Så får det bli.
Örebro just nu är någon jävla skidtävling i regnet, och Hindermässa i samma regn. Bägge har jag inget som helst intresse av, tråkigt nog.
Ja, äh, det får räcka för just nu. Sorry, bloggen, att jag mjäkat. Min ambition är att sluta mjäka och rapportera varje dag. Skäms på mig. Jag kommer att ta mig. Bli bättre.
Rocka rolla!
/Mats
2001 så drog jag ju till New York och Manhattan för andra gången. Gudars vilken kraft det är i den staden.
Och så drog jag upp till min vän Ingela i hennes höghus. Och så komprimerade jag videon när jag kom hem, den blev liten, men så blev videos förr, om man ville visa dem på nätet, som jag gjorde. (En dag hittar jag originalen och kan komprimera dem så det blir snyggt).
Nu när jag la upp den på Youtube så hamnade den jussom i ett hörn. Äh, skit samma, den syns.
Det här är på södra Manhattan, hemma hos Ingela. Åt andra hållet i hennes hus är de där höga husen som flygplan ett par veckor senare skulle köra in i och så rasade de. Men det där visste vi ju inte då, och då var jag hemma igen. När jag filmar genom fönstret och ut är det Hudson River.
Fick höra hur det var att var med om den där skiten när det gick åt helvete av Ingela senare, men det är en annan historia.
Här kör vi till tysk svinrock, ha-ha. Som brudarna i New York lärde mig gilla (jag är en bluesare, men det gick att få mig att digga detta).
Det är alltså jag för 13-14 år sedan, om jag inte minns fel.
Det är något fräsigt med att trycka tangenter i alla fall. Och så kan jag ju inbilla mig att det är lättare än att bara prata in ljudbloggar. Så.
En speciell dag. Alla dagar är speciella. Men ändå.
Ett otroligt tryck från 13.00 när jag öppnade Öppet Hus. Tre tuffa damer körde hårdast med mig. De hade sina iPhones och iPads och ville veta så mycket mer. Alla hade blivit rekommenderade, hört att jag fanns via tidigare besökare. Så, det är det bästa sättet, att folk som diggar det jag håller på med berättar för folk de känner att det är bra grejer som sker i MacLabbet. Mycket bättre PR än annonser.
En av damerna gav mig en julklapp. Den har jag ätit av i kväll. Ett presentpaket med choklad. Hon har varit där förut, och jag har sagt att jag inte behöver något, att jag har betalt, och att jag gillar vad jag gör. Men äldre folk, precis som folk som kommer från andra länder, de vill ge, och ger, när de känner att de fått något själva. Det är vackert. Och jag säger inte nej, för det vore oförskämt (fick ju rysk korv förra veckan av en rysk kvinna). Tacka och ta emot. Punkt.
Gick ifrån ett par gånger. Tänkte konfrontera en ansvarig rätt nyanställd byråkrat för att jag inte fått någon lön för en del av mitt arbete ännu. Men den liraren var inte där alls. Kanske tur för honom. Jag kör vidare i morgon.
En kontorist, kanske jag ska kalla honom, som för, nu, två och en halv vecka sedan ville ha mina redovisningar just den måndagen så jag skulle få lön för mitt jobb, men då jag inte fått ett öre ännu så tänker jag göra som så att jag ger honom ett erbjudande han inte kan säga nej till.
Först ber jag honom ta av sig glasögonen (det skapar en koncentration kring mitt allvar) och sedan framlägger jag mitt ärende.
Endera fixar han in de stålar jag jobbat ihop på den räkningen till mitt konto innan dagen är över, eller också kommer jag hem till honom, bor hos honom, använder hans pyjamas, äter hos honom tre gånger om dagen, och snor hans säng. Han kan sova i sin soffa eller nått.
Ja, jag är förbannad. Medelmåttor har aldrig fått mig att se världen i rosa.
