Kategoriarkiv: Nutid

Denna fredag (blogg)

En av mina elever dök inte upp på morgonen. Istället skickade han ett ljudspår via WhatsApp (som ju alla i min klass måste köra enligt mig, vi är ju i rymdåldern, eller hur?)

Rami om SFI och mig     

Det är bara 50 sekunder, men jag drar mig inte för att lägga ut det.
Han hade varit på SFI-test, dvs Svenska För Invandrare, det kommunen kör, där mina elever hamnar efter de varit hos oss.
Och så ger han mig, via sina testare (hur pass bra nivå han har) en enorm eloge. Jösses. Han kommer att hamna i en hög grupp där.
Det är först i kväll som jag kommer på hur jävla gött detta är, hur jag kan ta åt mig, och det gör jag utan att skämmas. Så jag lägger ut det här.


Sent på kvällen drog jag till Biskops, äntligen. Precis när alla andra gått ut och jag skulle ge mig hem kom herr V (bartender och jobbandes inom koncernen). Han är ung och var trots den ringa åldern i extas. Han jobbar ju på etablissemanget och hade tidigare under kvällen fått 100 spänn i dricks av Lill-Babs och Siw Malmqvist!!! Hur jävla cyber är inte det? Fem plus!!! Och, vad fanken gör de i Örebro?
Får jag ta kort på dig och skriva om detta, frågade jag. Ja, sa han. Här är han, nöjd som få, det är han väl unnat:

Wow, jag bloggar för andra gången denna vecka. Det känns kul, och framför allt så känner jag att jag lever, jag har något att berätta.

Annars denna dag.
Upp som ett jehuu. Dursha, borsta tanden, klä på mig, köra mixern med yoghurt och blåbär. Klä på mig, dricka smörjan (gott).
Klä på mig, med långkalsonger och el-vantar (batteridrivna). Cykla upp över Våghustorget, som är en jävla uppförsbacke. Drottninggatan, Storbron, busshelvetet. Skälla på folk som inte tittar, som jag håller på att krocka med, ner under järnvägen, upp, in i villaträsket och så till Holmen.
Jobbade.
Jävlars vad jag lär ut.
På eftermiddagen fick mina och andra elever välja om de ville se på film, eller ha lektion med mig.
12 elever hade hellre lektion med mig. En från en annan klass.
Yeah! (De vill lära sig svenska).

Sedan kom jag hem. Blev sittande framför TVn, Timmarna gick. Sölade, slösade tid i livet. Tog mig i kragen och cyklade ner till mitt alternativa vardagsrum Biskops.
Lill-Olle, Freddan och Sonja jobbade. Blev som vanligt kungligt behandlad, snabb service och retsamt prat, garv. De är polers.

Ja, och nu sitter jag  hemma, fryser. Måste nog laga lite makaroner. Blev för lite mat idag.

Vi hörs!

Rocka rolla!

/Mats

 

Här vi gå igen (bloggning ånyo) dagen idag

Idag fick jag en present på jobbet. Efter mina härmningar av Ranelid så fick jag en bok från ”Ranelids vänner-föreningen” på jobbet. Fantastiskt!
Jag har ju ballat ur när jag sett Ranelid, som jag inte har något emot personligen, han är säkert en fin människa som vill väl. Men en fredagskväll, eller lördagskväll, efter ett par bira ser jag honom på TV och kan då inte sluta härma honom, och skrattar för mig själv. Nu har jag gjort så på jobbet också, och de garvar med mig, he-he, och börjar prata som honom.
Den där märkliga skånskan med den där annorlunda satsmelodin. Man kan säga vafanken som helst och det låter innerligt djupt och klokt.

”-Den lilla stenen, vid hennes barm, som endast upplystes av en klok förnimmelse av fruktan för det som komma skall, vigde, sin vilande, tränad, åt alltings förgänglighet. Det var sommar i det inre. En man hade sett sin ena sida, och han gav henne en gåva. Ett kärleksrus, av lust och respekt. Han förstod hennes livgivande trauma av kött och färg. Den dagen förändrade, ett liv, för evigt.”

Ovanstående jammade jag precis ihop. Prova att läs det med hans röst. Det funkar. Kom ihåg alla komman, man måste ta pauser i den dialekten för effekten.

I övrigt är jag ”ifatt” på jobbet. Med administrationen alltså. Pust.
Annars fortsätter jag med min stenhårda skolning av våra nya medborgare. Idag lärde jag dem att man inte pratar som man skriver, och därför kan det vara svårt att fatta.

