Kategoriarkiv: Samhället

Denna fredag (blogg)

En av mina elever dök inte upp på morgonen. Istället skickade han ett ljudspår via WhatsApp (som ju alla i min klass måste köra enligt mig, vi är ju i rymdåldern, eller hur?)

Rami om SFI och mig     

Det är bara 50 sekunder, men jag drar mig inte för att lägga ut det.
Han hade varit på SFI-test, dvs Svenska För Invandrare, det kommunen kör, där mina elever hamnar efter de varit hos oss.
Och så ger han mig, via sina testare (hur pass bra nivå han har) en enorm eloge. Jösses. Han kommer att hamna i en hög grupp där.
Det är först i kväll som jag kommer på hur jävla gött detta är, hur jag kan ta åt mig, och det gör jag utan att skämmas. Så jag lägger ut det här.


Sent på kvällen drog jag till Biskops, äntligen. Precis när alla andra gått ut och jag skulle ge mig hem kom herr V (bartender och jobbandes inom koncernen). Han är ung och var trots den ringa åldern i extas. Han jobbar ju på etablissemanget och hade tidigare under kvällen fått 100 spänn i dricks av Lill-Babs och Siw Malmqvist!!! Hur jävla cyber är inte det? Fem plus!!! Och, vad fanken gör de i Örebro?
Får jag ta kort på dig och skriva om detta, frågade jag. Ja, sa han. Här är han, nöjd som få, det är han väl unnat:

Wow, jag bloggar för andra gången denna vecka. Det känns kul, och framför allt så känner jag att jag lever, jag har något att berätta.

Annars denna dag.
Upp som ett jehuu. Dursha, borsta tanden, klä på mig, köra mixern med yoghurt och blåbär. Klä på mig, dricka smörjan (gott).
Klä på mig, med långkalsonger och el-vantar (batteridrivna). Cykla upp över Våghustorget, som är en jävla uppförsbacke. Drottninggatan, Storbron, busshelvetet. Skälla på folk som inte tittar, som jag håller på att krocka med, ner under järnvägen, upp, in i villaträsket och så till Holmen.
Jobbade.
Jävlars vad jag lär ut.
På eftermiddagen fick mina och andra elever välja om de ville se på film, eller ha lektion med mig.
12 elever hade hellre lektion med mig. En från en annan klass.
Yeah! (De vill lära sig svenska).

Sedan kom jag hem. Blev sittande framför TVn, Timmarna gick. Sölade, slösade tid i livet. Tog mig i kragen och cyklade ner till mitt alternativa vardagsrum Biskops.
Lill-Olle, Freddan och Sonja jobbade. Blev som vanligt kungligt behandlad, snabb service och retsamt prat, garv. De är polers.

Ja, och nu sitter jag  hemma, fryser. Måste nog laga lite makaroner. Blev för lite mat idag.

Vi hörs!

Rocka rolla!

/Mats

 

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

Måste fortsätta föda denna blogg

Det är skandal. Jag föder Twitter, jag föder Fejan, jag föder Instagram, men min egen lilla blogg orkar jag inte skriva något i.
Vad är det för fel?
Jag vet inte. Tror jag kom av mig i och med den situation jag hamnade i innan sommaren. Alltså den med inget jobb, a-kassan slut, inga stålar, dags för att bo i en tunnel under järnvägen-läget.

Har tänkt. Ska fanken gödsla här. Ljud, poddar, musik, prat, text, länkar, rubbet. Måste göra detta till mitt digitala centrum, det andra till bihang. Ska, ska….

En kul grej hände i veckan. Ing-Marie, som har klassen med analfabeter, alltså kvinnor som inte kan varken läsa eller skriva när de kommit till Sverige. Hon stänkte vatten på mig i lunchsalen. Vi har en busig stämning i arbetslaget.

Vafan?

