Kategoriarkiv: Förr

Tisdag med Pink Floyd-tankar

Sitter och ser reklamen för den där biran på bardisken, en slags duk i gummi som jag sitter framför. Ser kraftstationen i Batterfield (i London, tror jag stavade rätt där), och tänker bara på Pink Floyd och deras platta Animals, som jag nu lyssnar på här hemma när jag skriver detta.
Ska betala notan, begår övergrepp mot andras egendom. Ritar in den klassiska flygande grisen där mellan skorstenarna eftersom jag fick en penna. Det gick inte att hejda, har tänkt det så många gånger förut.
Pink Floyd var stort för mig en gång i tiden, och även nu, måste jag medge. Om jag inte minns fel kunde vi i Nutida musik få Pink Floyd till Västerås efter en Stockholmsspelning, för 12 000 spänn. Men kulturförvaltningen ville inte gå i borgen på de stålarna, så vi fick tacka nej. Tänk det, fanken, tänk det (okej 12 papp på slutet av 70-talet var mer än det är idag, men ändå).
Så, stäm mig.
En vanlig tisdag, 2014 i mitt friårsliv.

image

Hela plattan på tuben, drygt 42 minuter:

Annonser från 70-talet äger fett med najs

Jaja, jag håller fortfarande på med min godispåse (extern hårdisk som avslöjar hemligheter nästan 20 år tillbaka i tiden).
Nu i natt hittade jag de här två annonserna. Fantastiskt.
Om den första så vill jag säga som så här, att när jag under tidigt 70-tal såg dessa otaliga massage-annonser i damtidningar (som morsan köpte och jag bläddrade i för seriernas skull), typ Året Runt, Allers, Svensk Damtidning och allt vad de hette så undrade jag mycket om hur jävla stela kvinnor kunde bli i nacken. På riktigt.
Men, jösses. Andra tider. Alla visste vad det var, utom jag som var för ung för att fatta, he-he.

Sedan den andra annonsen här i bilden nedan. Gudomligt vackert. Oj, vad alla måste vilja ha en sådan, som jamar så fort man går förbi, ha-ha-ha-ha-ha-ha! Ok, jag bjussar på bilden, till alla som hittat hit till min blogg. Och, kanske lägger jag ut den på fejan också, men först här.

massageapparat

Hittar video på morsan från 2001, Ingela samma år, bara wow!

Har ju fått liv i en gammal hårddisk. På den ligger hela mitt tidigare digitala liv. Det är helt fantastiskt. Jag har kopplat den till en jättegammal Mac-dator (som fixar kontakten/uttaget) och så går det via trådlösa nätverket till min nya maskin, med väldigt mycket minne, för att sedan lagras i Time Capsule, men det är en annan story.

När jag nu för över de där miljontals prylarna jag trodde var borta för alltid så stöter jag på filmer som dessa. Nu lägger jag ut de här två, för jag tycker de hör ihop. Det är maj 2001 med morsan, utanför Kungsör, den där åsen som går mot Köping och morsan säger en massa vettiga grejer om världen och människor, och så är det Klippanparkeringen i Västerås några veckor senare då Ingela pratar i telefon med morsan. Det är korta tidssvep.

Ingela fick mig till New York, morsan gjorde mig till den jag är (okej, delvis, lite ansvar har jag ju själv).
Så, några minuter video som jag laddat till tuben och lägger in här på ”my hood-websida” tycker jag passar bra. Speciellt som det snart är ganska precis fem år sedan morsan försvann. Vi hade kul ihop, och ibland förstås lite gräl, men mest förstod vi varandra.
Kvaliteten är ju det som bjöds för 13-14 år sedan när man digitaliserade video (inklusive motorljudet på kameran). Men det funkar.

Och så Ingela (Jag kallade mig Baronen på webben förr, därför står det så i början på rullen):

Drängfilosofi i soffan 2008 efter hemgång (sommar, video)

Jag fortsätter mitt spanande efter det förflutna. La ju upp träningscykelvideon så nu tycker jag det är dags för det här från för sex år sedan. Inget att snacka om, just den här dagen verkar jag ha korsat vägen för idioter minst tre gånger. Jag minns inget av det där nu. Tur att jag spelade in det då.
Sju och en halv minut sanningar. Och, ja, jag är stolt över mig själv, jag har i alla fall någon slags klass, trots lite 70-talsstuk över min lya och en tjock-TV, samt bredband på 2 Mbit.
 

Jag bara pressar ut, motionsvideo med mig från 2008

Kan inte rå för det. Jag har inget åtagande i morgon, och tycker min nya layout här på bloggen är så snygg, så jag kör en av mina olistade (ej offentliga videos) på tuben här. Det förtjänar den.
Det tar två minuter och tolv sekunder innan jag börjar prata, men sedan pratar jag. Detta är dadaism.
[Ser, nu när jag gått igenom min blogg, att jag faktiskt lagt ut den här tidigare. Det hade jag glömt bort. Men skit samma, den behövdes igen, tjo!]