Kategoriarkiv: Förr

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Skriver lite också

Sitter här mitt i natten och klurar.
Borde göra ett och annat, skriva CV, skicka in ansökan.
Men så såg jag det där programmet på SVT där författare gaggar och där kom plötsligt ett inslag med en av mina favoritförfattare. Alltså Torbjörn Säfve. Har läst ett gäng böcker av honom. Visserligen för kanske 20 år sedan, men ändå. Det är han, Henry Miller, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut och Sture Dahlström som är de största, finaste författare vi har, eller har haft i världen, som jag läst (deras böcker finns kvar).
Herr Säfve har haft den goda smaken att ha bosatt sig i mitt län. Visserligen söderut, i en håla som ingen bryr sig om,  men ändå, han är här i närheten.
Och så var det ett filmat reportage om honom, där han gick i skogen, där han visade sina outgivna böcker och rullor med massa projekt. Helt okej. Fast så, på slutet, så säger herr Säfve, boxare, muslim, anarkist och så mycket annat i en härlig mix, något som smackade mig som en smäll. Han körde existentialismens kärna där. Han sa, ungefär som att ”det räcker inte med att doppa foten i vattnet, man måste slänga ner hela sig själv”.
Alltså, man kan inte både ha och äta kakan. Man måste vara beredd att vara ärlig mot sig själv, köra hela grejen. Går det åt helvete så går det, men om man vill något måste man gå in för det helt och totalt, annars blir det bara skit.
Jag behövde höra det. Och min hjärna kokar.

Vid typ 28 minuter in i programmet. Det var det jag ville säga i kväll.

http://www.svtplay.se/video/2843655/babel/babel-sasong-21-avsnitt-7?start=auto

 

 

2009 var det här top of the pops från mobilkamera (musikvideo)

Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.

Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.

/Mats

Den här dagen är Nils Ferlin och Bob Dylan (blogg)

mitthus

Jag kör, nu rätt av Nils Ferlin. Läste den flera gånger, och kom på hur jävla bra den är för hur läget är just nu (så ska väl poesi funka?). Så häng på och läs:

”När skönheten kom till byn då var klokheten där, 
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok 
att rosor och akvileja förfrysa. 
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok 
då upphörde deras ögon att lysa. 
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull, 
men fliten kom bara fliten till fromma. 
De räknade sina kärvar – för räkningens skull, 
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall detv varda sommar, har visorna tänkt, 
en dag skall det tornas rymd över landen. 
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, 
men mänskorna skola lyftas i anden. 
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått 
och kritar för sina lador och hyllor. 
En dag skall det varda sommar, har visorna spått. 
– Men visorna äro klena sibyllor.”

Och på det, en böna som kör lite Dylan bättre än de flesta, om man inte har fördomar, som ju några alltid har, men skit i dem:

 

Har ju faktiskt kompat Big Joe Williams -blueslegenden (blogg)

Om jag inte minns helt fel och är helt väck i skallen så gäller denna story, alltså är helt sann:

I Västerås, ja, jag är ju därifrån, så hade vi Big Joe Williams en gång i tiden som spelade. Typ tidigt 80-tal. Han var bluesare, och vi, i Kvällspressen Blues Band, dvs jag, Häcken, Wåfflan, Lelle, och Jimmie var ju bluesbandet som gällde i stan då.
Han lirade nere på Bryggis. Detta var en legend, och vad jag förstått så bodde Bob Dylan hemma hos honom i början på sin karriär till och med. Big Joe hade varit som en farsa för Bob.
Det här var en riktig lirare.
Nu blev det så att vi, av outgrundliga anledningar, kom att lira några låtar med honom (jag lirade bas) i andra set. Och det där gick ju bra, vi körde nog den här låten nedan också, då vi hade den på vår repertoar.
Minns att jag fixade hans autograf. Han kunde ju inte skriva, så det blev ett stor X. Bara det, arvet från slaveriet, i Västerås, då, fortfarande. Förtrycket av de svarta. Jag bara häpnade.
Och så spelade polaren Ante in alltihop på fin rullbandspelare (men har blivit av med inspelningarna genom åren, stor tragedi bara det).

