Kategoriarkiv: Tråkigheter

Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer

Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:

snygghjalm

Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!

Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.

Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.

Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).

Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.

Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).

Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:

-Rör du mig så dör du!!!

Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?

Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.

—–

Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.

——-

Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.

Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:

vovve-fejan

Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut

/Mats

Blogg: Om min hemkomst i kväll och gnäll på tillvaron

Kom hem under kvällen. Ute luktade det avgaser och skit. Skumt, som för någon kväll sedan, luktade bajs över hela staden då. Ger mig fanken på att det här vädret gör att förbränningen borta i Kumla som Sakab håller på med, gör att röken från miljöfarligt skit från hela jävla jorden som de bränner, hamnar mitt i stan. Det är väl bara jag som tycker så, jag är väl konspiratorisk, för inte kan det vara så…

Kom in i huset. Gick upp för trapporna och så hörde jag ett irriterande ljud. Brrrrrr, lät det, lite avlägset. Vafanken var nu detta, tänkte jag?
Låste upp dörren till min lya, och då lät det ännu värre. Jävlars!!!
Sprang in och stängde av min extrahögtlåtande väckarklocka som ringde som en dåre.
Råkade komma åt den innan jag gick ut, och den var på ringning när folk har lagt sig, och den hade ringt, högt, typ 45 minuter. Fantastiska batterier i den. Inte bytt på nästan tio år, men med obruten kraft.
Förväntar mig facklor och tjära i morgon när grannarna vill skipa rättvisa.
Så jävla pinsamt.

Annars, i min nuvarande situation som typ spetälsk i samhället, så är det inte så mycket annat att säga. Dagarna går. Massa saker som rasar åt fanders. Grejer som måste fixas. Vissa kan jag fixa, andra kanske inte. Hatar det. Vill ha ordning på ditt och datt, men vissa grejer kan jag inte längre påverka. Skärseld, tjoho!

Det är spännande att vara mig nu (nej, jag menar tvärs om, vill jag förtydliga för de som inte hajar, men ändå läser här). Och jag kan inte rå för att jag tänker på de sopor som skapat mitt vakuum, eller vad det nu är jag befinner mig i. Nej, det här är fanimej inte självförvållat. Men dårar finns lite här och där, och man mäktar inte borsta bort dem alltid. Psykopater är bra på att ställa till det och sedan stå och se ut som de inte förstår vad de gjort, sååå oskyldiga. (Allt kommer att rapporteras i min stora roman som jag kanske skriver någon gång, med titeln: ”Den onödiga människan, en historia om hur jag höll så pass länge ändå”. Håll utkik efter den på bibblan om några år.)
Frågan är bara hur jag gör? Med så mycket. Jag är inte 20 bast längre. Jag kan inte rymma med en cirkus, som folk kunde förr, jag är inte vig nog. Jag måste handskas med verkligheten, nuet.

Men, jag skriver blogg i alla fall. Det har jag kvar, det har jag kommit igång med, igen, lite. Hoppas det håller sig. I dessa tider av att alla är så jävla rädda att vara personliga, och inte vill avslöja något om sina liv, ja, jag har drabbats också av denna feghet. Försöker dock komma bort från den. Är lite tuff här, i detta inlägg.

Jaja, det får räcka för nu i natt.

Rocka rolla!

 

 

 

 

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

En onsdag som blev sorglig

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats

Ännu en överjävlig dag med kul på fy fanken-fronten

Sov, vaknade.IMG_7154

Fin bild, va? Det är överdelen av mitt kylskåp. Jag satt och tittade på TV och så smällde det till utav helvete, lät som en balkong ramlade ner.

Strax efteråt luktade det spya, kemikalier och brända el-prylar i hela min boning.
Vafan?

Bilden ovan är tagen när jag använt det jag hade för att försvara mig, dvs silvertejp, för att hålla lukten borta, tätade varenda springa.

Det smällde så jag inte hajade något. Och så den där jävla gaslukten. Jag fick naturligtvis panik. Drog ut alla sladdar i hela lägenheten, kollade spisen och all elektrisk utrustning. Vad hade hänt? Spisen, eller annan elektrisk utrustning? Allt drog jag ur. Det var otäckt, och samtidigt luktade det skit så jag knappt kunde andas.
Så använde jag min näsa. Och där det luktade mest var vid kylen och frysen. Jag fick panik, stängde av strömmen vid säkringarna i garderoben. Men ändå, det luktade, det strömmade ut lukt av gas.

Efter en timma så tog jag silvertejp och körde hårt (se bilden). Uppifrån och ner. Varenda springa, var helt skakig. Kemikalierna hade frigjorts, och trots öppna fönster och allt så fick jag ont i halsen (som jag också har nu, när jag skriver, här i köket, det läcker ännu).

Så tog jag mod till mig och ringde bostadsvärdens, ÖBO:s, jourtjänst.

En lirare svarade och lovade komma. Efter tre timmar var han hemma hos mig (lyckades fixa upp lite städning under tiden).

–Tyvärr, kan inte göra så mycket, men jag lämnar in en felanmälan!

–Men är inte gaserna farliga?

Han ringde någon överordnad. Det var de inte, sa han.

–Men fanken, det är över 20 år gamla kylskåp/frysar, vad vet du om det?

–Det ska vara okej!

Jag rev bort lite silvertejp och sa åt honom att sticka in snoken och sniffa, vilket han gjorde.
Fast, han var en bra kille, skulle kolla extrakylskåp åt mig och komma hem med. Men så ringde han, det fanns inget, skulle testa igen under söndagen, på nytt ställe. Okej, sa jag.

Men.

Att sitta här, som jag sitter nu, bredvid kylskåpet, med öppet köksfönster och fläkten över spisen på, känns förjävligt. Fast lukten inte är så stark som innan, så känns det ändå i halsen. Det är starka kemikalier som frigjorts via utmattning av någon motor bakom kyl/frys. Och allt är så tungt att jag inte kan dra fram det och tejpa.

Ska sova snart, och ha fönstret öppet, påklädd (för att inte frysa ihjäl). Jag är jävligt rädd för gas. Och trots allt mitt silvertejpande, så känner jag ju på lukten att allt inte tvingats inne, visst kommer ut.

Så nu vet ni hur jag har det, just nu.

Drog ner till mina polare på B-stället. Blev snackades  med en stilig donna, det var trevligt, trots att jag gnällde om min tillvaro, hon är rolig, ja, och så cyklade jag hem igen, och skrev det här.

Rock!

/Mats

 

En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Jobbar med nytt projekt och så denna film (måste ses)

Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.

Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 02.47.15

Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!

Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta:
http://www.svtplay.se/video/2795004

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy