Kategoriarkiv: Musik

Den här dagen är Nils Ferlin och Bob Dylan (blogg)

mitthus

Jag kör, nu rätt av Nils Ferlin. Läste den flera gånger, och kom på hur jävla bra den är för hur läget är just nu (så ska väl poesi funka?). Så häng på och läs:

”När skönheten kom till byn då var klokheten där, 
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok 
att rosor och akvileja förfrysa. 
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok 
då upphörde deras ögon att lysa. 
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull, 
men fliten kom bara fliten till fromma. 
De räknade sina kärvar – för räkningens skull, 
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall detv varda sommar, har visorna tänkt, 
en dag skall det tornas rymd över landen. 
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, 
men mänskorna skola lyftas i anden. 
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått 
och kritar för sina lador och hyllor. 
En dag skall det varda sommar, har visorna spått. 
– Men visorna äro klena sibyllor.”

Och på det, en böna som kör lite Dylan bättre än de flesta, om man inte har fördomar, som ju några alltid har, men skit i dem:

 

Har ju faktiskt kompat Big Joe Williams -blueslegenden (blogg)

Om jag inte minns helt fel och är helt väck i skallen så gäller denna story, alltså är helt sann:

I Västerås, ja, jag är ju därifrån, så hade vi Big Joe Williams en gång i tiden som spelade. Typ tidigt 80-tal. Han var bluesare, och vi, i Kvällspressen Blues Band, dvs jag, Häcken, Wåfflan, Lelle, och Jimmie var ju bluesbandet som gällde i stan då.
Han lirade nere på Bryggis. Detta var en legend, och vad jag förstått så bodde Bob Dylan hemma hos honom i början på sin karriär till och med. Big Joe hade varit som en farsa för Bob.
Det här var en riktig lirare.
Nu blev det så att vi, av outgrundliga anledningar, kom att lira några låtar med honom (jag lirade bas) i andra set. Och det där gick ju bra, vi körde nog den här låten nedan också, då vi hade den på vår repertoar.
Minns att jag fixade hans autograf. Han kunde ju inte skriva, så det blev ett stor X. Bara det, arvet från slaveriet, i Västerås, då, fortfarande. Förtrycket av de svarta. Jag bara häpnade.
Och så spelade polaren Ante in alltihop på fin rullbandspelare (men har blivit av med inspelningarna genom åren, stor tragedi bara det).

Det var något finländskt svin-bolag som drog runt med honom i norden, vad jag kommer ihåg.
Minns att jag satt och kollade in när han mödosamt gick upp, med käpp för trappan, nerifrån valvet och upp till turnébussen. Klädd i finaste kostym, med hatt, och all publik var svennar, med jeans, långt hår och progg i sinnet.
Det tog tid, han var gammal, men en ”pop”-kvinna höll honom under armen (finska) och till sist kom han upp från ”valvet” där konserten varit, och det hade varit fullsatt.
Det var hans sista spelning någonsin. Han åkte hem från Västerås till staterna och dog kort efteråt. Spelningen i Västerås, och med oss blev hans sista.
Jag gillar den killen, han var äkta.

Nattrapport om hur fränt internet är (blogg)

Jag stöter på min gamle vän Jörgen, dvs @gotland.  Han berättar om ett nytt program till iPhone som kör livevideo (meerkat), utan att spara, rätt av via Twitter.
Kommer hem. Testar. Fantastiskt.
Hänger med en lirare som springer omkring i San Diego, chattar med honom live, han svarar och tycker det är kul.
Hittar en annan kille, som är i Austin, Texas. Jag ber honom köra Stevie Ray Vaughan, eftersom han är där. Han byter genast musik efter min förfrågan och fortsätter sedan rita sin konst.
Jösses, hur fränt det är.
Här en bild på honom och lite ljud, där man hör att han svarar folk som chattar med honom, och kör Stevie Ray Vaughan i bakgrunden. Ja, jag gaggar lite också här:

Steve     

konstnar

 

Säga vad man vill. Internet rockar fett med najs! Och är mer än fäjsbock! Om man vill.

Anteckna gärna detta subversiva inlägg också. Tut!

