Kategoriarkiv: Förr

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

Hittade video på morsan, 56 sekunder, från 2001

Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.

Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).

Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.

/Mats

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Skriver lite också

Sitter här mitt i natten och klurar.
Borde göra ett och annat, skriva CV, skicka in ansökan.
Men så såg jag det där programmet på SVT där författare gaggar och där kom plötsligt ett inslag med en av mina favoritförfattare. Alltså Torbjörn Säfve. Har läst ett gäng böcker av honom. Visserligen för kanske 20 år sedan, men ändå. Det är han, Henry Miller, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut och Sture Dahlström som är de största, finaste författare vi har, eller har haft i världen, som jag läst (deras böcker finns kvar).
Herr Säfve har haft den goda smaken att ha bosatt sig i mitt län. Visserligen söderut, i en håla som ingen bryr sig om,  men ändå, han är här i närheten.
Och så var det ett filmat reportage om honom, där han gick i skogen, där han visade sina outgivna böcker och rullor med massa projekt. Helt okej. Fast så, på slutet, så säger herr Säfve, boxare, muslim, anarkist och så mycket annat i en härlig mix, något som smackade mig som en smäll. Han körde existentialismens kärna där. Han sa, ungefär som att ”det räcker inte med att doppa foten i vattnet, man måste slänga ner hela sig själv”.
Alltså, man kan inte både ha och äta kakan. Man måste vara beredd att vara ärlig mot sig själv, köra hela grejen. Går det åt helvete så går det, men om man vill något måste man gå in för det helt och totalt, annars blir det bara skit.
Jag behövde höra det. Och min hjärna kokar.

Vid typ 28 minuter in i programmet. Det var det jag ville säga i kväll.

http://www.svtplay.se/video/2843655/babel/babel-sasong-21-avsnitt-7?start=auto

 

 

2009 var det här top of the pops från mobilkamera (musikvideo)

Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.

Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.

/Mats

Den här dagen är Nils Ferlin och Bob Dylan (blogg)

mitthus

Jag kör, nu rätt av Nils Ferlin. Läste den flera gånger, och kom på hur jävla bra den är för hur läget är just nu (så ska väl poesi funka?). Så häng på och läs:

”När skönheten kom till byn då var klokheten där, 
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok 
att rosor och akvileja förfrysa. 
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok 
då upphörde deras ögon att lysa. 
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull, 
men fliten kom bara fliten till fromma. 
De räknade sina kärvar – för räkningens skull, 
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall detv varda sommar, har visorna tänkt, 
en dag skall det tornas rymd över landen. 
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, 
men mänskorna skola lyftas i anden. 
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått 
och kritar för sina lador och hyllor. 
En dag skall det varda sommar, har visorna spått. 
– Men visorna äro klena sibyllor.”

Och på det, en böna som kör lite Dylan bättre än de flesta, om man inte har fördomar, som ju några alltid har, men skit i dem:

 

Har ju faktiskt kompat Big Joe Williams -blueslegenden (blogg)

Om jag inte minns helt fel och är helt väck i skallen så gäller denna story, alltså är helt sann:

I Västerås, ja, jag är ju därifrån, så hade vi Big Joe Williams en gång i tiden som spelade. Typ tidigt 80-tal. Han var bluesare, och vi, i Kvällspressen Blues Band, dvs jag, Häcken, Wåfflan, Lelle, och Jimmie var ju bluesbandet som gällde i stan då.
Han lirade nere på Bryggis. Detta var en legend, och vad jag förstått så bodde Bob Dylan hemma hos honom i början på sin karriär till och med. Big Joe hade varit som en farsa för Bob.
Det här var en riktig lirare.
Nu blev det så att vi, av outgrundliga anledningar, kom att lira några låtar med honom (jag lirade bas) i andra set. Och det där gick ju bra, vi körde nog den här låten nedan också, då vi hade den på vår repertoar.
Minns att jag fixade hans autograf. Han kunde ju inte skriva, så det blev ett stor X. Bara det, arvet från slaveriet, i Västerås, då, fortfarande. Förtrycket av de svarta. Jag bara häpnade.
Och så spelade polaren Ante in alltihop på fin rullbandspelare (men har blivit av med inspelningarna genom åren, stor tragedi bara det).