Men, damerna i MacLabbet som ville lära sig, de gjorde mig glada. Vet inte varför jag kommer så bra överens med folk över 70, men det gör jag. Kanske för att jag inte behandlar dem, eller någon annan, som mindre vetande, utan som vilken polare som helst. Ja, just kanske därför. De var alla trevliga. Och jag behöver trevliga människor som motvikt till de skitskallar som i övrigt finns i världen, i Örebro, landet som stort, eller världen just nu.
Mina två favoritkonsulenter hjälpte mig i flera timmar med en massa administration som gällde listor och hej och hå som jag legat efter med och inte fattat hur man ska fylla i (inte bara pga slöhet, utan pga orsaker jag inte tar upp här just nu, alltså inte mitt fel, enbart).
Jag blev kvar fyra timmar med sådant efter mitt Öppet Hus. Ojoj, vilken hjälp jag fick. De som är mina vänner, är mina vänner, alltid.
Åt Bongs köttsoppa med macka när jag kom hem. Äter burkköttsoppa ett par gånger i veckan nu. Kanske är det åldern, men det är både gott och bekvämt.
Gock ut på lokal för att träffa vänner. Träffade olika slags sådana och ett och annat mök, men det är bara att skita i. Apskallar ska man bara ignorera.
Dock behöver man människor omkring sig, lite otvunget, och gagga lite hej och hå med schysst folk. Det gör man.
Kommer hem och ser på Twitter och webben att KD var de första att falla. Tänkte skriva något om det på Twitter eller Fejan, men förmådde inte. Ändå, jag tänker inte hålla inne med vad jag tycker om någon frågar, diskuterar eller förfäktar nasse-idéer. Men det är ju bara jag.
Så. Då har jag skrivit av mig lite. I morgon/idag så ska vi se om jag får några stålar, och vad jag i så fall gör åt det om det inte kommit några. Men först ska jag lära lite ryska damer att göra blogg.
Tut! Kamp! Rock! Nu tar vi tag i detta!
/Mats
Ha-ha-ha. Jag har så jävla snygg dator, som fungerar så jävla bra.
Hittade just ett par bilder på Steve Jobs som jag plåtade på Keynoten i New York 2001. Kvaliteten kunde kanske vara bättre, men ändå. Jag satt där, längst fram. Jag var cooooool! Ha-ha. (De är klickbara, vissa blir lite större).
Black Sabbaths guralirare Twittrar, och han har ju problem med hälsan. Kollar om jag får in hans Tweet här (live). Det har ju varit en uppdatering på WordPress.
A picture of me today at Parkway Hospital with two of my favourite people, Sandra and Clair, who looked after me. pic.twitter.com/FzsoZCn4jv
— Tony Iommi (@tonyiommi) 17 september 2014
Kör nu 4.0. Vilket borde betyda att Tweeten är levande i den mån att det går att retweeta eller gilla rätt från bilden Tweeten ovan.
(Edit: Tog bort ett par bilder här 151005 på en böna från New York. Hon hade hittat det här och ville inte längre vara med. Och jag är ju artig. Det var okej bilder som frk Ingo plåtat med hälsningar till mig som den här tjejen höll upp).
Det är musik, men inte ny. En låt jag gjorde förr, (törs inte säga när, men det är tvåsiffrigt). Här är den:
Och här hittade jag en bild från när vi i The Blue Pearls lirade i stadsparken, på stora scenen, typ, 2005, men det kan ha varit tidigare. Jag i vitt som lirar bas, och Bela på sologura till höger. Klicka för större bild.
Äh, jag kör en låt av som vi körde där också:
Jävlars vad jag bjussar cybern på content. Inte många som gör. De flesta delar bara andras, livrädda för att lägga ut eget. Sådant gör mig trött. Att sedan denna blogg inte är den mest lästa i Örebro eller världen är skit samma, ha-ha.
Jag gör ju inte PR för den. Varför skulle jag? Det är ju bara jag.