Kör en Elton (musik)

Har sett den filmen, jag med:

(Och så ber jag om ursäkt för att jag har varit dålig på att uppdatera här, det blir bättre, jag lovar. Och det har inget att göra med den här låten, som jag bara är nostalgisk med, då jag hörde den när jag var en slyngel, och fortfarande tycker är jävligt musikaliskt bra, speciellt de hängande gurorna mot slutet, jösses).

Kör den nya videon med Mats-Gunnars rätt av

Skivbolaget har redan börjat prångla ut min och Bagaris gamla hit, Livet – En dröm, med Mats-Gunnars från Stockholm. Nygjord modern video, ska tydligen vara så nu för tiden. Jaja.
Så då lägger jag ut den här också. Så besökare på min blogg kan njuta lika  mycket som jag gör:

Lördag morgon och lite tankar i cybern från Örebro (text, bild och video)

Härom dagen vaknade jag och trodde jag drabbats av hjärnblödning. Har haft polare som rykt på det viset. Det var riktigt otäckt. Jag bor ju själv och även om jag inte gjorde det så är det ju inget bra att drabbas av. Beslutade mig under dagen för att det var en mindre sådan och att det skulle läka över.
Varför gjorde jag då detta? Varför kände jag detta?
Jo, min högerarm funkade inte som den borde. Det var ett helvete att borsta tänderna, gick inte att styra armen, knappt att ta i tandborsten,  (det var Kalle Anka att borsta, bluäb, kind, tand, utanför, plupp) jag kunde inte heller knäppa gylfen utan svårighet, att låsa dörren var knöligt. Bara att skriva text med penna lät sig inte göras, så jag gav fanken i det.
Okej, skulle jag köra panik-tåget och dra upp till akuten och deras apparater eller skulle jag framhärda?
I min ålder är alla krämpor livshotande, speciellt när man inte haft krämpor genom livet. Minsta lilla och man tror det är kört. Man, säger jag, jag menar jag, men vet att många polare är likadana.
Jo, jag framhärdade. För någonstans så hoppades jag att allt berodde på att jag sovit hårt som tusan, och legat på min arm och att det skulle ordna sig. (Det var inte det vanliga med ”grus i foten”-känslan då det efter ”sockerdricka-prylen” blev en normal arm, utan den var dysfunktionell, högerarmen).
Nåväl. Efter utfört värv på MacLabbet drog jag hem. Sov någon timma, sedan var det bättre, och dagen efter var det borta, förutom en jävla träningsvärk i underarmen, som jag känner av lite fortfarande.

—–

Det är spännande att vara jag. Att vara mig.
Ibland känner jag att det bara är att vänta ut bajset (när sådant kommer och jag menar inte det man gör på muggen), så ordnar det sig. Ibland att det bara är att dra vidare på andra äventyr. Ibland att de märkliga, den konstiga, de skumma med lurig agenda, inte ska få vinna. Att man måste säga ifrån.
Just nu är jag i ett läge där jag vet varken eller. Det händer prylar som jag inte har någon som helst kontroll över omkring mig, men som påverkar det jag planerat och sett fram emot. Människor luras, ljuger och iscensätter tokerier som jag trodde jag skulle vara förskonad ifrån.
Det går inte att komma undan medelmåttors dumhet och elakhet.

Vissa människor har en agenda som faktiskt är ren ondska. Hur de kan sova, det vet jag inte. Jag har alltid fått lära mig att ärlighet vinner längst. Jösses om jag körde fulspel, då skulle jag inte vara att leka med. Men det gör jag inte. Och därför, kanske just därför, tror vissa att de kan köra fulspel mot mig.
Men jag håller mig lugn. Jag väntar. Hoppas. Förnuftet måste segra Dårskap kan inte vinna, inte igen, inte nu igen.
Ja, jag är kryptiskt. Men behöver vara det. En cyberblogg äger endast sitt berättigande om man där låter sina tankar fara ut över världen. Men jag behöver inte berätta exakt vad det handlar om. Jag förbehåller mig att berätta om min känsla för det konstiga som händer runt ikring mig.