-Vad är det med dig? (Jag uttalade varje bokstav).

Så säger vi inte när vi pratar. Jag till exempel säger så här:

-Va äre mä rej!

Och fler exempel.

De antecknade frenetiskt. De gillar det lilla extra som jag serverar ibland.

Men jag serverar. Sex lektioner om dagen. Har nu, fortfarande, 23 elever. Blir nog tre, fyra till nästa vecka, minst. Problemet är att rummen inte räcker till snart. Men jag säger åt chefen och alla andra som frågar om jag kan ta någon till, att det bara är att skicka. Det är som att spela blues, lira för en eller hundra, det är samma grej, om man vet vad man gör.

Idag hittade jag sångtexterna jag körde i augusti. Små grodorna, Räven raskar över isen och de där. Alla fick texterna. En kunde melodin och sjöng. Alla garvade. Vi behöver alla garva, varje dag, minst 100 gånger.

I morgon ska vi fortsätta sjunga, och tolka, den svenska midsommarsångskatten (och julsånger).

Men det här med att ge rubbet på jobbet drar ner på mina besök till Biskops. Det är beklagligt. När jag kommer hem så blir jag sittande i soffan, och så vaknar jag av att ha sovit någon timma. Sedan lagar jag mat, äter, tänker gå ner, vara otvunget social där nere, men så kommer jag på att jag inte behöver, att det är jobbigt, att det är för kallt att gå ut, att jag har det bra hemma.
Mitt sociala liv är en katastrof. Fast det är inte nytt. Mycket är självvalt, men nu är det i botten. Har inget umgänge, ha-ha. Det är där jag är idag. Orkar inte. Får så det räcker på jobbet.

Men över nätet har jag umgänge. Korta prylar. De räcker långt. Polare, elever, eller vem fanken som helst. Har delat upp det hela. Tar det lite lättare på Fejan, och tycker mer personligt på Twitter. Försöker slänga ut ett foto här och då på Instagram, men det vill sig inte riktigt. Spelar Quizkampen med ett gäng sedan flera år, det håller sig, är kul, vinner många omgångar. Har bara en som är riktigt svår att vinna över där, men det börjar jag klara också, ha-ha.

Såg att polaren Wåfflan var på SVT. Tog en skärmdump på iPhonen och lyssnade på hans visdomsord. Nu är min slide stämd som hans gura. GBDGBD. Toppen.

Det går inte att länka in videon på någon minut här, men här är länken som öppnas i nytt fönster:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/det-later-hogt-och-lite-metalliskt

Vid djävulsfällan på Storbron på mornarna. Alltså, dåligt upplyst, smalt som fanken, med stora bussar på bägge sidor och två meter brett mellan dessa bussar, där cyklister ska cykla mellan bussarna som står still ibland och åker ibland, och folk byter sida mellan bussarna höll det på att gå åt helvete idag.
En liten flicka gick snett mellan två bussar utan att titta bakåt, där jag och andra cyklister kom (en vanlig örebroåkomma; folk tror att om man inte tittar så händer inget. Alltså dum-i -huvudet-syndromet).

Jag och en annan lyckades nätt och jämt undvika att köra över flickan. När jag bromsat in så var hon en halvmeter ifrån mig och då sa jag det, det bara välde ur mig.

-Är du helt jävla dum i huvudet flicka??? Du måste se dig om när du går över gatan, och snedda för i helvete aldrig!!

Sedan cyklade jag vidare.

Längre bort, efter Gamla gatan, försökte en kvinna fickparkera. Det gick ju inte så bra det heller. Jag svor. Jag är sur på mornarna. Alltså, hur fanken kan det vara svårt att fickparkera? Träna med att stå och ha en cykel mellan benen och backa, då förstår man hur hjulen står och hur det fungerar. Men ingen gillar numera en manspläjner. Kvinnor ska lära sig av andra kvinnor. Så jag säger inget. Jag skakar bara på huvudet med förakt och vämjelse, he-he, när jag cyklar förbi.

På jobbet är det typ bara kvinnor, eller majoriteten är kvinnor och de är jävligt bra och roliga. Så det finns alla sorter, vill jag upplysa eventuella rymdmänniskor som just kommit hit och läser detta i cyberrymden om.

Fast jag retar dem ändå, och de mig.

