Kategoriarkiv: Sorg

Grabbarna som gått åt, Jimmie och Tompa på samma bild

Tompa i rött, Jimpa i kavaj. Här måste Jimmie ha frågat något som Tomas sa NÄÄ åt, på västmanländska, med djup röst, för så såg han ut då.

Här ovan syns två av mina polare på samma bild. Det är Kwajdan, eller Tompa, och Jimmie. Enligt metataggarna på bilden är den tagen 9:e augusti 2004. Och det är nog i Engelsberg, på bluesfestivalen. Jo, det tror jag. Jag åkte båge dit.
Men nu är bägge väck.
Fast jag hade en bild med dem bägge som jag hittade nyss och har man det, då lägger man ut, om man är jag.

När livet säger att det är färdigt så försvinner man. De här två lirarna försvann rent jordiskt typ nyss. Så är det. Så fungerar det. Två Västeråsare som liksom jag flyttade från hemstaden. Jimmie drog till Riddarhyttan och Tompa till Mörbylånga på Öland.
De fick bra liv. Bra damer, barn och allt. Lite för kort bara, kan man tycka. Men när räcker det? När är man nöjd?
Jag vet inte. Men jag vet en sak. Man ska sörja, men sörja klart och sedan ska man njuta av det roliga och trevliga man haft med de som drar vidare.
Man ska inte vara tyst, man ska snacka om dem, berätta om dem, både bra och taskiga grejer, he-he. De var ens vänner då, de är ens vänner nu. De är vara borta rent fysiskt. Men finns i minnesbanken alltid.

Jimmie och jag lirade i Kvällspressen Bluesband i nästan tio år, han på trummor, och bra. Många kvällar satt vi i hans Volvo duett, en gammal bryggarbil och rökte cigaretter och snackade om brudar efter fester (jag drack bira, han gav oftast fanken i att dricka, så han kunde köra). Det var på slutet av 70-talet.

Kwajdan, eller Kweholm som jag kallade Tompa bjöd in i mig att sova i hans lägenhet den dagen morsan fyllde 70 år och han bodde kvar i Västerås, jag i hade flyttat till Örebro, morsan bodde i Surahammar.
Vi kom ifrån varandra på kvällen.
När jag dunkade på hans dörr så öppnade han inte. Det var sommar, 12:e maj, så jag gjorde vad man kunde, jag somnade på hans trapp.
Detta ledde till att jag blev gripen av polis och satt i fyllescell.
(En längre historia som jag inte gaggar om nu). Men när jag blev utsläppt som gick jag hem till honom och var förbannad och då öppnade han och skrattade sig fördärvad, han hade själv somnat innanför dörren och inte hört mig knacka.

Hur avslutar man ett sådant här inlägg? Det vet jag inte.
Äh, vi garvade fint, vi var bra vänner. Det är som det är.

Tut!

/Mats

 

 

 

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

En onsdag som blev sorglig

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats

Jobbar med nytt projekt och så denna film (måste ses)

Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.

Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 02.47.15

Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!

Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta:
http://www.svtplay.se/video/2795004

En låt live med vännen Bo som lämnade in i fredags (från vårt band)

Jag lägger ut den här stillbildsvideon i min blogg. En fin mollblues. Fick låten från Bela igår. Det är vi, jag, som lirade med The Blue Pearls 1986 i Västerås, (bodde i Örebro då, med mina nya vänner i bandet och turnerade tillbaka till Västerås, fränt, det).

Tycker mig höra Wåfflan tjoa på slutet.
Nåväl. En fin låt som Bela har skrivit text och musik till.
Den andra gitarristen i bandet gick tyvärr bort också för tidigt. Allt är för tidigt, när det gäller tråkigheter och sådant.
Men vi, vi hade kul då, och garvade mycket allihop!

People (Text/musik : Bela Svärdmark)

The Blue Pearls:
Bo Malmström – sång
Bela Svärdmark – gitarr
Jan Axelsson – gitarr
Mats Blomgren – bas
Leif Samuelsson – trummor

Livet tickar vidare, och Bosse var en rolig rackare, som jag har goa historier om, jag tar någon annan gång.

En jävla konstig dag.

Börjar med slutet av dagen. Jag är på väg hem från Biskops. Ser då detta på slottet (32 sekunder). Verkar vara hårt överklassparty:

Det är en dag med mycket död. Det är ju inget kul. Bevistade och lirade på en sammanslutning med folk som alla kände en lirare som gick vidare sista dagarna i juni. Men så fick jag, mitt under detta, veta att en annan polare också gått vidare idag. Det känns som det är lite mycket nu, väldigt jävla mycket. Men, det är som vanligt, bara att hålla i sig. När det är för överjävligt gäller det bara att hålla i sig. Vänta. Ta det lugnt.