Men.
Allt det här ställer också på mig på ett annat sätt. Jag kanske skulle ta och fatta ett och annat och göra något helt annat än jag planerat.

——

Lägger nu ut självsmör. men ändå, jag, i min situation, behöver credda mig själv ibland. Det var jävligt gott godis jag fick i julas i alla fall:

FullSizeRender 14

Där ser jag ju att jag är jättebra. Punkt.

Jag är toppen. Ha-ha.

Men jag är trött. Jag blir trött.
Hoppas konstigheterna i min tillvaro ger sig, försvinner och att jag kan gå ”all in” igen med mig, det jag är bra på. Så tänker jag nu i natten, när jag lyssnar på Robin Trower.

@multimats

 

Musikvideo jag lirar i och dagen och så där (textblogg)

Alltså. Jag börjar med videon. Hittade låten, som är en cover. Det är Steelay Dan som gjort den från början. Men vi körde in den när jag var med Bela i The Blue Pearls. Roffe, Pärm-Åke, Bela jag och trummisen. Bela mixade. Tror det var 90-tal detta. Plåtat av Kent utanför slottet. Det är jag som har skägg, ha-ha.
Så lattjade jag lite i kväll, och så här blev det. Jag använde en bild  endast och la ut, la upp. Kanske olagligt, men ring då, någon. Det är jag, och detta är mitt liv och min blogg. Digga:

Ska berätta en hemlis. Han den blonde med vit t-shirt, trummisen, som är till höger, bredvid Bela i mitten. Vi Photoshoppade honom. Han märkte ingenting när vi visade bilden. Vi ökade skrevet så det putade och minskade huvudet på honom, ha-ha-ha-h-ha-ha (detta garvar jag åt än idag, och får väl en snyting för om ni som läser här inte kan hålla det för er själva).
Den bjöd jag på. Man ska leva farligt.

Annars?

Tja, jag har fått lite mer råg i ryggen känns det som. Då jag ju är på väg mot total succé eller total misär så slår det hela till. Dvs, att det bara är att köra. Att man ska vara stolt över sig själv, sin förmåga, sin kunskap. Och om medelmåttor, samhället, bongo-Kurt inte hajar det, ska man aldrig-aldrig-aldrig ge avkall på vem man är. Man ska vara sig själv.

Det är min nya, icke-fega, drivkraft.

Toppen på Öppet Hus idag. Nytt folk, gammalt folk. Folk som var där kort, folk som var där hela tiden. Alla var nöjda och glada när de gick. Och det gör mig nöjd och glad också. Jösses vad MacLabbet behövs i Örebro, på NBV, på Jordgatan, i A-huset.
Ännu mer folk och jag behöver en assistent (gärna någon från The Swedish Bikini Team, he-he).
Jag jobbade en och en halv timma extra, sådant tryck var det. Och jag kan ju inte sluta när folk är intresserade av hur saker och ting fungerar, glada över att skapa med sina Apple-prylar. Jävlars att jag inte har procent från det där stora stygga företaget Apple, gaaaaaa!

Ja, äh, åt mat sedan, och nu törs jag inte skriva mer, för då blir det nog för långt för Kalix (Mats L) och om han blir förbannad, då vill jag inte vara i krokarna.

PS: Fick höra en grej under kvällen som kan få nämnda Kalix ovan att självantända, så det håller jag också för mig själv, då jag ju vet att han är en av de få stammisarna på min blogg här.

PPS: Tydligen lirar Jojje Wadenius på torsdag här i stan, han jag intervjuade för ett och halvt år sedan i Jordradion.
Här kan  man lyssna på det snacket med honom och mig: HÄR!

Tut!

/Mats

 

 

Att inte veta hur man ska skriva bloggen

Så här fungerar jag. Jag skriver rubriken på mitt inlägg innan jag skriver själva blogginlägget. Det är galet, men så är det. Ändrar aldrig. Har ett slags hum om något jag vill skriva sedan blir det som det blir.
Låter bokstäverna forsa från hjärnan ut i fingrarna. Oftast gör jag lite syftningsrättningar efter att jag just lagt ut bloggen. Men annars är den som det flöde det ska vara. Ibland missar jag någon bokstav så ”det” blir ”de” och då måste jag ändra, fylla i efteråt, för det fixar inte WordPress stavningkontroll. Ja, och hur fanken skulle ett program veta vad jag vill skriva? Nä, just det.

