Kategoriarkiv: Nutid

Tisdag, natt mot onsdag, utan steroider mm

Okej. Så här.
Jag ska beskriva vad jag gjorde idag, i detta ämne. Hajar du inte som läser detta just nu vad jag snackar om, så är det bara att scrolla neråt, tre-två-en dag av inlägg, så hajar du vad allt handlar om. Som ett tips bara.

För att få lite action så lägger jag ut den här bilden av herr de Geer, Tårtans skapare, konstnär, och en lirare som på sin tid (60-70-tal) ville skapa lite känsla av upprördhet, he-he. (Tror det är en litografi, och att en sådan, äkta, såldes för en massa spänn för ett tag sedan på Bukowskis (kolla denna länk), men skit samma, den är snygg, och provokativ, funkar här). Och, ja, jag tycker den är snygg och håller nog med också, än i dag. Nationalism är ruggiga grejer. Och, jag är vilsen och arg.

6962508_fullsize

 

Fick kontakt med sjukvården idag igen, ville ha bokslut. Pratade i telefon med en som vanligt stressad svenne-sjuksköterska. Det fanns ingen tid att förstå mig, förklara för mig, som vanligt. Precis som det inte fanns tid när jag tvingade mig till vård för en vecka sedan.
Jag ville berätta om hur jag upplevt det här med att ta de här kemikalierna som nu var slut. Så det gjorde jag. Att massa grejer blivit bättre, som jag inte trott skulle bli bättre, osv.
Men den stora frågan var denna, vad jag ville veta: NU NÄR JAG ÄTIT SLUT PÅ STEROIDERNA,  KOMMER KROPPEN ATT FORTSÄTTA MÅ SÅ HÄR JÄVLA FINT ELLER GÅR JAG TILLBAKA OCH BLIR FY FAN IGEN?

Naturligtvis visste hon inte. Jag berättade om de goa effekter jag fått, och det var ju bra, tyckte hon. Sedan började hon gagga om att det ju snart är semester och svårt att få tag i läkare och ….
Det enda jag ville/vill är att ha någon att prata med, som kan de här grejerna, som kan berätta vad jag har att vänta. Är allt fixat nu? Eller vad händer när jag inte äter gifterna längre, som känns så bra för mig? Och, ingen vet ju vad det var jag drabbats av.

Jag fick ”plåster”, som fungerade, men fanimej ingen förklaring till de där jävla utslagen, alltså det jag åt i veckan.
Jag var själv igen. Det var jag och hela jävla världen (håller mer och mer med om bilden ovan, KUKEN!!!)

Hjälpte en flicka som heter Kristin med WordPress på NBV, MacSalen, där i A-huset.
Gick och handlade efteråt när det var slut. Kände mig helt matt. Var inte alls så pigg som jag varit de senaste dagarna. Var det abstinens? Eller var jag tillbaka i mitt kassa läge innan Kortison/Steroid-behandlingen?
Fanken, FANKEN!!!! Vem ska man fråga, vem vet?

Så. Det är på detta vis jag känner mig nu. Hur blir det i morgon? Och vad är det för jävla sjukvård vi har? Man kommer inte fram på telefon, och man kan inte gå dit. Man måste vara jävla på för att få kontakt, via bakvägar, i övrigt är man sig själv, endast. Naturligtvis ingen personlig kontakt med någon som kan prylen.

Och, ja, jag är skraj för att jag inte ska fortsätta må så bra som jag gjort till och med måndagen. För idag var jag inte på topp, om man säger så.
Nu vet ni, ni som läser min blogg.

 

 

 

Första dygnet utan steroidtabletter med mera

Jävligt dramatisk rubrik, jag vet, men så är det.
Tog mig i alla fall till att fixa så någon från sjukvården ringer mig i morgon, då jag kan förklara alla positiva bieffekter och undra hur jag ska ställa mig till detta. Alltså, jag är lite orolig över att jag ”faller tillbaka” nu då jag inte äter tabletterna längre, har ju inga. Eller är jag PÅ IGEN PÅ ALLA CYLINDRAR? Kan jag vara lugn?
Vill veta.

