Kategoriarkiv: Fränt

Okej, en låt från när jag lirade med Blue Pearls

Härlig mp3:a som jag just hittade, Pretzel Logic, njut:

Pretzel Logic     

Per-Åke sjunger, Bela arrar och lirar gura, jag på bas, men har glömt vilken trummis vi hade här.
Skit samma. Det svänger fint. Gillar när jag går igenom gammalt på disken på nätterna. Nej, vi har inte gjort låten i original, men det här är vår version.
På bilden, mig, Per-Åke, Bela, trummisen och Roffe G. Kan ha varit vi allihop, eller inte, he-he.ljusad

Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer

Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:

snygghjalm

Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!

Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.

Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.

Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).

Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.

Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).

Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:

-Rör du mig så dör du!!!

Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?

Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.

—–

Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.

——-

Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.

Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:

vovve-fejan

Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut

/Mats

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

Hittade video på morsan, 56 sekunder, från 2001

Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.

Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).

Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.

/Mats

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).