Det var något finländskt svin-bolag som drog runt med honom i norden, vad jag kommer ihåg.
Minns att jag satt och kollade in när han mödosamt gick upp, med käpp för trappan, nerifrån valvet och upp till turnébussen. Klädd i finaste kostym, med hatt, och all publik var svennar, med jeans, långt hår och progg i sinnet.
Det tog tid, han var gammal, men en ”pop”-kvinna höll honom under armen (finska) och till sist kom han upp från ”valvet” där konserten varit, och det hade varit fullsatt.
Det var hans sista spelning någonsin. Han åkte hem från Västerås till staterna och dog kort efteråt. Spelningen i Västerås, och med oss blev hans sista.
Jag gillar den killen, han var äkta.

Om några märkliga ställen jag sovit på genom åren (blogg)

En lördagsmorgon. Lyssnar, ånyo på Elton Johns gamla platta på Spotten. Och nej, har inte blivit homo. Han är bara en jävel på att göra bra musik, och nu snackar jag 70-talet. Jaja.

Slås av idiotin i världen, i Örebro, överallt. Här skulle jag vilja säga ett och annat, men avstår, då konsekvenserna inte är i fas med min vämjelse.
Ännu.

Vet inte vad det är i luften. Kanske är det åldern, men jag drabbas varje dag av massa minnen som pluppar fram. Igår satt jag och garvade (som gammalt folk gör) av mig själv då jag mindes olika konstiga ställen jag sovit på. Ska jag berätta några? Okej.

För att finansiera mina högskolestudier en, eller om det var ett par,  terminer, så tog jag jobb på en glassfirma här i Närke. Förutom att sälja och åka runt i bil så hade jag lagertjänst. Det betydde att jag skulle packa dessa glassbilar så de var klara när förarna kom på eftermiddagen. Det var två stora frysrum med hur mycket jävla glass som helst. Och jag var klädd som en polarfarare. Slet som tusan och packade de fulla med glass, korv och allt skit som skulle ut.
Var duktig och blev ofta klar tidigt. Men ingen kollade mig. Jag var själv på min arbetsplats. Så, när jag var klar, kände jag för välbehövlig vila. Så jag började sova i frysrummen, som var -30 grader.
Jag kravlade upp, längst ner i ena frysrummet, på lådorna, de som var närmast taket, och så la jag mig där, med dörren stängd utåt. Och så sov jag där. Ibland i ett par timmar. Fungerade jättebra, vaknade alltid när säljarna började starta sina bilar och någon öppnade frysdörren, då låtsades jag fixa något därinne, däruppe.
Tror jag aldrig sovit så skönt som det där året, i frysen.
Ja, jag var galen, men det funkade.

Här två bilder, från Nerikes Allehanda på den tiden. De gjorde reportage om mig. Ja, det är 80-tal, och man sålde som bäst, inte som man kan tro, på sommaren, utan på vintern, då det var som kallast och föräldrar hade tyngsta samvetena för att deras barn hade tråkigt, he-he:

kursar-glassbil

 

Och:

akarbrasa-glassbil

 

Tiden går, tiderna går.

Ska jag berätta någon till? Jo, jag gör det, Kalix kanske inte blir arg för att jag skriver så mycket.
Ännu tidigare på 80-talet jobbade jag på en flygflottilj i Västerås som skulle läggas ner.

f1-36-1

Jag var yngst och färskast på arbetsplatsen. Fick det jobbet direkt efter lumpen. Alla var upptagna med att stjäla allt som gick. Folk byggde till och med hus med material som de tog med sig. Jag såg bilar som stegrade sig genom grindarna för att byggmaterial och verktyg stals. Då jag inte är tjuv, eller ens ville bygga hus, så var jag obekväm för mina chefer.
Så, i ungefär ett år, (då jag som ny räknades som opålitlig), fick jag sitta i fikarummet och bara glo, inte göra ett skit, inte jobba, men med full lön. Till slut så låg jag i soffan och sov bort mina dagar när jag inte glättade i Fib-Aktuellt och Lektyr, som det fanns många exemplar av där (i statlig tjänst, observera).
Väcktes bara när alla andra kom tillbaka, för fikat, för lunchen.
Men mina äldre arbetskamrater var rätt schyssta. Bara jag höll truten så var jag okej. Och bara jag inte besvärade mina närmsta chefer, som satt på sitt kontor bredvid fikarummet var allt okej. Dock fick jag svåra sömnproblem av detta. Alltså hemma. Jag hade ju sovit hela dagarna, så ofta försov jag mig dagen efter. Ja, du fattar, bloggen.

