Kategoriarkiv: Pedagogiska minnen

Här vi gå igen (bloggning ånyo) dagen idag

Idag fick jag en present på jobbet. Efter mina härmningar av Ranelid så fick jag en bok från ”Ranelids vänner-föreningen” på jobbet. Fantastiskt!
Jag har ju ballat ur när jag sett Ranelid, som jag inte har något emot personligen, han är säkert en fin människa som vill väl. Men en fredagskväll, eller lördagskväll, efter ett par bira ser jag honom på TV och kan då inte sluta härma honom, och skrattar för mig själv. Nu har jag gjort så på jobbet också, och de garvar med mig, he-he, och börjar prata som honom.
Den där märkliga skånskan med den där annorlunda satsmelodin. Man kan säga vafanken som helst och det låter innerligt djupt och klokt.

”-Den lilla stenen, vid hennes barm, som endast upplystes av en klok förnimmelse av fruktan för det som komma skall, vigde, sin vilande, tränad, åt alltings förgänglighet. Det var sommar i det inre. En man hade sett sin ena sida, och han gav henne en gåva. Ett kärleksrus, av lust och respekt. Han förstod hennes livgivande trauma av kött och färg. Den dagen förändrade, ett liv, för evigt.”

Ovanstående jammade jag precis ihop. Prova att läs det med hans röst. Det funkar. Kom ihåg alla komman, man måste ta pauser i den dialekten för effekten.

I övrigt är jag ”ifatt” på jobbet. Med administrationen alltså. Pust.
Annars fortsätter jag med min stenhårda skolning av våra nya medborgare. Idag lärde jag dem att man inte pratar som man skriver, och därför kan det vara svårt att fatta.

-Vad är det med dig? (Jag uttalade varje bokstav).

Så säger vi inte när vi pratar. Jag till exempel säger så här:

-Va äre mä rej!

Och fler exempel.

De antecknade frenetiskt. De gillar det lilla extra som jag serverar ibland.

Men jag serverar. Sex lektioner om dagen. Har nu, fortfarande, 23 elever. Blir nog tre, fyra till nästa vecka, minst. Problemet är att rummen inte räcker till snart. Men jag säger åt chefen och alla andra som frågar om jag kan ta någon till, att det bara är att skicka. Det är som att spela blues, lira för en eller hundra, det är samma grej, om man vet vad man gör.

Idag hittade jag sångtexterna jag körde i augusti. Små grodorna, Räven raskar över isen och de där. Alla fick texterna. En kunde melodin och sjöng. Alla garvade. Vi behöver alla garva, varje dag, minst 100 gånger.

I morgon ska vi fortsätta sjunga, och tolka, den svenska midsommarsångskatten (och julsånger).

Men det här med att ge rubbet på jobbet drar ner på mina besök till Biskops. Det är beklagligt. När jag kommer hem så blir jag sittande i soffan, och så vaknar jag av att ha sovit någon timma. Sedan lagar jag mat, äter, tänker gå ner, vara otvunget social där nere, men så kommer jag på att jag inte behöver, att det är jobbigt, att det är för kallt att gå ut, att jag har det bra hemma.
Mitt sociala liv är en katastrof. Fast det är inte nytt. Mycket är självvalt, men nu är det i botten. Har inget umgänge, ha-ha. Det är där jag är idag. Orkar inte. Får så det räcker på jobbet.

Men över nätet har jag umgänge. Korta prylar. De räcker långt. Polare, elever, eller vem fanken som helst. Har delat upp det hela. Tar det lite lättare på Fejan, och tycker mer personligt på Twitter. Försöker slänga ut ett foto här och då på Instagram, men det vill sig inte riktigt. Spelar Quizkampen med ett gäng sedan flera år, det håller sig, är kul, vinner många omgångar. Har bara en som är riktigt svår att vinna över där, men det börjar jag klara också, ha-ha.

Såg att polaren Wåfflan var på SVT. Tog en skärmdump på iPhonen och lyssnade på hans visdomsord. Nu är min slide stämd som hans gura. GBDGBD. Toppen.

Det går inte att länka in videon på någon minut här, men här är länken som öppnas i nytt fönster:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/det-later-hogt-och-lite-metalliskt

Vid djävulsfällan på Storbron på mornarna. Alltså, dåligt upplyst, smalt som fanken, med stora bussar på bägge sidor och två meter brett mellan dessa bussar, där cyklister ska cykla mellan bussarna som står still ibland och åker ibland, och folk byter sida mellan bussarna höll det på att gå åt helvete idag.
En liten flicka gick snett mellan två bussar utan att titta bakåt, där jag och andra cyklister kom (en vanlig örebroåkomma; folk tror att om man inte tittar så händer inget. Alltså dum-i -huvudet-syndromet).

