Kategoriarkiv: Historia

Såg på TV och kom ihåg en grej

Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.

-Come on, big white guy, you go!

-No, nänä, you first!

-No you first!!!

När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.

Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?

Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.

Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.

Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.

Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.

Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!

/Mats

Jag har en blogg, jag måste skriva här om min katastrof!

Många gånger har jag försökt att börja skriva igen, många gånger har jag gett upp. Skit samma. Nya tag. Jag behöver en blogg, som toaletten behöver ett avlopp, som Trump behöver Twitter, som sälar behöver vatten.

Underbart att snabbskriva på mitt tangentbord igen. Jag är så jävla bra att jag bara behöver vara lite sävlig för att få mina tankar att smekas ut i cybern i samma takt som jag tänker dem.


Ovan: Min etta just nu. Släpat dit hurtsch (eller hur det heter och stavas) och dator och prylar (klicka för större bild där man ser mer).

Jag ska beskriva bilden. Från vänster, min Mac. Sedan en skiva och två prylar som har lådor som jag inte vet vad de heter men de är röda, eller oranga, men många hemligheter i varje låda (från 60-talet). Att släpa dem till denna lägenhet höll på att ta kål på mig. På riktigt.
Det jag mest gör där är att redigera podcasten radio14.se, som jag jobbar med, ni ser mixern och mikrofonen på bordet. (Men, okej, nu bloggar jag ju också där).

Sedan en plastkasse på golvet, sedan min TV på golvet. Massa dataprylar och TV-grejer i fönstret. Och så ljusstaken. Fantastiskt, hittade två ljusstakar bland alla mina grejer, som jag tog från morsan när hon dog 2009. Bägge funkar, bägge lyser i rummet och köket. De funkar efter åtta år!! Det är stort.

Sedan en klocka och lite annat i fönstret. Inga gardiner.
Jag befinner mig mitt i centrum, men på andra våningen. Mer mitt i Örebro kan man inte vara.
Gitarr på golvet, en pall, på pallen finns en rulle som man kan ha för att gnugga fossingarna om man som jag tror lite på zonterapi.
En smärt fåtölj, med något slags fårskinn, som morsan sydde ihop en gång i tiden, grått, den funkar framför TVn.

Ett bord jag fick av Melkis (tack vare internet). Så en hushållsrulle. Jag vet vad ni tänker. Men från förra söndagen till nuvarande helg hade jag feber, snuva, hosta, huvudvärk, magsjuka, rännskita och allt. Hurra för mig! Jag behövde papper överallt.

Och så min nya resårsängbotten.
Köpte sängkläder för 1600 spänn, och så sängprylen för ungefär 4000 spänn. För jävligt dyrt. Men jag måste börja om från början, det mesta är bajsskadat.
Vännen Bagari var med när jag köpte den. Men vi kunde inte transportera den (hade missbedömt bagageutrymmet), så då fick jag använde vännen Kalix dagen efter, och han och jag använde spännband för att få upp den 51 kilo tunga jävla sängen till lägenheten. Vi höll på att rasa. Det är inte klokt, jag vet. Men det gick.

Igår, så köpte jag en ny dammsugare. På Claes Ohlsson. 2000 pix där. Hej och hå. Inte mycket stålar kvar nu.
Varför?

Jo, jag städade och fixade i min egentliga lägenhet, och blev så jävla allergisk, astmatisk  att jag inte var människa på 5 dagar. Mina dammsugare från förr är från 70-talet, de spottar ut sporer och skit. Den här, är underbar. Tyst, suger allt här där jag bor nu, släpper inte ut något. Ska testa den i bajslägenheten under onsdagen.

Okej, en rekapitulering, annars blir detta för nya läsare helt jävla obegripligt.

Det är söndag eftermiddag för tre veckor sedan. Kollar TV. Hör fontän från badrummet. Lyssnar, kollar, springer in. Bajs och fy-fan-vatten strömmar ut från avloppet under mitt badkar (grannarnas härligheter).
Ringer jouren. De skickar en kille med slamsugarbil. Det skulle ordna sig.

Jag bor två våningar upp. Han hade en sug till sin bil och en sprut, och kamera och hela helvetet. Han jobbade i två timmar, innan han sa att han inte kunde fixa problemet.

Okej, han skulle börja igen morgonen efter, med någon ”vuxen” som visste hur ledningarna gick.

Måndagsmorgonen öppnade jag dörren till min toalett och det luktade urin och bajs, vattnet stod högt. Jag ringde mitt bostadsföretag ÖBO och sa att de nog skulle fixa hem slamsugarpojken direkt annars skulle det gå åt helvete!!!

Det skulle de göra.

Jag cyklade till jobbet.
Halv elva ringde min telefon. Jag fick veta att grannar hade ringt pga att det läckte ut bajsvatten från min lägenhet ut i korridoren. Jag avbröt min lektion och cyklade hem. Jävlars!!!

Här hade alltså bostadsbolaget vetat om mitt problem (jag hade sprungit runt till alla grannar och sagt att de inte skulle bada, använda toaletten osv) i över 12 timmar, men ändå gick det åt helvete!

Jag kom hem. Grannar stod och kollade. Folk från bostadsbolaget ÖBO var där, från slamsugarföretaget, andra. Minst 12 personer.

Min lägenhet var förstörd. Kvaddad. Jag hade inte gjort något fel.

-Vi måste bryta upp golvet, vi måste bryta upp väggarna. Du måste utrymma din lägenhet!

I min lägenhet har jag massa saker, bland annat lådor från när morsan dog som jag inte orkat ta tag i (jaja, skyll på mig, men vänta själva så ska ni se hur lätt det är).

