Kategoriarkiv: Tråkigheter

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

Lördag morgon och lite tankar i cybern från Örebro (text, bild och video)

Härom dagen vaknade jag och trodde jag drabbats av hjärnblödning. Har haft polare som rykt på det viset. Det var riktigt otäckt. Jag bor ju själv och även om jag inte gjorde det så är det ju inget bra att drabbas av. Beslutade mig under dagen för att det var en mindre sådan och att det skulle läka över.
Varför gjorde jag då detta? Varför kände jag detta?
Jo, min högerarm funkade inte som den borde. Det var ett helvete att borsta tänderna, gick inte att styra armen, knappt att ta i tandborsten,  (det var Kalle Anka att borsta, bluäb, kind, tand, utanför, plupp) jag kunde inte heller knäppa gylfen utan svårighet, att låsa dörren var knöligt. Bara att skriva text med penna lät sig inte göras, så jag gav fanken i det.
Okej, skulle jag köra panik-tåget och dra upp till akuten och deras apparater eller skulle jag framhärda?
I min ålder är alla krämpor livshotande, speciellt när man inte haft krämpor genom livet. Minsta lilla och man tror det är kört. Man, säger jag, jag menar jag, men vet att många polare är likadana.
Jo, jag framhärdade. För någonstans så hoppades jag att allt berodde på att jag sovit hårt som tusan, och legat på min arm och att det skulle ordna sig. (Det var inte det vanliga med ”grus i foten”-känslan då det efter ”sockerdricka-prylen” blev en normal arm, utan den var dysfunktionell, högerarmen).
Nåväl. Efter utfört värv på MacLabbet drog jag hem. Sov någon timma, sedan var det bättre, och dagen efter var det borta, förutom en jävla träningsvärk i underarmen, som jag känner av lite fortfarande.

—–

Det är spännande att vara jag. Att vara mig.
Ibland känner jag att det bara är att vänta ut bajset (när sådant kommer och jag menar inte det man gör på muggen), så ordnar det sig. Ibland att det bara är att dra vidare på andra äventyr. Ibland att de märkliga, den konstiga, de skumma med lurig agenda, inte ska få vinna. Att man måste säga ifrån.
Just nu är jag i ett läge där jag vet varken eller. Det händer prylar som jag inte har någon som helst kontroll över omkring mig, men som påverkar det jag planerat och sett fram emot. Människor luras, ljuger och iscensätter tokerier som jag trodde jag skulle vara förskonad ifrån.
Det går inte att komma undan medelmåttors dumhet och elakhet.

Vissa människor har en agenda som faktiskt är ren ondska. Hur de kan sova, det vet jag inte. Jag har alltid fått lära mig att ärlighet vinner längst. Jösses om jag körde fulspel, då skulle jag inte vara att leka med. Men det gör jag inte. Och därför, kanske just därför, tror vissa att de kan köra fulspel mot mig.
Men jag håller mig lugn. Jag väntar. Hoppas. Förnuftet måste segra Dårskap kan inte vinna, inte igen, inte nu igen.
Ja, jag är kryptiskt. Men behöver vara det. En cyberblogg äger endast sitt berättigande om man där låter sina tankar fara ut över världen. Men jag behöver inte berätta exakt vad det handlar om. Jag förbehåller mig att berätta om min känsla för det konstiga som händer runt ikring mig.

Men.
Allt det här ställer också på mig på ett annat sätt. Jag kanske skulle ta och fatta ett och annat och göra något helt annat än jag planerat.

——

Lägger nu ut självsmör. men ändå, jag, i min situation, behöver credda mig själv ibland. Det var jävligt gott godis jag fick i julas i alla fall:

FullSizeRender 14

Där ser jag ju att jag är jättebra. Punkt.

Jag är toppen. Ha-ha.

Men jag är trött. Jag blir trött.
Hoppas konstigheterna i min tillvaro ger sig, försvinner och att jag kan gå ”all in” igen med mig, det jag är bra på. Så tänker jag nu i natten, när jag lyssnar på Robin Trower.

@multimats

 

Skriver ny blogg men ni kan aldrig haja vad som hände sedan…

Okej, jag kan inte ge mig med att härma klick-ap-fjantarna från fejan och kvällstidningarna. Men kan de kan jag.  En sådan rubrik drar hit folk, via twitter, de bara MÅSTE klicka, ha-ha-ha.

Kör en av mina maskulina bilder, tagen av salig Bjurta för ett gäng år sedan här utanför Örebro:

smisk-wtc-baron

Ja, det är jag. Och jag vet precis var det är taget. Bjurta som dog några år senare var äldre än mig och fotograf, samt knutte och trevlig. Han plåtade, ville ha mig som modell. Han var så jävla bra på att plåta mig att en av de där bilderna användes av Folksam i typ 5 år för att göra reklam för deras MC-försäkring. Jag lovar, bild på mig, visserligen på avstånd, men med båge, skickades ut till alla MC-nissar i massa år, och fanns i annonser i alla tidningar som hade med bågar att göra. Jag gjorde succé. En halv miljon bilder fanns på mig i alla de här åren, ha-ha.

Precis en dag då jag tänkte att jag skulle ringa upp Bjurta och fråga om jag inte förtjänade lite stålar som modell, fick jag höra att han dött efter sjukdom.
Jag åkte ut till kyrkan när begravningen hade varit, och tittade på blomstren som låg utanför kyrkan. Häpp! Så kan det gå. Men han var en fräning.