Torsdagar är en av mina vassaste i veckan. Då har jag att göra inom folkbildningens område.
Idag kom det nio (9!!!) nya personer till min klockan 13.00-cirkel om att hantera Maccen. Jösses. Det börjar hända grejer, verkligen. Vi hade några kul timmar. Det var bland annat folk som var musiker och diggade upplägget med Garageband, ljudkort, gitarr, förstärkare och allt det där jag håller på och finslipar ännu mer under söndagarna framöver. Men också de som var inne på att redigera digitalvideo. Polaren Johnny kom också med det där gänget. Supertrevligt.

Och så hade jag någon timmas rast, då jag drog hem och tryckte i mig råg-rut med ost och blåbärssoppa.
Så dags för ännu en ny kontakt. Ska köra en bloggkurs mot en annan stad, via det interaktiva, dvs över nätet. Tok-kul! Ha-ha.

Så Öppet Hus, Hon och hon  och hon och han och han och flera kom. Det här känns bra. Det jag håller på med börjar sprida sig, mer och mer, som det ska vara. Mun till mun, det är så man bygger en verksamhet. Ja, och också enda sättet att att PR-a vad jag/vi hålls med. Så, nöjda besökare, ger nya besökare. Bra för självförtroendet där.

Kom på en massa coola skills med Pages tillsammans med en kvinna, vi garvade bägge två åt hur fränt det var (hon är ny Mac-böna). Och jag gjorde nästan inget, det bara funkade som hon ville att det skulle vara. No more Word där inte, he-he.

Så efter sju raka timmar i MacLabbet så kunde jag låsa igen och larma på och gå ut i vintern.
Det är läskig snö nu. Precis på gränsen till att de ska ploga. Cyklar man så klistras det där upp på hjulen så att det blir toksegt och tungt att cykla. Man skulle ha blåslampa på framskärmen.

Gick ner på lokal och besökte bekanta. Det var trevligt, förutom att vissa människor får för sig att gå ut 20 stycken,  klä sig i frack och gå till samma lokal och så ta över ljudet totalt genom att sjunga sina jävla kör-student-vi är bäst-sånger. Jävla förorening. På riktigt.
Om jag vore betongborrare skulle jag köra igång maskinen och låta alla beundra vibrationerna och oljudet, vare sig de ville det eller inte, det är samma grej.
Folk som förorenar omgivningen, oombedda, kan dra åt helvete! Om ni nu gillar att dominera ljudet genom er sång, gå till er sånglokal.  Jag och andra har inte bett om er ljuddominans, hur jävla bra ni än sjunger. Pack!
Det räcker, apskaft! (Funderar på att vidta preventiva åtgärder för framtida egoister. En tuta kanske. Biltema, här kommer jag. En sådan där de har på fotbollsmatcher. Jeep, en sådan ska jag köpa.)

(Det är okej att sjunga ”Ja må han/hon leva” om någon fyller år. Men bara EN GÅNG!)

Folk har ingen klass. Så är det bara.

Nåväl. Är hemma. Det är syndig tid (anteckna, belackare). Men det gör inget. Kan lyssna på musik, se film, skapa. Natten är kreativitetens nav. För mig, inte för alla, men för mig. Respektera det.

I morgon, under fredagen, då ska jag och min kollega städa MacLabbet. Det är dags att göra riktigt fint.

Ja, vafanken, det här får räcka för nu. Mig bloggar. Audioboo har bangat ur. Då blir det text. Men jag tror det är nyttigt för min hjärna.

Rock on!

/Multimats

Äh, lite Supertramp då också (texten under, jävla bra text också, säger mycket):

Skärmavbild 2015-02-06 kl. 04.11.44

 

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

/Mats

 

 

 

Jää, jag skriver blogg idag igen.

Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.

matsunder-sjalvportratt

 

Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).

Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.

-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!

Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.

Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.

Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.

En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.

Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.

-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?

Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).

Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.

Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.

Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.

Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).

Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.

/@multimats

Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger: