Kategoriarkiv: Politik

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Jobbar med nytt projekt och så denna film (måste ses)

Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.

Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 02.47.15

Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!

Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta:
http://www.svtplay.se/video/2795004

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

Okej, det är tisdag morgon, textbloggsdags igen

Jag har haft en bedrövlig helg. TV-signalerna gick åt fanders, och så på söndagen även internet. Jag ringde supporten på Comhem, de tyckte jag skulle köpa en ny antennsladd (de slår ju upp i sina pärmar hur de ska svara). Okej, sa jag, och köpte ny antennsladd. Men det blev fanimej inte bättre. Så jag fick tillbringa helgen med sunkiga versioner av ettan, tvåan och fyran, samt TV 8 9 10 11 12 som jag aldrig kollar på annars, och surfa med 3G.
Skogsmullevarning på den helgen.
Sedan ringde de och ville skicka hit någon jävla tekniker. Jag vill inte ha någon tekniker här som bökar om och river upp. Så jag avböjde tills vidare. Men det var helt klart, för alla, att det var jag, eller min utrustning som det var fel på.
När jag vaknade på måndagen efter att ha hållit på och bytt sladdar och startat om och hej och hå hela helgen, så fungerade allt igen. Kanonfart på nätet och även på TVn.
Så jag vann. Det var något skit som de rådde över.
Men ändå är det märkligt hur man går in i en annan fas utan snabbt bredband. Det är inte kul att surfa, man kan inte kolla Apple-TV eller SVT-play, inte se TV med skärpa.
Dock, någonstans där så kändes det bra ändå. Som ett tecken, dags att göra något vettigt istället (för något måste man ju göra hemma när man inte kan slösa bort sitt liv framför skärmen).
Det där tål att tänka på.

Botaniserade på lagrat på mina diskar under kvällen och så hittade jag den här annonsen. Som jag gillar. Sådant går inte att få in i en tidning  idag, men gick på 60-talet:

ahhh

Jag skulle vilja roa mig själv med att lyssna på EP 1 Syndafall– Stök i kök. Ha-ha-ha-ha.
Tänkte först lägga ut den på fejan, men sedan kom jag på att man ju kan skymta två bröst där, så jag avstod från att bli censurerad av fejan (och att ingen kommenterar för det är ju just naket, då blir folk fega). Sedan tänkte jag att: ”-Vafan ska jag gödsla där för, jag har ju min egen blogg, de som hittar hit, hittar hit, de andra kan fortsätta kolla på katter och maträtter på fejan.”

Nåväl.

Hittade även en ljudfil. Från lokalradion, P4:a den 10:e februari 2005. Alltså på pricken för tio år sedan, på någon dag. Där intervjuas jag om vår oro för jobben på Rudbecksskolan, sedan citeras en kollega, men sist är bäst, när vår rektor säger det hon säger. Problemet för henne var att våra elever frågade hur det skulle gå med vårt gymnasieprogram och oss som lärare, och att vi svarade att vi inte visste och då tydligen var illojala mot skolan och fick eleverna att välja andra ämnen. Det här hade jag glömt bort. Det är helt häpnadsväckande. Här, dryga två minuter i god kvalitet:

Media Oro, sändning-mats-radio-p4     

Det var tre av oss som fick jobb på den ”andra skolan” resten var utelämnade åt sig själva. Jag lyckades, av mig själv, fixa jobb på Tullängsskolan, en ledig tjänst som de där som skulle ha hand om våra placeringar inte kände till. Ha-ha-ha, vilka jävla nötter.
(Ja, sedan gick det åt fanders senare, genom i princip samma konstigheter, men det är en annan historia, eller, hör inte hemma här just nu).

Är mer och mer inne på att intensifiera min bloggaktivitet med att vara mig själv och lugna ner mig på andra ställen.
Jag kör här. Detta är min plats i cybern.