(Och det känns bra att jag inte ringde.)

Ju mer jag ställer mig upp och typ tittar i väggen, tänker, undrar över existensen, ju mer förstår jag att jag är vid en brytpunkt. Alltså den där punkten där man ber en och annan att dra åt helvete, what so ever!
Men. Jag håller ut ett tag till. Det är bara det att världen är galen, även min mikrovärld här i Örebro.

Såg dokumentären om Fidel Castro ikväll på Kunskapskanalen. Oliver Stone gick omkring med honom på Cuba och ställde jävligt obekväma frågor. Det var omtumlande. Jösses, Fidel, en revolutionär, diktator, möjlig orsak till världens undergång en gång i tiden tillsammans med USA och Sovjet, ja, äh, kolla själva. Otrolig pryl som Oliver Stone gjorde där, jösses.
I sluttexterna så stod det ett slags ordstäv, eller citat, från Benjamin Franklin. Kommer inte ihåg exakt vad det stod nu, men det handlade om att den som inte säger ifrån när den drabbas av skit,  av bekvämlighet eller rädsla, inte har någon rätt att gnälla sedan.

Så nu vet ni, var jag står.

Nu lyssnar jag på Zappa och skriver. Det är nog gryning. Men det gör inget för det är söndag. Och jag gör fortfarande som jag vill, tack vare att allt är som det är. Jag kanske inte lever hela tiden på bästa sätt, men jag kör på. Gör det bästa jag kan av det jag har.

Ok, får räcka så. Rocka rolla, vänner som kommer hit.

/Multi-Mats-Kurt

 

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

/Mats

 

 

 

Ligger lite lågt och fegar på bloggen

Alltså. Så här. Jussom.
Ibland tar man ett litet steg tillbaka, för att sedan smacka på med all kraft framåt. Som i dans. Så är det för mig nu.
Och jag väntar. Softar. Det får ta sin tid.
Pga händelser utanför min kontroll så ligger jag lite lågt med att berätta om mitt liv, som ju är meningen med denna blogg.
Att jag sedan fått kritik för mina ljudbloggar är en annan sak. Få orkade lyssna, ville ha text. Sådana däringa ljudbloggar kunde jag ju lira in utan tvekan. Men att skriva, det är en annan sak fast då är det långsammare mellan hjärna och fingrar eftersom, eller pga, trots att jag är en jäkel på att skriva maskin.
Jag kan helt enkelt inte vara riktigt ärlig för tillfället, därför känns det som att jag inte kan köra rätt av här, som jag vill, här på min egen jävla blogg.
Men jag återkommer, kanske i morgon, kanske om några dagar, och börjar köra här, rått, fränt, och utan någon som helst feghet. Som jag ska.

Jepp, nu vet ni. Tut!

/Mats

 

En skruvad video från före höghusen ramlade och mer

2001 så drog jag ju till New York och Manhattan för andra gången. Gudars vilken kraft det är i den staden.
Och så drog jag upp till min vän Ingela i hennes höghus. Och så komprimerade jag videon när jag kom hem, den blev liten, men så blev videos förr, om man ville visa dem på nätet, som jag gjorde. (En dag hittar jag originalen och kan komprimera dem så det blir snyggt).
Nu när jag la upp den på Youtube så hamnade den jussom i ett hörn. Äh, skit samma, den syns.

Det här är på södra Manhattan, hemma hos Ingela. Åt andra hållet i hennes hus är de där höga husen som flygplan ett par veckor senare skulle köra in i och så rasade de. Men det där visste vi ju inte då, och då var jag hemma igen. När jag filmar genom fönstret och ut är det Hudson River.
Fick höra hur det var att var med om den där skiten när det gick åt helvete av Ingela senare, men det är en annan historia.

Här kör vi till tysk svinrock, ha-ha. Som brudarna i New York lärde mig gilla (jag är en bluesare, men det gick att få mig att digga detta).
Det är alltså jag för 13-14 år sedan, om jag inte minns fel.

 

 

 

Ljudblogg: Mycket prat om hälsa med mera

Lägger ut på bild på läkarrummet (han var ute då) och Jörgen, från Digitala Bönder, nedan:

FullSizeRender 9

FullSizeRender 10

Psyk-borrfilm från 2009 i ÖBO:s hus där jag bor

Eftersom genierna har jävlats i veckor igen genom att fortsätta borra nytt och fan vet vad de gör (huset rasar väl snart) på bottenvåningen i gamla systembolagslokalen så fick jag för mig att hitta den här videon från förr. Det var 2009, 29 december, som jag la ut den här minuten på tuben, som vittne till det skit jag då hade haft varenda dag i veckor. Och, ja, detta fortsatte efter jul då.

Nu håller dår-muskelknuttarna på igen!! Och mitt emot mitt hus ska det rivas två hus och byggas nytt på det. Jag känner svårigheter med mitt annars jämna humör.

Så här var det då när allt vibrerade. Och, nej, ingen kompensation, eller knappt information, från hyresvärden, DÅ HELLER:

Ljudblogg: är arg och upprörd men på!

Efter min ljudblogg ovan via iPhone så boostar jag och sätter mig vid min datorapparat och laddar upp den här minut-prylen, där man hör hur det kan låta här på dagarna:

Borrljud-141031