Jag och en annan lyckades nätt och jämt undvika att köra över flickan. När jag bromsat in så var hon en halvmeter ifrån mig och då sa jag det, det bara välde ur mig.

-Är du helt jävla dum i huvudet flicka??? Du måste se dig om när du går över gatan, och snedda för i helvete aldrig!!

Sedan cyklade jag vidare.

Längre bort, efter Gamla gatan, försökte en kvinna fickparkera. Det gick ju inte så bra det heller. Jag svor. Jag är sur på mornarna. Alltså, hur fanken kan det vara svårt att fickparkera? Träna med att stå och ha en cykel mellan benen och backa, då förstår man hur hjulen står och hur det fungerar. Men ingen gillar numera en manspläjner. Kvinnor ska lära sig av andra kvinnor. Så jag säger inget. Jag skakar bara på huvudet med förakt och vämjelse, he-he, när jag cyklar förbi.

På jobbet är det typ bara kvinnor, eller majoriteten är kvinnor och de är jävligt bra och roliga. Så det finns alla sorter, vill jag upplysa eventuella rymdmänniskor som just kommit hit och läser detta i cyberrymden om.

Fast jag retar dem ändå, och de mig.

Sven Asmussen, dansken, han som lirade fiol dog idag såg jag. Oj, det var tråkigt. I slutet av artikeln stod det att han var 100 år!! Ha-ha, det var fanimej inte dåligt. Jag garvade. Så ska det se ut. Inte tidigare, minst 100 bast.

GBDGBD

Skrev ju att jag börjat med WhatsApp i min klass. Idag så la ett snille upp hela ordhittaruppgiften de jobbade med, alltså svaret på uppgiften, till hela klassen där. Antagligen menade han att bara skicka det till mig. Men, okej, han var ju duktig, och det var sent i arbetet, och de som hade det svårt fick ju i alla fall stava sig igenom orden. Men, internet kan sabba, ha-ha (ja, jag sa åt honom att det var lite obegåvat och han skämdes nog lite när han fattat). Men, internet ska användas.

Okej, lägger av för just nu. Kalix, som kanske är den enda som läser här numera, blir ju arg om jag skriver för långt.

Rock!

/Mats

 

 

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Kommer ihåg otroliga prylar från min tid som gymnasielärare i 20 år

Berättade för en polare i kväll. Han trodde mig knappt mellan skrattsalvorna för det eländiga jag hade att berätta. Och jag vet inte om jag ens kommer ihåg alla grejer jag berättade för honom. Men, någonstans, ja, just nu, så känns det som att jag vill få ut dem här, några i alla fall.
Ja, jag kan ha berättat dem i andra sammanhang på någon av mina hemsidor/bloggar tidigare. Men skit samma. Prylen är inte de grejer som hände, prylen är att de här människorna finns, runt om oss, alltid, nu och fortfarande, och vet man bara det, och ser det som en naturkraft, klarar man av alla konstigheter man råkar ut för bättre. För vill det sig illa kan man tro att det är fel på en själv. Vilket det inte är.
Folk som satt sig på en morot, och den är kvar därinne, därbak. De är ofta i ledande ställningar var man än är i arbetslivet. Ojoj.

Till dessa storys nedan ska ni veta att jag bara körde mitt, lärde ut, på mitt sätt, det jag kunde, i ett, som jag försökte, okej studiesocial situation. Jag skällde aldrig, hotade aldrig, svinade aldrig mot mina elever. Man lär sig genom att göra. Elever har liv. De har dåliga dagar, ibland har de inte sovit, ibland är det bråk hemma. Allt är inte Bullerbyn. Vet man det, och kommer ihåg sin egen skoltid, då kan man jobba som lärare, om man är kunnig i något eller några ämnen.

Men okej, exempel på tokerier då:

En gång blev jag uppkallad till rektorsexpeditionen. Det var mycket allvarligt fick jag veta innan. Jag hade ingen aning om vad jag kunde tänkas ha gjort för något.
Bakgrunden var denna. En yngre lärarinna, som var bildlärare, hade tagit med sig ett flertal vinflaskor hemifrån och ställt i MacLabbet på den skolan jag jobbade i då. Hennes elever skulle sedan göra egna, nya, vinetiketter i ämnet Grafisk Form med hjälp av Mac-datorerna och Photoshop. Det gjorde de, och klistrade på de här Vino Tinto-pavorna, Diamant, eller vad det var för flaskor. De gjorde verkligen snygga grejer. Och så stod de kvar där, som en slags utställning. Jag hade inget med detta att göra, alls.

Nu var jag uppe hos min rektor.

-Mats. Vi i skolledningen ser mycket allvarligt på det här!

-Eh, på vad?

