Kategoriarkiv: Kultur

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

Äh, bangar på ett lite inlägg så här i natten bara

Det är fint att se att Helgonet, dvs Roger Moore, ja, Bond då också är trevlig mot gamla svenska bondbrudar på Twitter nu i kväll. (Bara fränt folk, som jag, har Twitter).

rogermorran

Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Har varit bakom flötet ett gäng dagar, men det känns som jag är lite på G igen nu.
Efter kylskåpssprängningen här hemma, inklusive förgiftning av gaser och skit, och med nytt kylskåp/frys så är jag på gång att fixa ny spis. Den gamla luktar läskigt när man startar den. Ringde, de ska skicka någon att kolla på den. Kanske jag får en ny, hoppas det.

Idag påbörjade jag också badrummet/muggen. Jävlars vad det finns rör där. Att städa med tandborste krypande på golvet för att göra rent bakom är ingen hit. Ryggen tar stryk när latmasken börjar arbeta.
När muggens metamorfos är klar, typ under onsdagen, om jag pallar och inte har för mycket träningsvärk, så ringer jag bostadsbolaget igen, med mitt tredje ärende denna vecka. Efter kyl och frys, samt spis, så är det toan som läcker och låter illa. Det läcker lite från vasken därinne också, samt i köket. Det ska vara fint när de kommer hit. Så jag förbereder.
Har hamnat i en slags, nu jäklars ska allt fixas-läge. Man kan börja i flera ändar, jag börjar så här. Rensa, göra helt. Göra rätt.

Det var kallt i kväll. Hösten är frän. Första september blev det höst, och nu, på en femöring, blev det kallt. Den enda pålitliga årstiden.
Men ändå minns jag hur det var förr. Då kom det lite i taget, våren, sommaren, hösten och vintern. Nu säger det bara smack, så är det kallt eller varmt, eller grönt eller snö. Det är så jävla modernt nu för tiden. Jag hänger inte med, som disco.

Har börjat dölja inlägg på Fejan direkt som jag inte vill se. Ännu har jag inte plockat bort klåpare  som skrivit eller delat idiotinlägg. Men jag märker att jag irriteras, och allt som irriterar mig ska bort från mitt flöde där. Blä.
Alltså, även om man delar ett inlägg som beskriver idioter (politiska idioter i ett idiotiskt parti) så orkar jag inte se deras företrädares bilder där. Bort bara, bort, idioter!!!

Har ett par tre som vänner på fejan som står så långt från mig som man bara kan i sina politiska värderingar. Men jag har dem kvar. Det finns ju alltid en chans att de läser något jag skrivit eller länkat till, så att deras hjärnor och hjärtan tillfrisknar. Att isolera felbildade och studieblyga människor gör ju att de aldrig får någon annan input än dumheter.
Dock, när de delar unket 30-talsskit, så tar jag bort det. Sådan är jag.

Lyssnar på John Coltrane nu på Spotten. Så ni vet.

sonsofanar

Kollar senaste vändan av MC-serien Sons of Anarchy på Netflix.
Såg min bekanting Jenna i avsnitt 3. Skoj. Såg Marilyn Manson i ett gäng avsnitt, skoj. Såg Nirvanasångarens fruga i en. Kul att de stoppar in lite otippade.
Tyvärr, fast den fortfarande är rätt bra, så tappar de ansvariga för serien fokus.  Varför? Det ska jag säga. För det första är det Glamour-varning. Alltså tant-såpa i vissa scener med bäbisar och barn och familjeproblemskit som gör att man skäms. För det andra våldet. Typ varje avsnitt så skjuter man massmord på varandra. Kulsprutor pam-pam-pam. Gänget mot oförberedda fiender. Massmord. Känns som Hitler att se det. Och så hämndmord, med gaffel i huvudet.
Det där är ju B-filmsskit. Synd att de använder det.

Men det är som alla bra TV-serier. Det mjölkas ur och så kör man på säkra kort istället för att fortsätta betala schyssta manusförfattare för sitt arbete. Man tar in billigare klåpare.
Men en grej som slog mig när jag kikade idag, är denna: Det handlar egentligen bara om en sak. Kapitalism. Inget annat är heligt för dessa busar än stålar. Inga vänskapsband, släktskap, medlemsskap, folkslag eller vad som helst går fria. Det är stålar, marknad som gäller.
Och där någonstans blir Suits mer hedersamt begriplig (annan TV-serie, för er som inte är med på banan).

Jävlars vad Coltrane är bra, var bra.

Okej, jag ger mig nu. Kollar svtplay eller Netflix och softar av denna dag.

Rock!

/Mats

 

 

 

 

 

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

11 minuter film när jag cyklade via Periscope/Twitter

Ibland kör jag bara på, och kommunicerar med hela världen. Det har hänt förr, nu också. Bara rätt av, ingen repetition, bara att köra. Ingen märkvärdig rulle, men folk kommenterar och jag cyklar i den varma sommarnatten. Och kommunicerar på min akademiska Oxfordengelska.

Kör kommunikation med världen via Twittervideo i natt igen

Och så lägger jag ut det här. Min hemgång i natt, via cykel, med kommentarer från folk och dramatik, och hjärtan (som markerar att folk gillar det jag gör, he-he). Det hela är upprätt, vilket är fel, men ändå, appen funkar så.
Liveljud, men det får man stå ut med, lite blås ibland, och min kassa utrikeska.

15 minuter med mig och världen via Periscope och Twitter (video)

Jag gillar de här nya prylarna. Och när jag gillar dem, då vill jag använda dem.
Twitter kör en ny livevideotjänst som jag lattjar med, den heter Periscope, och där ser folk direkt vad man håller på med. Och kan kommentera, eller gilla, eller bra glo, medans det händer.
Det hela är live, och finns sedan bara något dygn kvar på nätet. Så nu, i ikväll/natt, spelade jag in kvällens grej och la ut på tuben, Här är den (inklusive kommentarer som jag svarar på om jag kan, och hjärtan, som betyder att de som kollade live gillade det hela, och ja, jag spelar in från fel ”håll”, men så funkar detta):

Man måste också hylla min särdeles dåliga engelska, he-he.