Ja, jag skriver inte om precis allt, men det gör ju ingen. Men nu, i min frustration, så skriver jag om förr. Som ovan. Och det lättar lite på trycket. Om Örebro kommuns skolpolitiska tjänstemän och politiker kommer jag att skriva mycket mer, men det måste lägga sig först. Annars kan jag framstå som en rättshaverist (fantastiskt begrepp, skapat för att få alla som kritiserar makten att förefalla vara mentala dårar, fast det naturligtvis finns dårar bland de som kritiserar också).

Ja, äh, det kan väl få räcka så. Så det inte blir för långt att läsa för de som dristat sig hit.

Tjong!

/Multimats

 

 

 

 

Skriver lite blogg och du kan aldrig haja vad som händer sedan….

Tror på min rubrik där. Det funkar ju på Fejsbocks. Och folk klickar, klick-klick-klick och låter sig duperas. Vad? Vem? Vad händer? Måste veta vad som sker sedan!

Äh, dårar.

Har just kommit hem från mässan. Det är ju 3863 timmar efter annandagen och som vanligt firar jag och 9 miljoner andra svennar havrelördag denna dag.
Lite synd bara att nästan all snö tinat bort. Det hade varit trevligare att ta släden än taxi. Sparken hade funkat också. Men okej, mina renar kan behöva lite ledigt ibland de också.

Att vara anonym på nätet anser jag vara helt förkastligt. Verkar man här i cybern bör man ansvara för vem man är, annars har man inget här att göra. Det är något jag försökt följa sedan 1997. Men värre än att vara anonym som publicist på nätet är de där kretinerna som är lurkers, dvs de där som ligger bakom buskarna, kollar, men inte ger sig tillkänna, inte bidrar med något eget, och som registrerar allt. Har haft sådana också som följt mig, genom åren, och det är nog så nu också.
Men, skit samma, jag har inget att dölja, som de har. Min hälsning till dem är: -Tomtebloss upp i rumpan, tut!

smisk-wtc-baron-raukOvan, när jag besteg Gotlands högsta rauk, precis innan jag satte ner flaggan och utropade den till mitt eget grevskap, utan friskolor.

Idag gick jag till ICA efter att ha haft cirkel i webbradio på A-huset. Tyvärr funkade inte webbradiostudion så jag fick köra lite annat till mina elever, så kan det vara.
Utanför satt en tiggare. En kvinna. Hon log mot mig och hälsade. Jag log tillbaka och gick förbi. Handlade mina varor. Men när jag betalade i kassan så tog jag ut en 50-lapp och la i fickan. Packade ihop mina varor, snus och hej och hå, och gick mot utgången.

Så här: Jag står inte ut med fattiga människor i Sverige, det land jag är född i, och som mina förfäder är födda i. Visst, vissa var grosshandlare, andra statare, ytterligare andra bönder och vissa kanske var pirater, buktalare, enuiter, vafan vet jag. Men jag har nu valt att sluta titta bort.
Kan jag stå och vara gniden och inte köpa en ost för den kostar 60 spänn, vara så snål mot mig själv, men betala typ över tusen spänn i månaden för TV-kanaler och internet och iPhone och hela rubbet, så kan jag FÖR I HELVETE dela med mig lite till en fattig, utan att tro att det är som högeridioter säger, att någon jävla maffia snor stålarna.
Fuck you! Lura mig bara, onda ligor i SD:s våta drömmar. Det skiter jag i. De här människorna som sitter där skulle säkert hellre byta med mig, eller vem fan som helst. JAG ÄR UPPRÖRD! Vi är med i EU, nu får EU, Sverige, alla jävla länder, ta och skärpa sig.
Solidaritet, vänlighet, utjämning. Ingen ska svälta, ingen ska behöva tigga. Vi måste hjälpas åt.
Vi kan börja med att arrestera alla jävlar som rånat oss på offentliga medel med vissa politikers goda minne. Miljarder till skattebefriade öar från skola, sjukhus, äldrevård och offentlig sektor. Ja, ni vet. Men ändå blir folk förbannade på rumäner som vill ha en tia. HELT JÄVLA OBEGRIPLIGT!