Hittade den här bilden. Från min späda ungdom. Det är jag i grönt längst till höger. Det är mina polare från gymnasiet i Västerås. Rudbeckianska skolan, Sveriges äldsta gymnasium, från 1623. Stefan till vänster, Dagga i mitten och eftersom det är en damväska på bilden var det nog Lilian som plåtade då.
Aj, vad smärt jag var, och vilka vida brallor. Men det var ju typ 1977. Manchesterkavaj var prylen då, he-he. Men jag signalerar styrka, det är det viktiga, he-he.

jag-dagga-snellis-77

 

I kväll har jag varit på Biskops och diskuterat viktiga grejer, och trevliga grejer, med vänner, olika vänner. En bra kväll.
Alltså, jag är nöjd med denna måndag. Och jag är nöjd med mig själv (det kan vara medicinerna, det kan vara jag på riktigt, efter utrensningen av de starka prylarna, jag vet inte).

(Har också, till min förvåning, hajat att fler än jag tror är inne här på bloggen och läser.  Två snubbar som jag inte trodde var det berättade idag.
Jag lägger ju bara ut autolänk via Twitter, inte fejan, av skäl som jag har. Vill inte det bara. Man måste vara Twittervuxen för att läsa här, tänker jag, he-he).

 

 

 

Sista medicinen denna kur och om att morsan skulle fyllt 94 idag

Så här knarkigt hade jag det efter jag vaknade idag.

medicin2014

Min sista dag, av sex, med kortison/steroider. Ser så riktigt illa ut på bilden, eller hur? Men de där fem småtabletterna ska ner i vattnet och lösas upp och sedan drickas (smakar mycket gott faktiskt, till på köpet).
Och, jag kom på ett par positiva prylar till med de här kemikalierna som jag inte raddade upp i går här på bloggen.

1. Jag har fått en fruktansvärd hunger. Äter som bara den, är hungrig hela tiden.

2. Mina fisar luktar videung (alltså inte bajs).

Så sitter jag på kvällningen, på Stora Örebro med vänner och kommer på att det är den 12:e maj. Tänker då på morsan. Hade hon levat skulle jag åkt dit och gett henne lite badsalt och trisslotter för sitt 94:e år (till Kungsör), och hon skulle ha lagat några jeans och skickat med mat till mig, att ta hem på bågen.
Men, det där slutade i april för fem år sedan. Jösses vad tiden går.
Ålderdom slutar tvärt ibland.

Men jag är inte ledsen nu. Det har jag redan varit. Dock förvånar det mig att det redan gått så lång tid och att jag faktiskt inte riktigt slängt av mig detta att vara föräldralös. Fast jag inte är purung själv.
Sådant kanske aldrig händer.
Men. Det är ibland bra att se perspektiv på saker och ting.
Och därför lägger jag nu ut en bild på morsan, en Instamatic-bild som jag hittade här hemma, från en semester på 70-talet. Skulle kunna välja bilden efter, då vågen från havet kommer och chockar henne, men spar den.
Här hade morsan det göttigt.

morsan-badstrandssittning

 

Rapport från steroid/kortison-riket, dag fem (av sex)

Som jag tidigare meddelat här så händer det grejer i kroppen när man kör medikamenter. Själv har jag alltid varit livrädd för att stoppa i mig kemikalier (tack och lov). Okej, snus och bira funkar, men det där kemiska, från Alvedon och framåt, är ett stort no-no för mig. Det känns så jävla slutgiltigt när man svalt de prylarna.

Nu lägger jag in en stor seflie, som självporträtt heter nu för tiden, på mig, som jag tog i dag, innan jag förklarar vidare, för att markera hur jävla allvarlig jag är. (Det är coolt, på sin egen blogg kan man exponera sig själv).

mig-kulturell

 

För de lyssningblyga (de som inte pallar att lyssna på mina ljudbloggar), okej, snabbt först då, en liten bakgrund.
Fick utslag på kroppen, sökte vård. Fick tabletter, typ steroider. Och nu. Vad har hänt på fem dagar? Det ska jag berätta lite om nu.