Så jag tog tag i henne, och då protesterade hon, men jag gav mig inte, jag drog henne till mig, drog henne till vattenkranen. Samtidigt hörde jag upprörda ljud från de i hennes klass som satt där och såg allt. Men jag gav mig inte. Jag stänkte tillbaka vatten på Ing-Marie.
Damerna i hennes klass blev till ett. De rusade fram. Jag skulle fanken inte angripa deras lärare, deras boss (inte på svenska, men jag fattade vad de menade ändå, det var inte så svårt). De tjoade och varnade mig och en av dem ställde sig mellan oss, med armarna ute åt bägge hållen. Där fick jag minsann inte komma förbi.

Jag garvade. Jävla fina damer. Solidaritet. Vi mot dom. Och jag var ”dom” i det här fallet, den onde mannen som skulle blöta ner dras fröken.
Jag gillar sådant.

Jag vet inte om de skojade egentligen, eller menade allvar, men jag såg glad ut och Ing-Marie garvade också. Kanske jag får passa mig fortsättningsvis.

Så, nu har jag skrivit lite.

Tut!

En ny dag att blogga om

Jag vaknade (sätter på Spotify som bakgrund när jag skriver) halv nio på lördagsmorgonen (mest soft jazz) men blev förbannad, ville sova mer, lyckades. Sov till halv elva. Äh, fanken det gick inte att sova till fyra längre. Min kropp är helt förvirrad.

Gick upp. Rostade två skivor bröd. Körde Oboy till det. Apelsinmarmelad och ost. Mums.

Satt så och kollade dum-TV i ett gäng timmar. Blåste i apparaten, för jag hade ju varit på lokal dagen före. Det blev, som jag misstänkte, 0.00.

Klädde på mig lädret. Tog mig till parkeringshuset och bågen. Åkte ut. Norrköpingsvägen mot Norrköping. Svängde vid Statoil, före Tybble, mot Odensbacken och Stora Mellösa, den vägen.
Det blåste, men det gör det ju alltid när man åker båge.
Var alltså öster om Örebro, svängde så jag kom syd-öst, underbara 70-vägar på landsbygden. Såg en kepsbondkille som jag antog var SD-fanatiker. Jag har så jävla mycket fördomar. Man är själv med sina tankar i hjälmen. Såg kor, får, träd.
Kom till Kumla på sådana här vägar, åkte vidare. Det var en underbar tur. De som inte åker fattar inte, men känslan av rätt kraft i motorn, ljudet, svängarna, luftdraget, ja, äh, det är grejen. Så nu vet ni det.

Vad fick jag för jobb nu då?
Alltså efter allt jag skrev igår?
Jo, på den största friskolekoncernen i landet, på ett av deras uppköpta utbildningsföretag, Hermods.
Ni vet det där företaget som för nästan hundra år sedan, och även senare, utbildade folk i stugorna på landet till ingenjörer via brevkurser. Men nu är det annat.
Nu lär man nya människor i det här landet språk, kultur, ekonomi och data och sådant man ska eller bör veta om man bor här.

Så det är det jag gör. Jag har en egen klass, med massa nationaliteter. Från Syrien, Afghanistan, Irak, Indien, Somalia, Eritrea. På måndag får jag ett par till från andra länder.

Ingen jävla tolk.

Jag lär dem svenska. Jag lär dem ord. Jag lär dem slang, jag lär dem en eller ett. Jag lär dem en bil, flera bilar. Jag lär dem om försäkringskassan, om att man röstar här för vi är en demokrati. Jag lär dem fiska med metspö, stavning, meningsbyggnad, äh, ni hajar.
Rubbet! Verkligen rubbet, från början.
Det här är undervisningen före SFI (Svenska för invandrare). Det är analfabeter, det är är akademiker, det är unga, det är gamla, det är rika, det är fattiga, det är sådana som håller på sin tradition och sådana som är mer åt det västerländska hållet. Men alla, säger alla, vill verkligen lära sig. Och de suger i sig kunskapen på ett sätt som skulle få en genomsnittslig gymnasielärare att gråta av glädje.

-Säg efter mig: 7777 sjuka sjömän!

-Chuttosjosch… va?