Dagen i övrigt. Det regnade. Jag kollade på TV. Kollade till och med fotboll. Försöker ju intressera mig så jag blir som alla andra. Det går… så där…
Åt mat, borstade tänderna, duschade, och efter midnatt drog jag ner och träffade folk jag kände på vanliga stället, och folk som tror att de känner mig (mindre bra).
Sedan cyklade jag hem i regnet. Men än så vill jag inte skriva, men det var en okej kväll.
Jag köpte en hutt för att o-fira att det under lördagen var 100 år sedan gnistan till första världskriget tändes i Sarajevo, som sedan ledde till andra världskriget, som sedan ledde till obegripbara prylar i forna Jugoslavien med flera länder och folk, och vi har inte lärt oss ett skit av historien. Som vanligt. Fy fan säger jag!
Snart är det juli, då blir det sommar. Sådan där jävla sommar då det är varmt på nätterna så man går åt. Man ligger och hatar, kan inte somna mellan sina svettiga lakan. Ja, jag tycker det är skönt nu, fast lite mindre regn bara.
När vi går in i juli har jag avverkat en tredjedel av min exil från Örebro kommun. Någon dag till bara, så tar jag tag i ett och annat, är det tänkt. Den blöta filten är borta. Dags att leverera av egen kraft, utan censur. Tut.
Den som letar ska finna. Tejpade fast en DV-kamera på luftburken där utanför Hammarby och satte igång det hela en gång i tiden. Hittade fetfilmen nu i natt. Meckade lite och slängde upp den på tuben. Typ fem och en halv minut video som kanske bara jag gillar att glo på, ha-ha. Men då må det vara så. Det händer inte så mycket, men solen lyser och om man är från Västerås så känner man igen sig, hela vägen till Stora torget.
I övrigt idag. Sov, vaknade. Cykeltur. Fika hos The Bagaris. Cykeltur. Pizza (hämt) och nergång till favvolukusen. Flyttade mig en gång, pga en slags människas bristande förståelse för sin egen hygien (armsvett). Jösses. Det finns folk. Som inte är som jag.
Tralla la.
Hej, min egen blogg! Hur är läget? Okej, då kör jag.
Jag kör ju arkeologi i mina filer, samt försöker leva ett vanligt slags liv bland konstigheter och fullständiga normaliteter.
Idag tog jag en cykeltur. Gör det av motionssyfte och för att fundera. I en sväng så gick det plötsligt åt helvete.
Mitt rörlås, som jag har på styret när det inte låser cykeln för alla jävla cykeltjuvar, som jag HATAR (ni ska få, ni ska få…) trasslade plötsligt in sig med en stabil del av min cykel och det gick käpprätt åt skogen. Det var omöjligt att styra åt höger eller vänster. Försökte bromsa, men det tog inte, studsade med skorna på marken, det hjälpte inte. Plötsligt var jag i en olycka.
I de där sekunderna jag flög hann jag tänka en massa. Om blod, brutna ben, förstörda glasögon och ännu värre.
Som i slow-motion så närmade jag mig slutet, trottoaren och häcken där bakom. Cykeln gav upp och vek sig, jag for som en projektil mot asfalten. Högra knät i trottoaren först, sedan högra armbågen, axeln och så, efter den smacken for jag med ryggen mot marken och huvudet före rätt in i en häck. SMACK!
Grenarna slog mig i huvudet och jag var helt klar med att det här, det hade gått åt helvetet totalt, innan jag stannade.
Men.
Liggande där på rygg så tänkte jag, att jag fortfarande var vid medvetande. Jag reste mig upp, och det gjorde ont. Var säker på att benflisor skulle sticka ut från jeansen, att jag hade en kvist in i huvudet, in i hjärnan, att det bara var en tidsfråga innan jag skulle svimma.
En bil stannade och föraren tittade på mig, han hade sett allt. En cykel, med en cyklist som i full rulle hade bombat trottoar och häck. Han såg helt chockad ut (ungefär som jag kände mig). Jag vinkade åt honom att jag var okej och tog upp cykeln, som var hel, kollade kläderna, som var hela, kände i huvudet efter hål (hittade inget) och cyklade vidare ner mot stan. Det gjorde ont. Som fy fanken!!!
Nu, i skrivande stund, gör det bara ont i knät. Jag har inte tagit av mig brallorna än för att kolla hur det ser ut. Det partyt tänkte jag ha senare i natt…
Så, plötsligt kan allt hända. Bara att tänka på det. Plötsligt så vinner man på triss, eller går åt helvete i en larvig olycka man inte tänkt sig.
Sent under kvällen var jag sedan på Biskops. Orkar inte redogöra för konstigheterna där (allt var inte lurigt, mycket trevligt också), men två grejer var så luriga så jag var tvungen att gå ut och få luft, och sitta själv, utan polare ett tag.
Nä, vill inte ens skriva vad som hände. Det ska glömmas bort. Folk är så jävla luriga, och jag reagerade rätt hårt, bägge gångerna. Ni som känner mig får fråga live. Då svarar jag, men jag skriver inget här. Det får komma i min roman ”Att vara mig”. Hm, bra namn, det ska jag använda.
I mitt letande efter bilder och cyberspår från förr, från min hårddisk kom jag idag till den nionde september tvåtusenett. Ni vet då de där två tornen rasade i New York.
Ett par veckor tidigare hade jag ju varit där. Nu var jag uppe i MacLabbet på Rudbecksskolan. Körde multimediaundervisning (sådant som Björklund och lokala skolpolitiker inte hajar numera). Alltså för 13 år sedan, drygt.
Plötsligt gick internet ner. Den sega linan som kommunen hade gjorde att jag inte kom åt Aftonbladet, Expressen eller DN:s web. Vafanken?
Jag kollade runt lite på andra ställen, och så fick jag veta att ett litet plan, antagligen ett sportplan störtat i WTC.
Jag, som då var enormt New York-nostalgisk, ville verkligen dit igen, ännu en gång, hade ett par länkar till webkameror. (På den tiden sådana där som uppdaterade sig en gång var tionde sekund, eller en gång i minuten). Kollade in en sådan. Såg det här först (bilderna är klickbara och kan i vissa fall bli större då):
Okej, lite gul rök ur ett av skraporna, okej.
Sedan hade jag en annan adress sparad, så jag kollade webkameran därifrån också:
Oj, här såg man ju verkligen att det rökte. Visade det för mina elever som blev mycket intresserade. Skumma prylar därborta.
Sedan säger en av min elever, efter en stund:
-Kolla, ena huset syns inte längre, det är borta!
-Äh, sluta, det måste ju vara något fel med kameran eller röken!
Jag tog skärmbilder här är den andra:
Vi undrade länge över det där. Varför såg man inte den där skrapan längre?
Och här ska vi minnas, i min historia, att det var ingen live-TV eller något. Knappt i staterna hade de fattat vad som hänt.
Lektionen tog slut. Jag stannade ett tag, fattade ett och annat. Stängde, låste, gick ut på stan i ett ärende. Kom ihåg att när jag gick där på Drottninggatan, så visste jag så jävla mycket mer än de andra som gick där. För det här var i internets barndom, och inga hade smartphones, och jag visste att det här var stort, och det skulle de se på nyheterna när de kom hem, folk, på stan.
Sedan var jag rädd för vad amerikanarna skulle göra.
Japp. En redig blogg, va?
Tjong! (Man får skriva kommentarer här, mitt bränsle, som lägger ut mig själv så pass, men, man behöver inte).
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag bara kör. Känner en tvingande kraft att lägga ut något här minst varje dag numera.
Okej, en bild först.
Sitter med två Coca-Cola där vid den där fontänen i Central Park år 2000 i flera timmar. Det är november, det är 20 grader varmt. Och så plåtar jag med min svartvita film (sådan man måste framkalla). Ja, alltså, det är den enda bild jag hittade just nu.
Fråga inte varför jag lägger ut den. Den är väl okej? Va? Ja, just det!
Alltså. Äh. Nu kollar jag på en film istället. Tjolaflöjt.