Sven Asmussen, dansken, han som lirade fiol dog idag såg jag. Oj, det var tråkigt. I slutet av artikeln stod det att han var 100 år!! Ha-ha, det var fanimej inte dåligt. Jag garvade. Så ska det se ut. Inte tidigare, minst 100 bast.

GBDGBD

Skrev ju att jag börjat med WhatsApp i min klass. Idag så la ett snille upp hela ordhittaruppgiften de jobbade med, alltså svaret på uppgiften, till hela klassen där. Antagligen menade han att bara skicka det till mig. Men, okej, han var ju duktig, och det var sent i arbetet, och de som hade det svårt fick ju i alla fall stava sig igenom orden. Men, internet kan sabba, ha-ha (ja, jag sa åt honom att det var lite obegåvat och han skämdes nog lite när han fattat). Men, internet ska användas.

Okej, lägger av för just nu. Kalix, som kanske är den enda som läser här numera, blir ju arg om jag skriver för långt.

Rock!

/Mats

 

 

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

Bloggar om min dag (tydligen börjat igen)

En skum dag på det viset att allt inte gick snabbt. Nej, allt gick sakta. Kände ingen stress, och blev stressad av det. Klockan 19.00 hade jag gjort prylar och sedan, när det kändes som fem timmar senare, hade jag gjort saker, men då var klockan bara 20.00. Förklara det för mig, någon?

Det var alla fall en snusmekardag. 24 timmar hade gått sedan jag kört in malda tobaksblad och salt och vatten i ugnen. Nu ut på balkongen med soda och annat. Luktade som vanligt helvete, fast det stormade. Körde vispen, andades åt andra hållet. Hade sladd ut på balkongen, och så in i burkarna igen, och fixa stekpåse utanför (för lukten) och in i ugnen igen. 90-96 grader, ytterligare 12 timmar.
Stänger av i morgon bitti, vispar i Bergamot när jag kommer hem, sedan in i kylen. Klart.

Tjänar 2000-3000 i månaden på detta. Att göra eget istället för att dumköpa som jag gjorde tidigare. Detta är min löneförhöjning efter att Örebro sparkade ut mig, oss, efter 20 år, och när det var på gång, ingen löneökning alls på ett par år. Jag behöver inte hata, karma fixar det, och annat. Ser fram mot rättvisa som skippas där.

Det är den 27:e idag. Alltså har jag arbetat i ett halvår, utan sjukdag, utan sen ankomst utan något annat än att jag trivts som tusan, även fast det är mycket att göra. Min provanställning är nu en tillsvidareanställning. Jösses! JÖSSES!

Jag firar genom att drick lite glögg och göda denna cyberdagbok igen. Hurra, fanimej, HURRA! Fatta! FATTA!
Ja, jag vet att jag inte är trygg för evigt, men jag är inte i botten, som jag var i somras, utan social förankring, typ rik släkt som kunde hjälpa. Jag är så glad.

George Michel dog härom dagen. Minns att jag och Häcken diggade honom i Västerås i tidigt 80-tal på klubbar, med Wham, Young Guns, en jävla svängig låt. Allt annat var skit, så kom den här låten, kanon.
Han gjorde annat svängigt också. Äh, trist, som det alltid är, men jag kände honom inte. Det är som med Prince (fantastisk guralirare) eller Bowie (stygga nostalgilåtar).
Det är som det är. Det är bara att hänga på så länge man får och inte gräva ner sig i folk man inte kände. För man har nog av tråkigheter med folk man känner/kände som försvunnit.

Lyssnade på Queen, gamla, äldsta plattan på Spotten, hade TVn på. Där var Ingrid Bergman i Höstsonaten av Ingmar Bergman. En perfekt kombo med hörlurar. Radioteater med bild. Funkade utan repliker.

Har skavanker. Försöker tänka bort dem. Bland annat ont i en tand. Kostar för mycket, pallar inte. Hoppas det går över. Väntar tills efter nyår. Ringer då, får vi se. Om jag pallar.

(Jävlars vad skönt det var att skriva text igen).

Jag har bantat denna sida lite nu. Bort med massa. Den ska vara enkel. Sedan får man se om någon kollar. Och, varför skulle någon kolla mina tankar? Ingen aning.
Men jag skriver dem här.

Dags att sova. Kalla mig anställd. Kalla mig Vuxenlärare. Jag är en lirare som gör nytta, och trivs med det.