-Okej, säg SJUKSKÖTERSKA, det är che-ljudet!

-Schuukschööterska!

-Bra, kanon!

-Tack!

-Varsegod!

-7777!

Och så säger de det. Jag tragglar, och de gillar det, jag utmanar, gör svåra grejer som jag vette fanken om jag skulle klara själv om jag var i deras kläder, men de fixar det.

-U!

-Oooo!

-Nej, UUUUUUUU!

-Ooooooo!

-NEJ, lyssna, U! Bara U!

-U!

-Bra, kanon, ni är ena rackare på uttal.

Garv.

-Okej, O I Y E A!

Så där fortsätter jag, ibland sjunger jag vokalerna (som inte finns i deras språk, det är helt nytt för tungan, gommen, halsen). De sjunger med. De vill lära sig. Jag förklarar att om man inte säger rätt kan det uppfattas fel. Det är skitviktigt att kunna uttala rätt. Och så där håller jag på.
De gillar det. De vill bli utmanade, lära sig, kunna.

-Mats, hur gammal är du?

-Jag?

-Ja?

Och så berättar jag. Och de förundras. De är mellan 19 och 52, tycker jag verkar ung.

-Det är för att i Sverige är det kallt på vintrarna och man utvecklas inte lika fort som i varmare länder där det växer hela tiden!

-Aha..

(He-he, jag skämtar, men menar lite allvar, och ja, jag har sagt så, och jo, de garvar också när de fattar vad jag säger).

Okej, jag ska stoppa här. Kan ju berätta hur mycket som helst.
Jag trivs på mitt jobb. Fräsiga kollegor, i min ålder. Och jag får lägga upp mina lektioner som jag jag själv vill. Vi delar studiematerial. Om någon av oss är sjuk delar vi upp eleverna. Det är en soft arbetsplats. Naturligtvis lite administration också. Men mest handlar det om att öva tal, skrivning, stavning, meningar, betydelser.
För de här rackarna som kommit hit måste greppa svenskan, annars är det svårt att komma in i samhället. Det är/var svårt för mig som svenne, när jag blev arbetslös. Det är svårt för dem. Men utan språket är det nästan omöjligt.

Jag är på dem om att öva svenska hemma med familj och vänner. Att ge fanken i att bara umgås med landsmän, att ge sig ut i staden och träffa svenskar.

Filmen ovan, den överst på sidan, visar på Alladin och Ahmed som lirar lite fotboll på en rast. Kunde inte låta bli att sticka ut min iPhone och smygfilma.

Jag har det kul på jobbet.

Så. Det får räcka för nu. Dag eller natt, två av nybloggning.

Tut!

/Baron von Blomgren

PS. Jag dristade mig att låta dem läsa Strindberg (Ett halvt ark papper), och om Strindberg. Ville veta om det skulle funka. Skrev upp lite ord på tavlan som de fick översätta på sitt hemspråk först via sina mobiler. Det gjorde de.

-Var studerade den unge Strindberg?

-Eeh, Uppsala?

-Ja, rätt, bra!

-Vad jobbade Strindbergs mamma som?

Det blev tyst ett tag.

-Hoshollesk!

-Hushållerska, ja, bra, kanon, toppen!

Och så fortsatte de. De fattade hela texten. Kan inte känna mig annat än nöjd. Ville bara säga det. Ha-ha.

 

 

 

 

MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick

Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.

Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.

Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).

Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.

Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.

Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!

Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).

IMG_7708

Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav.  Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.

Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.

Tut!

PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.

 

 

 

Blogg: Höll på att göra på mig, bara för att jag inte kunde gå på muggen med mera

Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?

Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.

-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?

-Va? Blev det fel, ursäkta!

-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.

-Vi förstår, det är lugnt!

Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!

De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.

-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?

-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!

Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.

Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.

Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.

-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!

-Men gå ner till tvättstugan!

-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!

-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!

-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!

Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.

Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.

Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.

Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.

-Vi är klara nu?

-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.

-Nu kan du jungfru-skita på din tron!

