Kategoriarkiv: New York

Såg på TV och kom ihåg en grej

Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.

-Come on, big white guy, you go!

-No, nänä, you first!

-No you first!!!

När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.

Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?

Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.

Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.

Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.

Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.

Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!

/Mats

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Jag bara fortsätter blogga så tydligen är jag på

 

Det är lite barnsligt, och antagligen riggat, men vafanken, det är lite roligt, så jag lägger ut den här. Och man behöver inte fatta spanska om man läser:
potatisove

Om man ska upp och tvätta i tvättstugan klockan sju ska man inte gå och lägga sig om man är jag.
Så jag la  mig inte igår. Kollade TV-serier på nätet, väntade, kände att jag höll på att svimma. Men, så, arghh, blev klockan sju och jag tryckte in alla mina skitiga kläder i en maskin, smekte på med tvättmedel och lät tekniken köra.
45 minuter senare gick jag ner och tog ut allt, och hängde upp i badrummet (att gå flera gånger pga av torkskåpsfjant är inte min melodi).
Och då var jag pigg på allvar.
Sov sedan bort hela dagen. Det är en synd, men när jag vaknade kollade jag ånyo in CNN:s livebevakning av påvens tripp i New York. Jösses, massa folk tjoade och hur han orkar, farbrorn, är ett under i sig.
Tror att mitt syndiga leverne kanske får någon slags absolution av att titta på påven, fast jag ju är, vad jag förstår, protestant. Äh, samma fast annorlunda. Och att kalla mig religiös är nog inte rätt epitet.

Men skit samma.

Åt åtta plättar med sylt och grädde. Inte mat för en karl om man säger så, när jag handlat och först vaknat.
Jag var ju inte hungrig. Nu, när jag skriver det här, tidig morgon, då, nu, är jag däremot hungrig. Blir nog potatisbullar eller så. Det är enkelt att fräsa upp. Med lingonsylt och grädde, har nog lite sylt kvar.

Blev stående utanför min ”ungdomsgård” efter stängning i natt, njöt av höstnatten. Plötsligt anslöt ungefär 14 kortklippta unga män, födda på 90-talet eller ännu senare. De ville veta om de kunde gå in. Det kunde de inte. Så då ville de veta var de kunde äta, det skulle vara någon bensinmack, svarade vi.
Det märktes att de inte var från Örebro, de var i sin tuffhet otrygga. En sa sig längta till 80-talet, för då var det bra musik. Jag berättade att det kanske var den sämsta musiken någonsin som gjordes då. Men det ville han inte höra.
Till slut gick de vidare, alla var vid gott humör, men jag och min polare andades ut. Det där var inga vanliga lirare, pust.
Så cyklade jag hem, en omväg, och började skriva här.

Och nu har jag bloggat igen. Hyllar mig själv nu strax, med potatisbullar och svtplay.

Tut!

/Mats

 

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

Klippte en 4:a-minuters video som jag hittade när jag flög och så där

Ni vet, jag botaniserar. Lägger antagligen ut den här på fejan också, för att alltid retar det någon.
Hittade några klipp från min tripp 2001 till New York, alltså själva flygresan. Jag var skiträdd för att flyga (som vanligt) och bredvid mig på trippen hade jag en kvinna som skulle hälsa på sin dotter där i staterna och som var lika skraj som jag, ha-ha.
Nåväl, inte ens fyra minuter ligger den här på  (jag har klippt hårt nu i kväll). Det är några veckor där innan höghusen rasade på södra Manhattan och allt blev rätt svårt i världen.

Men, vafanken? Jag har väl rätt att vara lite nostalgisk. Det var jävligt fränt på Manhattan, och mina vänner Anneli och Ingela gjorde trippen kanon. Men allt annat är en annan historia. Nu la jag upp den på tuben. Så se mig, 14 år yngre, hula-hula-killen, Da Big Boy in Da Town, eller klicka iväg er någon annanstans.
Ibland behöver man påminna sig om allt fränt man gjort, som typ nu, när det behövs, så man inte tar åt sig av vardagens bajs. Tjo!

/Mats

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

Måste blogga lite och med gammal bild och så

Här pyntar jag stålar för denna blogg och så använder jag den inte. Det är ett bekymmer. Alldeles för få inlägg nu i januari. Orsaker finns. Måste hålla mig i cyberskinnet. Det gamla vanliga. Ni vet, ni som följt mig från ”furr”. De nosar upp.
Men.
Jag kan inte sluta vara mig själv. Kan inte censurera mig. Jag är jag. Jag är vuxen, jag är fanimej i en ålder jag skulle kunna vara farfars-far. Jag gör precis vad fanken jag vill, här, på min egen blogg. Blir galen av min självcensur, RIKTIGT arg.
Jag lägger ut en bild från förut, typ 2000, där jag står på ett tak med cigg och har frän bakgrund. Sådant piggar upp mig och skrämmer fjantarna (den är jättestor om man klickar på den några gånger):

jag-empirestatebuilding-tak 2

14 år sedan, och några månader. Då var man hott, också. Ha-ha.