Men, cykelns broms har gått sönder. Så jag får inte köra i nedförsbacke, då går det åt fanders. Ändå. Jag cyklar i morgon.

Tut!

/Mats

 

Måste fortsätta föda denna blogg

Det är skandal. Jag föder Twitter, jag föder Fejan, jag föder Instagram, men min egen lilla blogg orkar jag inte skriva något i.
Vad är det för fel?
Jag vet inte. Tror jag kom av mig i och med den situation jag hamnade i innan sommaren. Alltså den med inget jobb, a-kassan slut, inga stålar, dags för att bo i en tunnel under järnvägen-läget.

Har tänkt. Ska fanken gödsla här. Ljud, poddar, musik, prat, text, länkar, rubbet. Måste göra detta till mitt digitala centrum, det andra till bihang. Ska, ska….

En kul grej hände i veckan. Ing-Marie, som har klassen med analfabeter, alltså kvinnor som inte kan varken läsa eller skriva när de kommit till Sverige. Hon stänkte vatten på mig i lunchsalen. Vi har en busig stämning i arbetslaget.

Vafan?

Så jag tog tag i henne, och då protesterade hon, men jag gav mig inte, jag drog henne till mig, drog henne till vattenkranen. Samtidigt hörde jag upprörda ljud från de i hennes klass som satt där och såg allt. Men jag gav mig inte. Jag stänkte tillbaka vatten på Ing-Marie.
Damerna i hennes klass blev till ett. De rusade fram. Jag skulle fanken inte angripa deras lärare, deras boss (inte på svenska, men jag fattade vad de menade ändå, det var inte så svårt). De tjoade och varnade mig och en av dem ställde sig mellan oss, med armarna ute åt bägge hållen. Där fick jag minsann inte komma förbi.

Jag garvade. Jävla fina damer. Solidaritet. Vi mot dom. Och jag var ”dom” i det här fallet, den onde mannen som skulle blöta ner dras fröken.
Jag gillar sådant.

Jag vet inte om de skojade egentligen, eller menade allvar, men jag såg glad ut och Ing-Marie garvade också. Kanske jag får passa mig fortsättningsvis.

Så, nu har jag skrivit lite.

Tut!

En ny dag att blogga om

Jag vaknade (sätter på Spotify som bakgrund när jag skriver) halv nio på lördagsmorgonen (mest soft jazz) men blev förbannad, ville sova mer, lyckades. Sov till halv elva. Äh, fanken det gick inte att sova till fyra längre. Min kropp är helt förvirrad.

Gick upp. Rostade två skivor bröd. Körde Oboy till det. Apelsinmarmelad och ost. Mums.

Satt så och kollade dum-TV i ett gäng timmar. Blåste i apparaten, för jag hade ju varit på lokal dagen före. Det blev, som jag misstänkte, 0.00.

Klädde på mig lädret. Tog mig till parkeringshuset och bågen. Åkte ut. Norrköpingsvägen mot Norrköping. Svängde vid Statoil, före Tybble, mot Odensbacken och Stora Mellösa, den vägen.
Det blåste, men det gör det ju alltid när man åker båge.
Var alltså öster om Örebro, svängde så jag kom syd-öst, underbara 70-vägar på landsbygden. Såg en kepsbondkille som jag antog var SD-fanatiker. Jag har så jävla mycket fördomar. Man är själv med sina tankar i hjälmen. Såg kor, får, träd.
Kom till Kumla på sådana här vägar, åkte vidare. Det var en underbar tur. De som inte åker fattar inte, men känslan av rätt kraft i motorn, ljudet, svängarna, luftdraget, ja, äh, det är grejen. Så nu vet ni det.

Vad fick jag för jobb nu då?
Alltså efter allt jag skrev igår?
Jo, på den största friskolekoncernen i landet, på ett av deras uppköpta utbildningsföretag, Hermods.
Ni vet det där företaget som för nästan hundra år sedan, och även senare, utbildade folk i stugorna på landet till ingenjörer via brevkurser. Men nu är det annat.
Nu lär man nya människor i det här landet språk, kultur, ekonomi och data och sådant man ska eller bör veta om man bor här.

Så det är det jag gör. Jag har en egen klass, med massa nationaliteter. Från Syrien, Afghanistan, Irak, Indien, Somalia, Eritrea. På måndag får jag ett par till från andra länder.

Ingen jävla tolk.

Jag lär dem svenska. Jag lär dem ord. Jag lär dem slang, jag lär dem en eller ett. Jag lär dem en bil, flera bilar. Jag lär dem om försäkringskassan, om att man röstar här för vi är en demokrati. Jag lär dem fiska med metspö, stavning, meningsbyggnad, äh, ni hajar.
Rubbet! Verkligen rubbet, från början.
Det här är undervisningen före SFI (Svenska för invandrare). Det är analfabeter, det är är akademiker, det är unga, det är gamla, det är rika, det är fattiga, det är sådana som håller på sin tradition och sådana som är mer åt det västerländska hållet. Men alla, säger alla, vill verkligen lära sig. Och de suger i sig kunskapen på ett sätt som skulle få en genomsnittslig gymnasielärare att gråta av glädje.

-Säg efter mig: 7777 sjuka sjömän!

-Chuttosjosch… va?

-Okej, säg SJUKSKÖTERSKA, det är che-ljudet!

-Schuukschööterska!

-Bra, kanon!

-Tack!

-Varsegod!

-7777!

Och så säger de det. Jag tragglar, och de gillar det, jag utmanar, gör svåra grejer som jag vette fanken om jag skulle klara själv om jag var i deras kläder, men de fixar det.

-U!

-Oooo!

-Nej, UUUUUUUU!

-Ooooooo!

-NEJ, lyssna, U! Bara U!

-U!

-Bra, kanon, ni är ena rackare på uttal.

Garv.

-Okej, O I Y E A!

Så där fortsätter jag, ibland sjunger jag vokalerna (som inte finns i deras språk, det är helt nytt för tungan, gommen, halsen). De sjunger med. De vill lära sig. Jag förklarar att om man inte säger rätt kan det uppfattas fel. Det är skitviktigt att kunna uttala rätt. Och så där håller jag på.
De gillar det. De vill bli utmanade, lära sig, kunna.

-Mats, hur gammal är du?

-Jag?

-Ja?

Och så berättar jag. Och de förundras. De är mellan 19 och 52, tycker jag verkar ung.

-Det är för att i Sverige är det kallt på vintrarna och man utvecklas inte lika fort som i varmare länder där det växer hela tiden!

-Aha..

(He-he, jag skämtar, men menar lite allvar, och ja, jag har sagt så, och jo, de garvar också när de fattar vad jag säger).

Okej, jag ska stoppa här. Kan ju berätta hur mycket som helst.
Jag trivs på mitt jobb. Fräsiga kollegor, i min ålder. Och jag får lägga upp mina lektioner som jag jag själv vill. Vi delar studiematerial. Om någon av oss är sjuk delar vi upp eleverna. Det är en soft arbetsplats. Naturligtvis lite administration också. Men mest handlar det om att öva tal, skrivning, stavning, meningar, betydelser.
För de här rackarna som kommit hit måste greppa svenskan, annars är det svårt att komma in i samhället. Det är/var svårt för mig som svenne, när jag blev arbetslös. Det är svårt för dem. Men utan språket är det nästan omöjligt.

Jag är på dem om att öva svenska hemma med familj och vänner. Att ge fanken i att bara umgås med landsmän, att ge sig ut i staden och träffa svenskar.

Filmen ovan, den överst på sidan, visar på Alladin och Ahmed som lirar lite fotboll på en rast. Kunde inte låta bli att sticka ut min iPhone och smygfilma.

Jag har det kul på jobbet.

Så. Det får räcka för nu. Dag eller natt, två av nybloggning.

Tut!

/Baron von Blomgren

PS. Jag dristade mig att låta dem läsa Strindberg (Ett halvt ark papper), och om Strindberg. Ville veta om det skulle funka. Skrev upp lite ord på tavlan som de fick översätta på sitt hemspråk först via sina mobiler. Det gjorde de.

-Var studerade den unge Strindberg?

-Eeh, Uppsala?

-Ja, rätt, bra!

-Vad jobbade Strindbergs mamma som?

Det blev tyst ett tag.

-Hoshollesk!

-Hushållerska, ja, bra, kanon, toppen!

Och så fortsatte de. De fattade hela texten. Kan inte känna mig annat än nöjd. Ville bara säga det. Ha-ha.