-Det är en sak att du tar dig in på din arbetsplats under kvällar och nätter och dricker en massa vin, men kan du inte åtminstone ta med de tomma flaskorna och slänga dem??? Så där kan du inte ha det däruppe. Detta är en skola!!!

-Eh, ja, eh…..

Till slut lyckades jag förklara. Poletten ramlade ner hos rektorspersonen. Och då var allt bra, och allt tystades ner. Nu skulle man inte prata om detta mer. Det hade aldrig hänt. Och ingen ursäkt. Någonstans var det mitt fel ändå, fast det inte var något fel.

Jösses!!!!

En annan gång blev jag och en kollega uppkallade till rektorsexpeditionen för att vissa äldre, fina lärare, hade klagat på att vi hade för fula kläder i lärarrummet, blåjeans var inte okej på denna ärbara skola med anor.

Jösses!!!

Sedan, en ännu-ännu annan gång,  fick jag och flera av de nya och yngre som jobbade som lärare höra att vi var ”för elevorienterade”, vilket inte var bra.
Det betydde att vi hellre satt och fikade och garvade med våra elever på rasterna än gick in i lärarrummet.
Det uppfattades om omvälvande och var inte bra att göra, menade de som bestämde. Jaha…

Ytterligare en annan gång så satt jag på ett långt möte, en förmiddag eller om det var en eftermiddag, och lyssnade, tillsammans med resten av skolans personal på skolledningen som hade något att säga där i Aulan. Jag hade med mig en burk läsk, det var väl 30 grader plus i lokalen. Efter någon timma blev jag törstig. Så jag öppnade den och drack ur den, samtidigt som skolans rektor råkade vara den som hade ordet, och sa något viktigt, som jag lyssnade på.
Detta påpekades till skolledningen efteråt, som ett enormt brott mot etikett och moral. Jag hade varit oförskämd mot ledningen, och sådant skulle inte tolereras. Blev naturligtvis uppkallad för att få höra detta av rektor. Man dricker inte läsk när REKTOR TALAR!!!

Jösses!

Sedan, mer, annan gång, hade jag ett prov på en kurs jag hållit i att göra websidor. Mina elever som gått denna kurs i en termin skulle nu visa upp sina websidor. Där fanns en flicka som kanske varit på två av mina lektionstillfällen under hela terminen. Hon hade gjort en jättebra och fin sida såg jag. Ja, jag visste också att hon var ihop med en kille som kunde det här med html och websidor. Hurusom helst. Hon fick samma frågor av mig, som alla andra fick när jag gick runt och kollade av kunskaperna.

-Ser fint ut, kan du ändra bakgrundsfärg på sidan? Visa mig hur du gör? Låt den bli grön. Och sedan kan du visa hur du skrivit frame-länken!

Hon bröt ihop. Började gråta. Var kränkt. Jag var en dålig lärare som hånade henne inför resten av klassen, fick jag veta, och så sprang hon ut, iväg. Jaha.

Senare, dagen efter eller om det var samma eftermiddag fick jag ånyo kallelse till rektorsexpeditionen. Gymnasiechefen ville tala med mig, det var allvarligt.
Jag stegade dit och undrade vad det kunde vara.

-Du har kränkt en av våra elever!

-Va? Hurdå, när, vem?

-Du påstod att hon fuskat med sin hemsida inför hela klassen!

Där förklarade jag det jag just skrev här ovan, att hon inte kunde, att hon inte varit där och att jag testade henne praktiskt, som jag gjorde med alla andra elever och att det inte var något konstigt med det.
Då kommer det:

-Det är inte din upplevelse av sanning som är den sanna, utan det är elevens!

Där, då, om inte förr, förstod jag att jag var i Kafka-land.

(Till detta ska tilläggas att just i denna grej så gick elever från just den klassen upp till rektorsexpeditionen och berättade hur det låg till, till mitt försvar, att hon fuskat och allt, så man lät saken bero, ingen ursäkt till mig, naturligtvis. Som vanligt).

Ja, jag har fler sådana här små minnen, men detta får räcka för nu, det var bara på en skola, en del av det hela.
Så, vad borde jag ha lärt mig av detta?
Kanske att den här världen inte kan förändras. Att den till stor del består (nu snackar jag inte om eleverna) av skitnödiga människor.

Min läxa här är nog att man alltid ska vara beredd på att folk inte hajar, att det glappar i skallen, och att man aldrig, säger aldrig, får cred för att man gör något bra.
Och vad de här människorna kommer ifrån, det är en annan historia, som jag vet svaret på, men inte orkar/vill redovisa nu.

Se där. Det var väl lite smaskigt. Nej, jag är inte själv i detta, mina kollegor på samma gymnasieprogram har sina egna sådana historier. Så blir det tydligen när nytt klampar in på gammalt.

Och det bara fortsätter.