Jag går ut, hon ser mig. Jag går fram och hon håller fram sin pappmugg där hon sitter på den kalla marken av sten. Jag trycker ner min 50-lapp. Hon tackar, hon bugar.

-Tack-tack!

”-Tack själv och varsågod, och hoppas du får en trevlig kväll!”

Säger jag. Men jag menade det. Hoppades att hon skulle få en trevlig kväll, skulle må bra. Äta gott, sitta varmt, sova i en skön säng. Det jag sa kan missuppfattas (av lurkers) men inte av vanliga goda människor.

Antagligen kommer jag inte att vara vid ”stadd kassa” så länge till. Men jag har fanimej beslutat mig för att så länge jag har lite stålar över ska jag bidra. Om inte för moralen, så för karman. Man måste fanimej göra gott, om man kan.

Jag kände mig duktig i en minut när jag gick därifrån. Men naturligtvis går det inte, om man har hjärna, att komma undan. Det där räcker ju inte, inte på långa vägar. Mer måste göras. Av vilka, av politiker, av välgörenhetspersoner? Nej, AV OSS ALLA och den jag främst har ansvar för, mig själv. Må jag orka, kunna.

Löfte till mig själv: När jag handlat massa jävla dyrt på ICA, ska jag fanimej också ge till behövande, som sitter där utanför. Tut! Inte alla gånger, alla dagar, men när jag kan.

Som den unkis jag är tog jag mig den absoluta rättigheten att gå på lokal och träffa vänner denna fredagskväll efter utfört värv.
Det blev rätt skojsigt.
Jag busade med en böna jag känner, vars snubbe jag också känner men som inte var där, att hon skulle skippa honom och flytta in med mig, för jag bor högre upp i huset jag bor i än de gör, och det är mycket fränare.
Sedan skulle vi stå på balkongen och håna och se ner på folk som gick under balkongen, he-he-he.
Jaja, vi var dumma i huvudet-roliga. (Vi garvade själva åt våra påhitt).

Där var också en snygg-brud i sällskapet, som antagligen kände sig aningen provocerad av mig då jag drog orimlighet, dumhet och tokerier på löpande band utan att smöra på henne (vi skämtade ett gäng). Sådant kan få igång stiliga kvinnor.
Resultatet blev, fyra smällar på låret, ett nyp i knät och så tvångskramade hon mig fast jag protesterade när hon skulle gå hem. Hade jag gjort liknande, åt andra hållet, hade jag blivit arresterad.

Men, ändå, hon var okej, och vi var glada, och jag hade en trevlig kväll, vilket var precis vad jag behövde.
Mycket mer hände, och mycket annat under dagen, men det får räcka med rapport nu.

Om jag summerar, så har jag många vänner, både på dagar och kvällar. De andra nämner jag inte här. De kan hoppa i älva.

Tut!

/Multimats

 

 

 

13 sekunder när jag var på TVn 2003 och flosklade

En gång i tiden, typ februari 2003 då jag jobbade på Örebro kommun, på Rudbeck, det första MacLabbet, blev jag intervjuad av Tvärsnytt, dvs SVT:s regionala nyheter. Jag tycker jag var duktig de här sekunderna  (typ 13 sådana). Flosklermästare de lux. Är fanimej en politiker, säger allt och inget egentligen. Ja, vafan menar jag egentligen? Ha-ha, ingen aning. Men det var vad som förväntades av mig, att uppträda så, så jag var lydig.  Avfilmat från tjock-TVn jag hade då:

 

Kör en nattlig eller morning textblogg ånyo

Det är något fräsigt med att trycka tangenter i alla fall. Och så kan jag ju inbilla mig att det är lättare än att bara prata in ljudbloggar. Så.