Tidigare idag spelade jag in det här, ljud. Det är Hans, Öre Brors brorsa, som spelar efter ett av alla minnestal. Jag sitter bakom och spelar in. Från hans nästa platta. Örebrorsans brorsa är musiker (Samla Mammas Manna mm). Otroligt att få ha spelat med honom.
Vi som lirade var jag, Björn på batteri, Timo på munharpa, Bagari på gura och sång, och så Örebrors brorsa på klaviatur.
Jag har vattenblåsor på pek- och långfingret (så otränad var jag).

Örebrors Brorsa. Lost Island     

 

Här är mitt bidrag till minnesstunden, jag spelade upp en pryl ÖreBror gjorde för Jordradion försommaren 2013 (6 minuter, typ).
Hans bror och hans far lyssnade, och släktingar, de gillade att han var med på detta sätt. Och jag berättade lite osmickrande prylar, som att Öre och jag retade varandra rätt ofta. Äh, ska det vara, ska det vara.

Orebror fr april 2013 Jordradion     

Okej, lite bilder (ja, jag är osammanhängande).

herr-ober-beer-king

Ovan, herr Ölbryggare själv. Jag gillar kråkblicken. Men jösses vilka behållare de har. (Minneshögtiden var på Örebros bryggeri på gamla I3-området). Han ovan är schyrre, och läser denna blogg, så fanken, han ska plussas, ha-ha.

innan-spelning

Hans, Björn och Tommy, innan spelning. Det var varmt, men vi lirade väl.

Oresbrorsa-to-night

Här höll Öre Brors brorsa tal, precis innan jag gick upp och pratade och lirade ljudprylen ovan. Öre Bror hade många polare. Den rackarn.

Äh. Vi lirade bra. Folk uppskattade det. Jag har blåsor på fingrarna.
Men att mitt uppe i detta få veta att en annan polare och fd bandmedlem till ett tidigare gäng jag lirat med gått vidare, det blev jussom lite för mycket för mig (mer om detta i någon senare blogg, har att berätta för folk i morgon, vilket jag inte förmådde i kväll, då det ju var Öres minneskväll).
Men, alltså, vad är oddset för att ha en minnesstund för en avgången polare, att då, just då, få veta att ännu en har dragit vidare? Va? Det är ju inte klokt. Man tappar fattningen. Jösses.
Dock, jag tyckte mycket om dem bägge, och om det finns någon rättvisa så lirar de blues med varandra nu, i en annan dimension.

Baggo blev trött sedan, vi var på Biskops efter och jag tog undan honom och berättade om det nya tragiska. Han och hans böna drog hem. Jag blev kvar själv (med andra kompisar, tack och lov).

Äh. Ut med detta nu.

Rocka banan!

Det här klarar vi.

Tuuuuut!

Sitter vid min datorapparat och slänger ut bild och ljud och film här och nu!

I sommar har jag kört det mesta via min iPhone. Men nu har jag fått spel och sitter vid dataapparaten. Så här kommer bilder, ljud och video från, ja, idag. Bara att njuta.

OBSERVERA! Bilderna nedan har mycket högre upplösning än här, klicka på dem typ två gånger och ni ser dem, som de ska vara, alla detaljer!!!!

Börjar med 1.30 lång video med Bagari och Moberg från Naturens Hus. Ni som följer mig på fejan och Twitter har redan sett den, men den behövs här också.

Sedan kanske lite bilder, ja, jo, så gör jag. Ska ladda upp dem, från fånen, vänta… och ljud.

Så, jag börjar med denna bild:

image

The real Åkesson åkte förbi Biskops under eftermiddagen, med den där bussen. Vilken jävla bild. Klicka så ser ni bättre. Och visst är det lurigt med de två Musse Pigg-öronen han har, (punkterna ovanför skallen) och det bredbenta. Jösses. Massa snutar i Örebro hur som helst, och det var inte Örebrosnutar, de var från Göteborg och Stockholm och allt. Jösses vilken livvakt denna lirare har. Och jag betalar detta, samtidigt som människor tigger på våra gator och de här neonassarna cashar in tack vare att våra 10 procent hönsknullare röstat in dem i riksdagen. Jösses!!

image

Klockan 18.00 nu under fredagen kommer vi att lira blues på Örebrobryggeriet, det som ligger vid I3:s gamla område. Känner bryggaren och klagar på deras jävla tjära. Men skit samma. (Alla är välkomna dit, det blir lite tal och musik, blues med mig och Baggo och Öre Brors brorsa (Samla Mammas Manna med flera band) och Björn och Timo, och vi minns Öre Bror som den lirare han var).
Han hamnade i plurret där brevid sin båt en morgon (andra skeppet från vänster på bilden) och hade inte gälar. De hittade honom 10 timmar senare och då var det slut på poesi och annat. Öre var en cool lirare.
Jag ska prata lite om honom i morgon och spela upp lite av det han gjorde med oss i Jordradion förra året.
En bra lirare, som drog till de sälla jaktmarkerna för tidigt. Mycket sådant denna sommar. Tyvärr.
Jag tog bilden när jag cyklade ut till Naturens Hus nu i eftermiddag. Hans husbåt såg inte välskött ut längre. Naturen tar ut sin rätt.