Måste ta mig samman. Typ åka tåg till Kumla och ta in på stadshotellet där, utan distraktioner, en helg, och bara tänka ut hur jag ska försörja mig på ett bra sätt. Med allt det jag kan. För jag kan en massa. Men lever i Ankeborg.

(Det knakar i huvudet av mina tankar nu, hur jag ska formulera mig och så vidare, knak-knak).

Fingertoppskänsla, men en burdus sådan. Det är det jag kan åstadkomma.

Fick present av en besökare på Öppet Hus idag, igen. Massa godis, ett kort och en konstgjord ros (med katt, gaaaaa!). Jösses! Ingenting jag begär, det är genant på något sätt, men folk uppskattar det jag håller på med, och jag tackade naturligtvis henne. Jag vill visa det här. Vänta, ska lira en bild…:

FullSizeRender 14

Men, som sagt, det är timmar, som jag har nu. Måste snart ha timmar som är typ heltid. Det har ju redan gått ett år sedan Örebro Kommun tvingade sina medielärare att ta ut avgångsvederlag och säga upp sig. Alltså jag och ett gäng till, efter typ 20 år. Svin.

Jag kör på som om alla dagar är de sista, som om det ordnar sig. Vafan ska man göra? Gräva ner sig? Nä, inte jag.
Jag kör på, gasen i botten, så länge det går.
Och det är en enorm njutning att hjälpa folk med saker som jag kan. Verkligen. Men det är ändå Bambi-läge för mig (is, ostadigt, halt, äh, fatta).

Visst fanken får man lägga upp bilder som ovan, utan att man anses skryta? Jag gör det. Fuck, jävla jantelag (vad det nu är, detta uttjatade begrepp).

Det räcker inte med att vara en ”jättebra lärare” i Örebro 2015. Man måste kunna försörja sig också.

Så, den där trippen till Kumla (för att där känner jag ingen och kan inte bli distraherad) lockar mig mer och mer. Bara sitta på ett hotellrum och glo ut mot järnvägsspåret, se tågen forsa fram mot Hallsberg och så få snilleblixt på snilleblixt. Checka ut, ta tåget till Örebro södra station (12 minuter) och segrande garva på perrongen. Innan miljonerna börjar trilla in pga av min genialitet.
Så får det bli.

Örebro just nu är någon jävla skidtävling i regnet, och Hindermässa i samma regn. Bägge har jag inget som helst intresse av, tråkigt nog.

Ja, äh, det får räcka för just nu. Sorry, bloggen, att jag mjäkat. Min ambition är att sluta mjäka och rapportera varje dag. Skäms på mig. Jag kommer att ta mig. Bli bättre.

Rocka rolla!

/Mats

 

 

En skruvad video från före höghusen ramlade och mer

2001 så drog jag ju till New York och Manhattan för andra gången. Gudars vilken kraft det är i den staden.
Och så drog jag upp till min vän Ingela i hennes höghus. Och så komprimerade jag videon när jag kom hem, den blev liten, men så blev videos förr, om man ville visa dem på nätet, som jag gjorde. (En dag hittar jag originalen och kan komprimera dem så det blir snyggt).
Nu när jag la upp den på Youtube så hamnade den jussom i ett hörn. Äh, skit samma, den syns.

Det här är på södra Manhattan, hemma hos Ingela. Åt andra hållet i hennes hus är de där höga husen som flygplan ett par veckor senare skulle köra in i och så rasade de. Men det där visste vi ju inte då, och då var jag hemma igen. När jag filmar genom fönstret och ut är det Hudson River.
Fick höra hur det var att var med om den där skiten när det gick åt helvete av Ingela senare, men det är en annan historia.

Här kör vi till tysk svinrock, ha-ha. Som brudarna i New York lärde mig gilla (jag är en bluesare, men det gick att få mig att digga detta).
Det är alltså jag för 13-14 år sedan, om jag inte minns fel.

 

 

 

Sitter vid datorn, kan inte sluta, nu livebilder på Steve Jobs

Ha-ha-ha. Jag har så jävla snygg dator, som fungerar så jävla bra.
Hittade just ett par bilder på Steve Jobs som jag plåtade på Keynoten i New York 2001. Kvaliteten kunde kanske vara bättre, men ändå. Jag satt där, längst fram. Jag var cooooool! Ha-ha. (De är klickbara, vissa blir lite större).

steve7

steve2001NewYork