Jag är mycket förvånad. Ej i någon särskild ordning, men något av det jag upptäckt med mig själv (och skrivit ner under kvällen):

1. Utslagen försvinner, knappt något kvar nu.

2. Svettas inte omotiverat mycket efter att jag duschat längre.

3. Behöver inte, men gör det ändå, använda toapapper, det säger bara ”pang” så är det klart, ha-ha. Clean bajsning total!

4. Ingen som helst fotsvett, trots att jag kört med bootsen hela dagen.

5. Jag luktar inte svett eller bluä, fast jag inte duschat. Är helt ren. (Jag brukar duscha dagligen, men var tvungen att testa att skita i det, idag, för att få veta).

6. Fötterna tycks ha krympt, ingen muskelkraft för att få ner dem i bootsen, de bara ramlar ner (tycks ha haft svullna fossingar tidigare).

7. Gigantiska härliga 14-årsåldersgosse-morgonstånd när jag vaknar (ja, jag drar mig inte för att gå ut med detta, JÖSSES!!!)

8. Den skumma jävla torrhostan jag haft, speciellt på mornarna sedan något år är helt puts väck. Underbart!

9. Vår-allergin, med pollen och skit är borta. Inga nysningar, kliar inte i svalget, kliar inte i öronen, kliar inte i ögonen. Ingen snuva. Jag är helt jävla vanlig, som man ska vara. Otroligt.

10.  Är pigg och på som jag inte minns jag varit på hundra år.

11. Gör saker, tar tag i saker, initiativ. Ingen seghet. Bara reser mig upp och fixar.

12.  Känner mig inte någonsin utmattad, utan utvilad istället.

13. Sover som en kung. Pang, sover bra hela sömnen/natten och är pigg när jag vaknar.

14. Har haft lite ont i ryggen, stel, tidigare. Allt detta är borta.

Osv, osv, osv.

Äh, ni fattar, ni som läser här. Det är otroligt.

Naturligtvis gör detta mig orolig. Vad fanken kommer att hända på måndag, när steroiderna är slut? Kommer jag att backa tillbaka och blir fy-fan igen? Sakta men säkert?
Jag ska ringa sjukvårdsupplysningen och berätta detta otroliga och fråga hur jag ska ställa mig. För, så här som jag känner mig nu, det vill jag känna mig resten av livet (som jag hoppas blir långt och stöddigt).

Så nu vet ni.

Tut!

 

 

Avslöjande: Steroider är inget fel tydligen och lite om en polares datorgraviditet mm

image
Ovan: Kattis som lägger ut ”Loading-loading 90%….”. En böna som växt upp med internet, helt klart, ha-ha.

image
Ovan: Mina steroider och medikamenter. Läs på tuben upptill till höger, stronga prylar, ha-ha.

Mer om detta genom att lyssna ovan på podden.

Hojklubb då och kvällen nu

Första gången jag gick på en hojklubb här i Örebro var hos Saint and Sinners. Det var nog 2003. De stängde aldrig. Oj, det gillade jag.
Fick så, frampå morgontimmarna, Krille att ta ut sin HD-best och köra lite så jag kunde plåta. Pekade på ett vattskål och han brassade på, och jag tog den här bilden (klicka för större upplevelse).

krille-mc

Där någonstans bestämde jag mig för att ta MC-kort, köpa MC och bli knutte. Men, bara vän till klubben. Jag ville inte bli med. De frågade några gånger men jag sa som så att jag var alldeles för gammal för att bli med i någon jävla liga, he-he (vilket de accepterade). Dock fick jag flera vänner där, och vi var ute och åkte ibland. Ja, och så var jag ju med på festerna.
Det var tider det, ha-ha.

I kväll gick jag till Stora (cyklade). Och så här efteråt så hajar jag ännu en gång att det finns två brudar jag känner som kan få mig att skratta högre än andra. Den ena är Lizzan (som inte var där) och den andra är Sofia (som var där). Dessa två brudar har en humor och ett uttryck som får mig att dåna. Genialiskt och roligt, på riktigt (när de kommer igång).
Så, jag har garvat i kväll. Så nu vet ni.