image

Och därute, vid restaurangen på Naturens Hus så lirade Tommy Mo. Det vill säga, Anders Moberg (Randig) och Tommy, the man, Bagari på gura och lead-singing.
Lägger ut en mp3:a här på en hel låt och lite till, video från det hela med rörlig bild och ljud finns ju redan ovan. Det här är andra låtar:

Tommy Mo 140814     

Tja, och så cyklade jag hem och det var för sent att repa (ska repa när jag skrivit klart det här, hörlurar och bas utan stärkare).

På Biskops i kväll så fastnade nya unga gossen Sebbe i stål, och jag tog kort på det (finns redan på fejan, men min blogg ska ha allt, och det bästa):

image

Okej, fet-matsblomgren har nu bloggat via tangentbord. Gillas eller hatas? Skit samma. Tror jag skippar ljudbloggen i natt. Fick ju med det mesta här nu.

Annars träffade jag Wiberg, vi ska köra igång Jordradion igen, om några veckor.
Så.
Nu är jag färdig. Tut.

En sorglig dag med vän som tydligen gått vidare till andra dimensioner

På söndagseftermiddagen ringde Bagari mig. Jag skojade hårt direkt och blä-ade, eftersom han genom att ringa sabbade min Quizkampen-tävling jag höll på med i telefonen. Det var hans fel att telefonsamtal vinner över spel, som man måste lösa på tid, annars får den andra poängen.
När vi var klara med det dravlet (vi brukar dravla och barnsla oss) så berättade han (hans egentliga ärende) att en polare hade gått bort. Dött. Försvunnit från möjligheten att gagga och snacka med.
Det blev ett kort samtal. Vi var nog lite vilsna bägge två. Vadå död?

Han hade läst det på Facebook. En kompis hade skrivit på hans wall, alltså han som gått vidares sida.
Ett tag tänkte jag att det här måste vara ett misstag. Men sedan blev jag riktigt ledsen.

Nu är det natt mot måndag, jag har kollat kommentarer och inlägg på nätet, och ingen har meddelat något annat, så jag antar att det hela tyvärr är sant.
Det var poeten, han som jag gaggade med för någon vecka sedan bara, och frågade om var hans husbåt fanns (tredje sista båtplatsen vid småbåtshamnen i Örebro, vid Svartån, jag hade stående inbjudan). Han som plåtade och filmade mig och Bagari när vi lirade vid Gamla Teatern i början på Juni och la upp på nätet.

Det var på nyheterna i lokalblaskan i lördags. Man hade funnit en manskropp i Svartån, ungefär där han har sin husbåt, bredvid Naturens Hus. Ingen visste vem det var. Ungefärlig ålder och kläder hade man gått ut med.
En sådan där nyhet man tänker att det var tragiskt och sedan struntar i vanligtvis.

Han la ut bilder från fredagskvällen från sin husbåt, verkade ha det mycket trivsamt. Och jag vet inte vad som hände, men jag kan tänka mig att om man snubblar och slår i huvudet och ramlar i vattnet och ingen finns i närheten, då blir det så som det blev.

Han var från Eskilstuna, och brukade alltid jäklas med mig för jag är från Västerås, och jag jävlades tillbaka. Vi frekventerade samma pubar sedan förra seklet. Och han var nästan alltid på de fåtal spelningar jag går på (livemusik).
Han bytte namn via patensverket och fick registrerat det, och tatuerade in det på armen, Öre Bror. Det var till och med artikel i tidningen om det och jag garvade då.

När Göran och jag startade webradio, Jordradion, 2013 så tog vi med honom som vår ”Hovpoet”. Han skulle försöka skriva ett poem, en dikt om sådant som hänt eller händer lokalt.
Det där gjorde han några program, men sedan tyckte han att det kunde vara nog. Vi gillade hans inslag.

I natt har jag letat reda på en bild jag tog av honom i slutet av april 2013 och även klippt ut hans första avsnitt som poet i Jordradion (den dagen). Det handlar om hans kära Svartån, och han pratar om Andy, hans and, som kom varje år och var hans kompis på sin husbåt (han bodde vanligt också, annars).

Han var en fräsig lirare, Öre Bror. Glöms inte. Jag kände honom lite, och det var en ära, samt trevligt. Är glad åt våra gagg och gnäll. (Klicka på bilden för att se den större).

orebror-varen-2013

Cirka sex minuter med hans debut i Jordradion. Man får en bild av mannen, myten, poeten:

Orebror fr april 2013 Jordradion     

Här är vårt sista fejangagg, som jag hittade nyss:

Skärmavbild 2014-06-30 kl. 04.08.19