Jag ringde Folksam, har hemförsäkring där.
-Var ska jag bo? Hur ska det gå?

Då fick jag veta att jag kunde bo på vandrarhem, och att de räknade med att jag skulle hinna med att slänga allt som skulle slängas på en vecka så att renoveringen kunde ta fart. De är fanimej inte kloka.

Vafan? Vandrarhem? Var det mitt fel? En vecka? Varför betalar jag hemförsäkring???

En schysst snubbe på ÖBO (bostadsföretaget) ordnade fram en lägenhet till mig på Stortorget, en renoveringslägenhet. Tack och lov.
Stortorget 15. Jag sov där på natten. Vännen Kalix ställde upp med bil så jag fick dit TV, dator och allt det man behöver.

Började röja i veckan efter. Kalix var med och vi körde soffa och annat till återvinningen (soptippen). Men i min lägenhet började mögelsporer utvecklas. Bara jag gick in där (med en toa som inte kunde användas) så rann näsa och ögon, det kliade.

Så fick jag veta att jag inte kunde bo kvar i evakueringslägenheten, för den skulle också renoveras (det luktade bajs där med). Tjoho!

Bostadsföretaget hade fixat fram en lägenhet 20 meter fågelvägen från min originallägenhet. Där kunde jag bo (det är där jag är nu) tills allt blir fixat under våren/försommaren. Men jag måste flytta under veckan. Det är stress!

Jag har heltidsjobb, jag måste tvätta, laga mat, men tack vare Kalix igen, fick jag över mina grejer till tredje lägenheten och städade och fixade på en vecka.

Pust.

Men på söndagen, förr-förra söndagen, blev jag sjuk. Feber och frossa och hosta och snor och magsjuka och fy fan. Kunde inte gå till jobbet på en vecka.
På fredagen, kände jag mig lite bättre, började jag slänga grejer i lägenhet nummer ett. Men drabbades av damm och sporer och mögel och skit så jag blev helt sänkt. Kunde knappt andas, fick utslag.
Var tvungen att avbryta. Var dålig hela helgen.

Fick låna en slags pryl att dra prylar med av Kalix. Från lägenheten, till hissen. En våning ner. Över gården, in i hissen, ner på gatan. Dra till nästa port. Upp för trappor, upp för ännu mera trappor. Någonstans där kände jag att jag höll på att dö. Ingen kraft och hur jävla tungt som helst utan hiss att dra upp den där jävla kärran.

Försäkringsbruden var på och ville jag skulle snabba på, bostadsbolaget ville jag skulle snabba på. MEN DET VAR JU BARA JAG, JAG, SOM KUNDE JOBBA!
Ingenting var mitt fel, men jag hade allt ansvar.
Försäkringsbolagsbruden pratade med mig i telefonen och undrade om jag behövde saneringshjälp, de kunde ta halva kostnaden.

-MEN FÖR I HELVETE JAG HAR INTE ANDRA HALVAN!

Hon gav med sig och tjatade inte.

Så. Jag köpte en dammsugare som man kan se på bild ovan.

Där är jag nu.

Har hur mycket som helt att göra innan ÖBO kan komma in och renovera, Folksam kan komma in och värdera, vad som jag får ersättning för, vad som ska slängas, vad som kan saneras, vad som ska lagras på annan plats innan jag kan flytta in igen.
Det är ett jävla KAOS i min skalle!

I dag är det onsdag morgon. Jag ska ta min nya dammsugare och suga runt där jag jobbar i min riktiga lägenhet i kväll, och hålla tummarna för att jag inte rasar.

Det blev långt det här. Men jag hoppas att jag gett en klar bild över hur det är när man drabbas av en katastrof, är ungkarl, får stå för all skit själv, allt jobb.

Och då har jag ändå inte berättat om hur det är på jobbet.

Rock änd roll!

/Baron von Blomgren

 

MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick

Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.

Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.

Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).

Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.

Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.

Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!

Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).

IMG_7708

Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav.  Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.

Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.

Tut!

PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.

 

 

 

Okej, en låt från när jag lirade med Blue Pearls

Härlig mp3:a som jag just hittade, Pretzel Logic, njut:

Pretzel Logic     

Per-Åke sjunger, Bela arrar och lirar gura, jag på bas, men har glömt vilken trummis vi hade här.
Skit samma. Det svänger fint. Gillar när jag går igenom gammalt på disken på nätterna. Nej, vi har inte gjort låten i original, men det här är vår version.
På bilden, mig, Per-Åke, Bela, trummisen och Roffe G. Kan ha varit vi allihop, eller inte, he-he.ljusad

Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer

Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:

snygghjalm

Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!

Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.

Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.

Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).

Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.

Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).

Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:

-Rör du mig så dör du!!!

Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?

Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.

—–

Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.

——-

Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.

Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:

vovve-fejan

Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut

/Mats

Blogg: Gjorde något nytt och det blev trevligt

Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.

-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!

-Okej!

(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).

Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.

-Va? Ska du dra?

-Ja, pallar inte, det får vara nog!

-Dra ner till Stallis då, en sväng!

-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….

-Jo, testa!

-Vi får se!

Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.

Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).

Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.

-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!

Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.

-Wooooiiiii, woooooow!!!

-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!

Så  jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.

Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.

De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).

stallis-151105

Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.

Och hon, och han och dom  och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.

Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.

Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.

mig-stallis-141105

Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.

Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.

Ja, detta får räcka för nu då.

Rocka!

/Mats

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

Hittade video på morsan, 56 sekunder, från 2001

Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.

Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).

Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.

/Mats