Kategoriarkiv: Vänner

Här vi gå igen (bloggning ånyo) dagen idag

Idag fick jag en present på jobbet. Efter mina härmningar av Ranelid så fick jag en bok från ”Ranelids vänner-föreningen” på jobbet. Fantastiskt!
Jag har ju ballat ur när jag sett Ranelid, som jag inte har något emot personligen, han är säkert en fin människa som vill väl. Men en fredagskväll, eller lördagskväll, efter ett par bira ser jag honom på TV och kan då inte sluta härma honom, och skrattar för mig själv. Nu har jag gjort så på jobbet också, och de garvar med mig, he-he, och börjar prata som honom.
Den där märkliga skånskan med den där annorlunda satsmelodin. Man kan säga vafanken som helst och det låter innerligt djupt och klokt.

”-Den lilla stenen, vid hennes barm, som endast upplystes av en klok förnimmelse av fruktan för det som komma skall, vigde, sin vilande, tränad, åt alltings förgänglighet. Det var sommar i det inre. En man hade sett sin ena sida, och han gav henne en gåva. Ett kärleksrus, av lust och respekt. Han förstod hennes livgivande trauma av kött och färg. Den dagen förändrade, ett liv, för evigt.”

Ovanstående jammade jag precis ihop. Prova att läs det med hans röst. Det funkar. Kom ihåg alla komman, man måste ta pauser i den dialekten för effekten.

I övrigt är jag ”ifatt” på jobbet. Med administrationen alltså. Pust.
Annars fortsätter jag med min stenhårda skolning av våra nya medborgare. Idag lärde jag dem att man inte pratar som man skriver, och därför kan det vara svårt att fatta.

-Vad är det med dig? (Jag uttalade varje bokstav).

Så säger vi inte när vi pratar. Jag till exempel säger så här:

-Va äre mä rej!

Och fler exempel.

De antecknade frenetiskt. De gillar det lilla extra som jag serverar ibland.

Men jag serverar. Sex lektioner om dagen. Har nu, fortfarande, 23 elever. Blir nog tre, fyra till nästa vecka, minst. Problemet är att rummen inte räcker till snart. Men jag säger åt chefen och alla andra som frågar om jag kan ta någon till, att det bara är att skicka. Det är som att spela blues, lira för en eller hundra, det är samma grej, om man vet vad man gör.

Idag hittade jag sångtexterna jag körde i augusti. Små grodorna, Räven raskar över isen och de där. Alla fick texterna. En kunde melodin och sjöng. Alla garvade. Vi behöver alla garva, varje dag, minst 100 gånger.

I morgon ska vi fortsätta sjunga, och tolka, den svenska midsommarsångskatten (och julsånger).

Men det här med att ge rubbet på jobbet drar ner på mina besök till Biskops. Det är beklagligt. När jag kommer hem så blir jag sittande i soffan, och så vaknar jag av att ha sovit någon timma. Sedan lagar jag mat, äter, tänker gå ner, vara otvunget social där nere, men så kommer jag på att jag inte behöver, att det är jobbigt, att det är för kallt att gå ut, att jag har det bra hemma.
Mitt sociala liv är en katastrof. Fast det är inte nytt. Mycket är självvalt, men nu är det i botten. Har inget umgänge, ha-ha. Det är där jag är idag. Orkar inte. Får så det räcker på jobbet.

Men över nätet har jag umgänge. Korta prylar. De räcker långt. Polare, elever, eller vem fanken som helst. Har delat upp det hela. Tar det lite lättare på Fejan, och tycker mer personligt på Twitter. Försöker slänga ut ett foto här och då på Instagram, men det vill sig inte riktigt. Spelar Quizkampen med ett gäng sedan flera år, det håller sig, är kul, vinner många omgångar. Har bara en som är riktigt svår att vinna över där, men det börjar jag klara också, ha-ha.

Såg att polaren Wåfflan var på SVT. Tog en skärmdump på iPhonen och lyssnade på hans visdomsord. Nu är min slide stämd som hans gura. GBDGBD. Toppen.

Det går inte att länka in videon på någon minut här, men här är länken som öppnas i nytt fönster:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/det-later-hogt-och-lite-metalliskt

Vid djävulsfällan på Storbron på mornarna. Alltså, dåligt upplyst, smalt som fanken, med stora bussar på bägge sidor och två meter brett mellan dessa bussar, där cyklister ska cykla mellan bussarna som står still ibland och åker ibland, och folk byter sida mellan bussarna höll det på att gå åt helvete idag.
En liten flicka gick snett mellan två bussar utan att titta bakåt, där jag och andra cyklister kom (en vanlig örebroåkomma; folk tror att om man inte tittar så händer inget. Alltså dum-i -huvudet-syndromet).

Jag och en annan lyckades nätt och jämt undvika att köra över flickan. När jag bromsat in så var hon en halvmeter ifrån mig och då sa jag det, det bara välde ur mig.

-Är du helt jävla dum i huvudet flicka??? Du måste se dig om när du går över gatan, och snedda för i helvete aldrig!!

Sedan cyklade jag vidare.

Längre bort, efter Gamla gatan, försökte en kvinna fickparkera. Det gick ju inte så bra det heller. Jag svor. Jag är sur på mornarna. Alltså, hur fanken kan det vara svårt att fickparkera? Träna med att stå och ha en cykel mellan benen och backa, då förstår man hur hjulen står och hur det fungerar. Men ingen gillar numera en manspläjner. Kvinnor ska lära sig av andra kvinnor. Så jag säger inget. Jag skakar bara på huvudet med förakt och vämjelse, he-he, när jag cyklar förbi.

På jobbet är det typ bara kvinnor, eller majoriteten är kvinnor och de är jävligt bra och roliga. Så det finns alla sorter, vill jag upplysa eventuella rymdmänniskor som just kommit hit och läser detta i cyberrymden om.

Fast jag retar dem ändå, och de mig.

Sven Asmussen, dansken, han som lirade fiol dog idag såg jag. Oj, det var tråkigt. I slutet av artikeln stod det att han var 100 år!! Ha-ha, det var fanimej inte dåligt. Jag garvade. Så ska det se ut. Inte tidigare, minst 100 bast.

GBDGBD

Skrev ju att jag börjat med WhatsApp i min klass. Idag så la ett snille upp hela ordhittaruppgiften de jobbade med, alltså svaret på uppgiften, till hela klassen där. Antagligen menade han att bara skicka det till mig. Men, okej, han var ju duktig, och det var sent i arbetet, och de som hade det svårt fick ju i alla fall stava sig igenom orden. Men, internet kan sabba, ha-ha (ja, jag sa åt honom att det var lite obegåvat och han skämdes nog lite när han fattat). Men, internet ska användas.

Okej, lägger av för just nu. Kalix, som kanske är den enda som läser här numera, blir ju arg om jag skriver för långt.

Rock!

/Mats

 

 

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

Grabbarna som gått åt, Jimmie och Tompa på samma bild

Tompa i rött, Jimpa i kavaj. Här måste Jimmie ha frågat något som Tomas sa NÄÄ åt, på västmanländska, med djup röst, för så såg han ut då.

Här ovan syns två av mina polare på samma bild. Det är Kwajdan, eller Tompa, och Jimmie. Enligt metataggarna på bilden är den tagen 9:e augusti 2004. Och det är nog i Engelsberg, på bluesfestivalen. Jo, det tror jag. Jag åkte båge dit.
Men nu är bägge väck.
Fast jag hade en bild med dem bägge som jag hittade nyss och har man det, då lägger man ut, om man är jag.

När livet säger att det är färdigt så försvinner man. De här två lirarna försvann rent jordiskt typ nyss. Så är det. Så fungerar det. Två Västeråsare som liksom jag flyttade från hemstaden. Jimmie drog till Riddarhyttan och Tompa till Mörbylånga på Öland.
De fick bra liv. Bra damer, barn och allt. Lite för kort bara, kan man tycka. Men när räcker det? När är man nöjd?
Jag vet inte. Men jag vet en sak. Man ska sörja, men sörja klart och sedan ska man njuta av det roliga och trevliga man haft med de som drar vidare.
Man ska inte vara tyst, man ska snacka om dem, berätta om dem, både bra och taskiga grejer, he-he. De var ens vänner då, de är ens vänner nu. De är vara borta rent fysiskt. Men finns i minnesbanken alltid.

Jimmie och jag lirade i Kvällspressen Bluesband i nästan tio år, han på trummor, och bra. Många kvällar satt vi i hans Volvo duett, en gammal bryggarbil och rökte cigaretter och snackade om brudar efter fester (jag drack bira, han gav oftast fanken i att dricka, så han kunde köra). Det var på slutet av 70-talet.

Kwajdan, eller Kweholm som jag kallade Tompa bjöd in i mig att sova i hans lägenhet den dagen morsan fyllde 70 år och han bodde kvar i Västerås, jag i hade flyttat till Örebro, morsan bodde i Surahammar.
Vi kom ifrån varandra på kvällen.
När jag dunkade på hans dörr så öppnade han inte. Det var sommar, 12:e maj, så jag gjorde vad man kunde, jag somnade på hans trapp.
Detta ledde till att jag blev gripen av polis och satt i fyllescell.
(En längre historia som jag inte gaggar om nu). Men när jag blev utsläppt som gick jag hem till honom och var förbannad och då öppnade han och skrattade sig fördärvad, han hade själv somnat innanför dörren och inte hört mig knacka.

Hur avslutar man ett sådant här inlägg? Det vet jag inte.
Äh, vi garvade fint, vi var bra vänner. Det är som det är.

Tut!

/Mats

 

 

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

Jag har slöat med inlägg här

Det finns många anledningar till att man slöar, fast man har en egen blogg. Just nu beror det på att jag bloggar mer på min podcast. Så kan det vara (länk ovan).
I kväll så firade jag min polare Bela, som fyllde år. Vi drog till Biskopen. Och, ja, nu är jag hemma igen. Tog ett par bilder på honom. Här är en. Trodde jag skulle kunna göra en gif här, men det funkade inte med rörligt. Jaja.

IMG_6327

I övrigt inte så mycket att rapportera. Det är maj. Jag kör strävsamt vidare. Tut!

/Mats