En speciell dag. Alla dagar är speciella. Men ändå.
Ett otroligt tryck från 13.00 när jag öppnade Öppet Hus. Tre tuffa damer körde hårdast med mig. De hade sina iPhones och iPads och ville veta så mycket mer. Alla hade blivit rekommenderade, hört att jag fanns via tidigare besökare. Så, det är det bästa sättet, att folk som diggar det jag håller på med berättar för folk de känner att det är bra grejer som sker i MacLabbet. Mycket bättre PR än annonser.

En av damerna gav mig en julklapp. Den har jag ätit av i kväll. Ett presentpaket med choklad. Hon har varit där förut, och jag har sagt att jag inte behöver något, att jag har betalt, och att jag gillar vad jag gör. Men äldre folk, precis som folk som kommer från andra länder, de vill ge, och ger, när de känner att de fått något själva. Det är vackert. Och jag säger inte nej, för det vore oförskämt (fick ju rysk korv förra veckan av en rysk kvinna). Tacka och ta emot. Punkt.

Gick ifrån ett par gånger. Tänkte konfrontera en ansvarig rätt nyanställd byråkrat för att jag inte fått någon lön för en del av mitt arbete ännu. Men den liraren var inte där alls. Kanske tur för honom. Jag kör vidare i morgon.
En kontorist, kanske jag ska kalla honom, som för, nu, två och en halv vecka sedan ville ha mina redovisningar just den måndagen så jag skulle få lön för mitt jobb, men då jag inte fått ett öre ännu så tänker jag göra som så att jag ger honom ett erbjudande han inte kan säga nej till.
Först ber jag honom ta av sig glasögonen (det skapar en koncentration kring mitt allvar) och sedan framlägger jag mitt ärende.
Endera fixar han in de stålar jag jobbat ihop på den räkningen till mitt konto innan dagen är över, eller också kommer jag hem till honom, bor hos honom, använder hans pyjamas, äter hos honom tre gånger om dagen, och snor hans säng. Han kan sova i sin soffa eller nått.
Ja, jag är förbannad. Medelmåttor har aldrig fått mig att se världen i rosa.

Men, damerna i MacLabbet som ville lära sig, de gjorde mig glada. Vet inte varför jag kommer så bra överens med folk över 70, men det gör jag. Kanske för att jag inte behandlar dem, eller någon annan, som mindre vetande, utan som vilken polare som helst. Ja, just kanske därför. De var alla trevliga. Och jag behöver trevliga människor som motvikt till de skitskallar som i övrigt finns i världen, i Örebro, landet som stort, eller världen just nu.

Mina två favoritkonsulenter hjälpte mig i flera timmar med en massa administration som gällde listor och hej och hå som jag legat efter med och inte fattat hur man ska fylla i  (inte bara pga slöhet, utan pga orsaker jag inte tar upp här just nu, alltså inte mitt fel, enbart).
Jag blev kvar fyra timmar med sådant efter mitt Öppet Hus. Ojoj, vilken hjälp jag fick. De som är mina vänner, är mina vänner, alltid.

Åt Bongs köttsoppa med macka när jag kom hem. Äter burkköttsoppa ett par gånger i veckan nu. Kanske är det åldern, men det är både gott och bekvämt.

Gock ut på lokal för att träffa vänner. Träffade olika slags sådana och ett och annat mök, men det är bara att skita i. Apskallar ska man bara ignorera.
Dock behöver man människor omkring sig, lite otvunget, och gagga lite hej  och hå med schysst folk. Det gör man.

Kommer hem och ser på Twitter och webben att KD var de första att falla. Tänkte skriva något om det på Twitter eller Fejan, men förmådde inte. Ändå, jag tänker inte hålla inne med vad jag tycker om någon frågar, diskuterar eller förfäktar nasse-idéer.  Men det är ju bara jag.

Så. Då har jag skrivit av mig lite. I morgon/idag så ska vi se om jag får några stålar, och vad jag i så fall gör åt det om det inte kommit några. Men först ska jag lära lite ryska damer att göra blogg.

Tut! Kamp! Rock! Nu tar vi tag i detta!

/Mats