-Lita på det! Ha-ha!

Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.

Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.

Äntligen.

Man behöver bra grejer i tillvaron.

På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.

Sedan kunde annat vara bättre.

Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).

arvsfonden

De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.

Sedan cyklade jag hem och lagade mat.

Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.

-Ni måste komma!

-Okej, vi kommer!

Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:

stripklubborebro

Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?

Kom hem och betalade de återstående räkningarna.

Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.

Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!

/Mats

PS

Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.

 

Blogg: Läskigt att gå ut till ligister och resten av kvällen

Under den sena nattkröken dristade jag mig ånyo ut på staden. Ville umgås med människor.
Hör ljud utanför cykelrummet, som har sin dörr precis bredvid vanliga porten. Tänkte att det väl är gangsters, men det ska jag skita i. Jag bor ju ändå mitt i centrum. Så jag smackade upp ståldörren och är i färd med att grensla cykeln när jag ser fyra snubbar, i kanske 20-30-årsåldern. De står därinne i prånget, innan man öppnar min port. En lirare håller en snubbe om halsen och i ansiktet. Han hotar den här killen, och han ser rädd ut, som blir hotad.
De andra två vänder sig mot mig.
Okej, ärligt, vad skulle ni göra? Stanna cykeln istället för att åka vidare, och fråga vafan de här helt klart kriminella snubbarna höll på med på MIN gata?
Jag är lugn, och bara tittar. En av dem börjar prata med mig samtidigt som han kommer mot mig, jag grenslar bajken och rullar lugnt bort från detta.

-Hej, hur är läget?

-Jodå, det är fint, själva då?

-Det är bra!

-Toppen!

Så cyklar jag vidare, längst den trånga tarmen som är min gata och tänker hela tiden på om jag inte borde ha stannat, om jag kanske skulle ringa polisen, om jag kanske skulle stanna polisen om jag ser dem på min väg genom staden. Kände mig illa till mods. Vad fanken var jag för en jävla människa som bara cyklade vidare från den här situationen?
Men, jag tänkte som så, att de såg ut att höra ihop, alla fyra. Samma kläder, samma stuk, internt groll. Mest rädd var jag nog för att de skulle ta sig in i porten och hota mitt privata ägande genom att göra inbrott.
Sedan tänkte jag att det får gå som det går. Vafanken kan jag ändå göra åt någonting?

Cyklar förbi flera polisbilar på stan, tänker, men skiter i det. Låter bli. Har ju inget lyse ändå, kan åka på böter.
Kommer till Biskops.

Där sitter Bagari och Hayes, som har lirat under kvällen på Järntorget. Wåfflan hade varit där, och Blues-Janne, men de har åkt hem till Västerås. Nu var det Baggo och Ulfven och hans polare, och Hayes och deras brudar (dock ej Baggos, hon är ju i London).
Vi hejade, men jag satt inte bredvid dem, det var för fullt med folk.

Satte mig en bit ifrån. Och så kom en av Ulfvens polare fram, som en berusad Västeråsare. Ler, håller handen på axeln och säger inte ett skit när han böjer sig ner. Jag väntar. Till slut kan jag inte hålla käften:

-Men vafan? Jag har bott i Örebro i över 30 år, klarar inte av Västeråsgrejen, med att stå och inte säga något, som du gör, skärp dig för i helvete!

Och han tittade på mig, garvade, och sa inget, gick på muggen.
Det är länge sedan jag var Västeråsare på riktigt.

Satte mig i baren. Massa jävla utklädda svenne, hårdrockare i lokalen. Det var fyfanmycket folk.
Där längst ut filosoferade jag över mig själv och min tillvaro. Två damer, i övre 50-årsåldern ställer sig på varsin sida om mig. Först säger de inget, sedan tar den ena, en blond kvinna med pappiljottfrilla till orda:

-Hej, sitter du här helt själv, vill du prata?

-Nej! Låt mig vara ifred!!

Så de gav sig snabbt, pust, arghhh.