 

 

 

 

Nu jäklars börjar jag nog blogga igen (blogginlägg)

IMG_8464

Bilden ovan är en så kallad ”teaser”, som ska fresta folk att läsa vidare i denna sunkiga blogg. Det kan lyckas. Det vet man aldrig. Men inte många har en äkta ufo-lirare på bild. Jag har det. Tog den där bilden för tre år sedan i huset här intill. Jag var själv i lokalerna och tjuvtittade in under en sen kväll (det var egentligen inträde) och när jag såg den där killen så ryste jag lite. Men jag tror att det var en docka. Fast sådant kan man aldrig veta. Det går aldrig att vara säker.

Senaste blogginlägget på den här bloggen, som jag pyntar för jag menar allvar med att blogga, gjorde jag den 19:e mars. Det är skandal, jag vet. Men så blev det och så är det.

1997 började jag skriva cyberdagbok. Sedan blev det blogg, som är mer anpassat för att tuta ut sina tankar i cybern. Och sedan dess har jag aldrig haft ett sådant här långt uppehåll. Okej, jag har Twittrat, och det har man kunnat läsa här till höger, och därmed hängt med i mina svulstiga bravader. Men inte bara det, jag har ljudbloggat också. Och det har dels gått på Twitter det med, men också via länken till höger ovan, ”Korta poddar”. Där finns allt kvar, om det är som det ska, tio minuters gagg från mig många gånger då jag känt för det, vilket jag gjort ofta ibland.

Men, nu ska jag inte larva mig längre och vara hemlig. Jag berättar vad det är frågan om, varför jag inte bloggat på ett drygt halvår, jag är ju hemma igen, har hittat hem hit till bloggen just nu.
(Ja, och så sitter jag nu i köket, rent fysiskt, med en folköl och mitt tangentbord).

För ett par år sedan fick vilsna politiker på riksplanet och lokalt, tillsammans med ett gäng rövslickande tjänstemän på kommunen för sig att jag och ett annat gäng inte behövdes längre inom gymnasieskolan. De var, och är, rövar. Det tycker jag och det står jag för.
Vi behövdes visst, och vi behövs även nu. Men de kickade oss. Mig efter 20 år. Fast anställd. Joho, du.
Ja, jag fick avgångsvederlag, dvs lön i ett gäng månader. Men inget nytt jobb. Och månaderna gick. Och så blev det a-kassa. Ja, jag fick den bra a-kassan i  200 dagar som ändå är mycket mindre än lönen när jag jobbade. Och sedan munknivån, som ingen människa kan leva på eller bli glad av.
Under våren detta år, 2016, så rasade så allt.
Jag fick säga upp TV-licensen (som jag alltid ärligt betalat, konstigt nog). Jag sa upp allt jag kunde. Jag lyckades minska ner mina kostnader för internet och telefoni (eftersom jag ringde och sa att jag inte har råd längre). Men man måste ha internet och telefon, annars har man inte en chans.
Alltså, helt plötsligt stod jag i våras med en inkomst på drygt 10 000 spänn i månaden. I a-kassa. Som nu, som det inte skulle vara nog med allt skit,  skulle ta slut.

Det är vackert att ringa bostadsföretaget och be om uppskov med hyran. Det är vackert så in i helvete. Efter att i alla år ha skött sig och betalat allt man ska betala. Det är vackert att ringa alla andra. ”-Kan ni vänta två veckor?” Det är vackert att stå med mössan i hand och hoppas att de inte ska koppla in kronofogden, att man inte ska bli vräkt, att man…. osv…

Det har varit ett helvete.

ETT HELVETE!

Jag var två dagar ifrån att sälja min motorcykel till underpris, jag var två dagar ifrån att att allt skulle rasa, få flytta ut. Bo i en tunnel under järnvägen, helt skiten, jag skojar inte.  Jag har ingen annan social och ekonomisk skyddsbarriär än den offentliga, och den håller fanimej inte alls numera. Alltså, inga rika släktingar. Nej, typ, inga släktingar kvar alls, nästan.

Då.

Som i en saga. Ett jobb jag sökt. Efter alla jävla jobb jag sökt den här tiden utan att ens få ett nej-tack till svar. Så fick jag kontakt.
Ville jag komma på anställningsintervju? I och för sig för ett jobb bara över sommaren, till mitten av augusti, men ändå, men ändå. Pengar, överlevnad, och jobbet i sig var ju klippt och skuret för mig.
JA, FÖR I HELVETE SÅ KLART ATT JAG VILL!
Men så sa jag inte i telefonen, man måste hålla låg profil för att inte skrämmas.