Efter något år fick jag, och nu är jag inte så tydlig, börjar känna att dessa, mina minnen, passar i en roman som kan försörja mig, he-he. Sådant måste man tänka på när man har en massa att minnas som man skriver ner.
Okej, jag tar en till. Jag hamnade i vapenförrådet. Där det förvarades pang-pang, ammunition och skyddsutrustning. Det var ståldörrar inne på militärområdet, det var hemligaste stället. Där satt jag, tills jag inte orkade längre, utan hittade lastpallar med gasmasker. Där slängde jag mig ner och sov så gott hela dagarna, ingen knackade ju på ändå, det var inget krig. Lukten av lite mögel kan jag nog känna än i dag. Men ändå, inlåst, som i ett betong-stål-kassaskåp sov jag gott under mina dagar, och fick min månadslön. Så här efteråt så måste jag säga att det inte var så illa.
(Det hände en massa andra grejer på mitt arbete där under 2-3 år, som jag inte har berättat, för nu handlade det ju om att sova på konstiga ställen).

Bonus: Hade en lön på 5500 brutto. Av det fick jag behålla 3500 efter skatt. På det hade jag en hyra på 190 kronor i månaden, en SAAB, och resten till krog, semestrar, brudar, och hela fadderullan.
Och jag var lite över 20 bast. Det var inte illa.

Får räcka så, känner jag.
Rocka rolla!

/Mats

Kör en Elton (musik)

Har sett den filmen, jag med:

(Och så ber jag om ursäkt för att jag har varit dålig på att uppdatera här, det blir bättre, jag lovar. Och det har inget att göra med den här låten, som jag bara är nostalgisk med, då jag hörde den när jag var en slyngel, och fortfarande tycker är jävligt musikaliskt bra, speciellt de hängande gurorna mot slutet, jösses).

Kommer ihåg otroliga prylar från min tid som gymnasielärare i 20 år

Berättade för en polare i kväll. Han trodde mig knappt mellan skrattsalvorna för det eländiga jag hade att berätta. Och jag vet inte om jag ens kommer ihåg alla grejer jag berättade för honom. Men, någonstans, ja, just nu, så känns det som att jag vill få ut dem här, några i alla fall.
Ja, jag kan ha berättat dem i andra sammanhang på någon av mina hemsidor/bloggar tidigare. Men skit samma. Prylen är inte de grejer som hände, prylen är att de här människorna finns, runt om oss, alltid, nu och fortfarande, och vet man bara det, och ser det som en naturkraft, klarar man av alla konstigheter man råkar ut för bättre. För vill det sig illa kan man tro att det är fel på en själv. Vilket det inte är.
Folk som satt sig på en morot, och den är kvar därinne, därbak. De är ofta i ledande ställningar var man än är i arbetslivet. Ojoj.

Till dessa storys nedan ska ni veta att jag bara körde mitt, lärde ut, på mitt sätt, det jag kunde, i ett, som jag försökte, okej studiesocial situation. Jag skällde aldrig, hotade aldrig, svinade aldrig mot mina elever. Man lär sig genom att göra. Elever har liv. De har dåliga dagar, ibland har de inte sovit, ibland är det bråk hemma. Allt är inte Bullerbyn. Vet man det, och kommer ihåg sin egen skoltid, då kan man jobba som lärare, om man är kunnig i något eller några ämnen.

Men okej, exempel på tokerier då:

En gång blev jag uppkallad till rektorsexpeditionen. Det var mycket allvarligt fick jag veta innan. Jag hade ingen aning om vad jag kunde tänkas ha gjort för något.
Bakgrunden var denna. En yngre lärarinna, som var bildlärare, hade tagit med sig ett flertal vinflaskor hemifrån och ställt i MacLabbet på den skolan jag jobbade i då. Hennes elever skulle sedan göra egna, nya, vinetiketter i ämnet Grafisk Form med hjälp av Mac-datorerna och Photoshop. Det gjorde de, och klistrade på de här Vino Tinto-pavorna, Diamant, eller vad det var för flaskor. De gjorde verkligen snygga grejer. Och så stod de kvar där, som en slags utställning. Jag hade inget med detta att göra, alls.

Nu var jag uppe hos min rektor.

-Mats. Vi i skolledningen ser mycket allvarligt på det här!

-Eh, på vad?

-Det är en sak att du tar dig in på din arbetsplats under kvällar och nätter och dricker en massa vin, men kan du inte åtminstone ta med de tomma flaskorna och slänga dem??? Så där kan du inte ha det däruppe. Detta är en skola!!!

-Eh, ja, eh…..