Lokalen stängde, det blev tomt. Alla drog, träffade några till jag kände, men alla drog till slut och så drog jag också.
Cyklade hem över staden, denna stad där jag lever mitt liv just nu.

Pust, inga gangsters utanför min port, så jag kom in och ställde cykeln, gick upp, och började skriva detta.

Fast, de hade en massa gamla kvarglömda glasögon på min favvokrog, som skulle slängas, jag fick ett par. Det är typ läsglasögon från bensinmackar som folk glömt. Jag tog ett par. Kom hem. Funkade inte så bra, testade dem utanpå mina vanliga glasögon.
JÄVLARS vad jag ser bra nu när jag skriver på datorskärmen. Tjoho! Kanon! Toppen!
Vem behöver nya glasögon? Inte jag, bara ett par sunkglasögon att ha framför mina vanliga, ha-ha.

Nåväl, livet går vidare. Bara att hålla i sig. En dag vänder det väl. Hoppas jag.
Då blir jag kung igen.

Tut!

 

 

 

Blogg: Om min hemkomst i kväll och gnäll på tillvaron

Kom hem under kvällen. Ute luktade det avgaser och skit. Skumt, som för någon kväll sedan, luktade bajs över hela staden då. Ger mig fanken på att det här vädret gör att förbränningen borta i Kumla som Sakab håller på med, gör att röken från miljöfarligt skit från hela jävla jorden som de bränner, hamnar mitt i stan. Det är väl bara jag som tycker så, jag är väl konspiratorisk, för inte kan det vara så…

Kom in i huset. Gick upp för trapporna och så hörde jag ett irriterande ljud. Brrrrrr, lät det, lite avlägset. Vafanken var nu detta, tänkte jag?
Låste upp dörren till min lya, och då lät det ännu värre. Jävlars!!!
Sprang in och stängde av min extrahögtlåtande väckarklocka som ringde som en dåre.
Råkade komma åt den innan jag gick ut, och den var på ringning när folk har lagt sig, och den hade ringt, högt, typ 45 minuter. Fantastiska batterier i den. Inte bytt på nästan tio år, men med obruten kraft.
Förväntar mig facklor och tjära i morgon när grannarna vill skipa rättvisa.
Så jävla pinsamt.

Annars, i min nuvarande situation som typ spetälsk i samhället, så är det inte så mycket annat att säga. Dagarna går. Massa saker som rasar åt fanders. Grejer som måste fixas. Vissa kan jag fixa, andra kanske inte. Hatar det. Vill ha ordning på ditt och datt, men vissa grejer kan jag inte längre påverka. Skärseld, tjoho!

Det är spännande att vara mig nu (nej, jag menar tvärs om, vill jag förtydliga för de som inte hajar, men ändå läser här). Och jag kan inte rå för att jag tänker på de sopor som skapat mitt vakuum, eller vad det nu är jag befinner mig i. Nej, det här är fanimej inte självförvållat. Men dårar finns lite här och där, och man mäktar inte borsta bort dem alltid. Psykopater är bra på att ställa till det och sedan stå och se ut som de inte förstår vad de gjort, sååå oskyldiga. (Allt kommer att rapporteras i min stora roman som jag kanske skriver någon gång, med titeln: ”Den onödiga människan, en historia om hur jag höll så pass länge ändå”. Håll utkik efter den på bibblan om några år.)
Frågan är bara hur jag gör? Med så mycket. Jag är inte 20 bast längre. Jag kan inte rymma med en cirkus, som folk kunde förr, jag är inte vig nog. Jag måste handskas med verkligheten, nuet.

Men, jag skriver blogg i alla fall. Det har jag kvar, det har jag kommit igång med, igen, lite. Hoppas det håller sig. I dessa tider av att alla är så jävla rädda att vara personliga, och inte vill avslöja något om sina liv, ja, jag har drabbats också av denna feghet. Försöker dock komma bort från den. Är lite tuff här, i detta inlägg.

Jaja, det får räcka för nu i natt.

Rocka rolla!

 

 

 

 

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!