-När kan du komma på intervju?

-Hm, få se… Jag kan på onsdag nästa vecka (man får inte verka för ivrig)!

-Okej, då hörs vi då, välkommen!

Och jag trodde inte det var sant. Jag var intressant. Jag hade rätt kompetens. Jag var någon de trodde skulle passa perfekt för detta jobb.

Så kom onsdagen och jag skulle cykla dit på intervju. Jag sneglade på min alldeles för trånga kavaj som jag köpte för något år sedan, då jag hade stålar fortfarande, för att ha just på anställningsintervjuer.
Jag satte på mig den. Kände mig helt obekväm. Inom mig skrek det bara ”neeeej!”

Så jag hängde tillbaka den. Tog på mig min vanliga slitna jeansjacka, med hål i och sa till mig själv att DET HÄR ÄR JAG! Det fick bära eller brista.

Så cyklade jag iväg.

(Nu har jag nog skrivit för långt, min långvarige cyberdagboksläsare Kalix kommer att bli skitförbannad…)

Cykelturen dit gjorde mig svettig. Satt hos chefen, svetten rann från pannan, huvudet. Jag bad om ursäkt. Kände mig som en knarkare på avtändning. Slutade inte svettas. Svettades i de två timmar jag satt där. Berättade om mig själv, vem jag var, vad jag gjort, vad jag kunde. Inget fjatt.

-Det låter ju intressant det här, vad hade du tänkt dig i lön?

Jag mjukade inte, jag smackade iväg det jag åtminstone ville ha.

-Det, det är nog det högsta vi kan ge dig i så fall, tyvärr!

Och så cyklade jag hem.

Dagen efter ringde telefonen. Jag svarade motvilligt, van vid skitsamtal från försäljare eller annat tok, som jag är. Men jag svarade i alla fall. Insåg ju att det kunde vara viktigt.

-Hej, vi har tänkt lite här, och vi tycker att du är precis den vi vill ha. Så om du vill så får du jobbet?

Jag studsade. Jag ville skrika, men softade ner mig.

-Och, om du vill, så struntar vi i sommarjobbet, utan ger dig en provanställning på 6 månader och så får du fast efter det, om allt går som det ska!

ARRRRGGHHHHHH!!! WOW-WOW-WOW-WOW-WOW!

-Jaha, vad trevligt, det låter ju jättebra, svarade jag lugnt utan att låtsas som jag var i totalt glädjerus!

(Inom mig hörde jag änglakörer, men det kunde jag ju inte låta chefen höra , he-he).

-När kan du börja? Kan du komma nästa vecka?

-Vänta, ska kolla almanackan…. Jo, det går bra!

-Och du får den lön du begärde, vi kan tyvärr inte betala mer just nu!

-Aha, okej, vad tråkigt, men det är okej, jag kör på ändå. Det blir bra, vad kul! (Jag var mycket nöjd med en riktig lön).

Och så började jag jobba.

Fatta.

Fatta skillnaden, fatta. Men, okej, mer om det hela någon senare gång här. Grejen med mig är att jag inte vill blogga när ALLT är elände. Det går bara inte. Jag kan berätta om elände, men då måste jag befinna mig på torra land, om cybern förstår. Nu är jag på torra land, åtminstone några månader till. Jag skäms inte, men när jag är mitt i det, nej, fy fan, inga snyfthistorier. Det hjälper ingen. Det är inte jag.

När jag alldeles för tidigt gick hem från Biskops i kväll så stötte jag ihop med en av Örebros snyggaste tjejer på 80-90-talet. Hon undrade hur det var med den där musikvideon som hon hade huvudrollen i (som stilig böna), vi lirade in typ 2003, och jag regisserade och fotade.
Jag berättade att allt fanns på DV-band och om vi bara  höll ut så skulle både hon och jag se den när jag klippt det, någon gång i framtiden. He-he.
Sedan cyklade jag hem. Och återuppväckte den här egna bloggen.
Måtte jag inte ångra mig i morgon när jag vaknar, eller idag då, senare.

Vill någon hurra eller hata. Skriv gärna en kommentar, eller ett Tweet eller ett/en e-post. Sådant är bränsle för mig som skriver.

Tut!

/Mats von B

 

 

 

 

MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick

Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.

Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.

Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).

Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.

Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.

Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!

Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).

IMG_7708

Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav.  Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.

Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.

Tut!

PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.