Till slut lyckades jag förklara. Poletten ramlade ner hos rektorspersonen. Och då var allt bra, och allt tystades ner. Nu skulle man inte prata om detta mer. Det hade aldrig hänt. Och ingen ursäkt. Någonstans var det mitt fel ändå, fast det inte var något fel.

Jösses!!!!

En annan gång blev jag och en kollega uppkallade till rektorsexpeditionen för att vissa äldre, fina lärare, hade klagat på att vi hade för fula kläder i lärarrummet, blåjeans var inte okej på denna ärbara skola med anor.

Jösses!!!

Sedan, en ännu-ännu annan gång,  fick jag och flera av de nya och yngre som jobbade som lärare höra att vi var ”för elevorienterade”, vilket inte var bra.
Det betydde att vi hellre satt och fikade och garvade med våra elever på rasterna än gick in i lärarrummet.
Det uppfattades om omvälvande och var inte bra att göra, menade de som bestämde. Jaha…

Ytterligare en annan gång så satt jag på ett långt möte, en förmiddag eller om det var en eftermiddag, och lyssnade, tillsammans med resten av skolans personal på skolledningen som hade något att säga där i Aulan. Jag hade med mig en burk läsk, det var väl 30 grader plus i lokalen. Efter någon timma blev jag törstig. Så jag öppnade den och drack ur den, samtidigt som skolans rektor råkade vara den som hade ordet, och sa något viktigt, som jag lyssnade på.
Detta påpekades till skolledningen efteråt, som ett enormt brott mot etikett och moral. Jag hade varit oförskämd mot ledningen, och sådant skulle inte tolereras. Blev naturligtvis uppkallad för att få höra detta av rektor. Man dricker inte läsk när REKTOR TALAR!!!

Jösses!

Sedan, mer, annan gång, hade jag ett prov på en kurs jag hållit i att göra websidor. Mina elever som gått denna kurs i en termin skulle nu visa upp sina websidor. Där fanns en flicka som kanske varit på två av mina lektionstillfällen under hela terminen. Hon hade gjort en jättebra och fin sida såg jag. Ja, jag visste också att hon var ihop med en kille som kunde det här med html och websidor. Hurusom helst. Hon fick samma frågor av mig, som alla andra fick när jag gick runt och kollade av kunskaperna.

-Ser fint ut, kan du ändra bakgrundsfärg på sidan? Visa mig hur du gör? Låt den bli grön. Och sedan kan du visa hur du skrivit frame-länken!

Hon bröt ihop. Började gråta. Var kränkt. Jag var en dålig lärare som hånade henne inför resten av klassen, fick jag veta, och så sprang hon ut, iväg. Jaha.

Senare, dagen efter eller om det var samma eftermiddag fick jag ånyo kallelse till rektorsexpeditionen. Gymnasiechefen ville tala med mig, det var allvarligt.
Jag stegade dit och undrade vad det kunde vara.

-Du har kränkt en av våra elever!

-Va? Hurdå, när, vem?

-Du påstod att hon fuskat med sin hemsida inför hela klassen!

Där förklarade jag det jag just skrev här ovan, att hon inte kunde, att hon inte varit där och att jag testade henne praktiskt, som jag gjorde med alla andra elever och att det inte var något konstigt med det.
Då kommer det:

-Det är inte din upplevelse av sanning som är den sanna, utan det är elevens!

Där, då, om inte förr, förstod jag att jag var i Kafka-land.

(Till detta ska tilläggas att just i denna grej så gick elever från just den klassen upp till rektorsexpeditionen och berättade hur det låg till, till mitt försvar, att hon fuskat och allt, så man lät saken bero, ingen ursäkt till mig, naturligtvis. Som vanligt).

Ja, jag har fler sådana här små minnen, men detta får räcka för nu, det var bara på en skola, en del av det hela.
Så, vad borde jag ha lärt mig av detta?
Kanske att den här världen inte kan förändras. Att den till stor del består (nu snackar jag inte om eleverna) av skitnödiga människor.

Min läxa här är nog att man alltid ska vara beredd på att folk inte hajar, att det glappar i skallen, och att man aldrig, säger aldrig, får cred för att man gör något bra.
Och vad de här människorna kommer ifrån, det är en annan historia, som jag vet svaret på, men inte orkar/vill redovisa nu.

Se där. Det var väl lite smaskigt. Nej, jag är inte själv i detta, mina kollegor på samma gymnasieprogram har sina egna sådana historier. Så blir det tydligen när nytt klampar in på gammalt.

Och det bara fortsätter.