Det var något finländskt svin-bolag som drog runt med honom i norden, vad jag kommer ihåg.
Minns att jag satt och kollade in när han mödosamt gick upp, med käpp för trappan, nerifrån valvet och upp till turnébussen. Klädd i finaste kostym, med hatt, och all publik var svennar, med jeans, långt hår och progg i sinnet.
Det tog tid, han var gammal, men en ”pop”-kvinna höll honom under armen (finska) och till sist kom han upp från ”valvet” där konserten varit, och det hade varit fullsatt.
Det var hans sista spelning någonsin. Han åkte hem från Västerås till staterna och dog kort efteråt. Spelningen i Västerås, och med oss blev hans sista.
Jag gillar den killen, han var äkta.

Om några märkliga ställen jag sovit på genom åren (blogg)

En lördagsmorgon. Lyssnar, ånyo på Elton Johns gamla platta på Spotten. Och nej, har inte blivit homo. Han är bara en jävel på att göra bra musik, och nu snackar jag 70-talet. Jaja.

Slås av idiotin i världen, i Örebro, överallt. Här skulle jag vilja säga ett och annat, men avstår, då konsekvenserna inte är i fas med min vämjelse.
Ännu.

Vet inte vad det är i luften. Kanske är det åldern, men jag drabbas varje dag av massa minnen som pluppar fram. Igår satt jag och garvade (som gammalt folk gör) av mig själv då jag mindes olika konstiga ställen jag sovit på. Ska jag berätta några? Okej.

För att finansiera mina högskolestudier en, eller om det var ett par,  terminer, så tog jag jobb på en glassfirma här i Närke. Förutom att sälja och åka runt i bil så hade jag lagertjänst. Det betydde att jag skulle packa dessa glassbilar så de var klara när förarna kom på eftermiddagen. Det var två stora frysrum med hur mycket jävla glass som helst. Och jag var klädd som en polarfarare. Slet som tusan och packade de fulla med glass, korv och allt skit som skulle ut.
Var duktig och blev ofta klar tidigt. Men ingen kollade mig. Jag var själv på min arbetsplats. Så, när jag var klar, kände jag för välbehövlig vila. Så jag började sova i frysrummen, som var -30 grader.
Jag kravlade upp, längst ner i ena frysrummet, på lådorna, de som var närmast taket, och så la jag mig där, med dörren stängd utåt. Och så sov jag där. Ibland i ett par timmar. Fungerade jättebra, vaknade alltid när säljarna började starta sina bilar och någon öppnade frysdörren, då låtsades jag fixa något därinne, däruppe.
Tror jag aldrig sovit så skönt som det där året, i frysen.
Ja, jag var galen, men det funkade.

Här två bilder, från Nerikes Allehanda på den tiden. De gjorde reportage om mig. Ja, det är 80-tal, och man sålde som bäst, inte som man kan tro, på sommaren, utan på vintern, då det var som kallast och föräldrar hade tyngsta samvetena för att deras barn hade tråkigt, he-he:

kursar-glassbil

 

Och:

akarbrasa-glassbil

 

Tiden går, tiderna går.

Ska jag berätta någon till? Jo, jag gör det, Kalix kanske inte blir arg för att jag skriver så mycket.
Ännu tidigare på 80-talet jobbade jag på en flygflottilj i Västerås som skulle läggas ner.

f1-36-1

Jag var yngst och färskast på arbetsplatsen. Fick det jobbet direkt efter lumpen. Alla var upptagna med att stjäla allt som gick. Folk byggde till och med hus med material som de tog med sig. Jag såg bilar som stegrade sig genom grindarna för att byggmaterial och verktyg stals. Då jag inte är tjuv, eller ens ville bygga hus, så var jag obekväm för mina chefer.
Så, i ungefär ett år, (då jag som ny räknades som opålitlig), fick jag sitta i fikarummet och bara glo, inte göra ett skit, inte jobba, men med full lön. Till slut så låg jag i soffan och sov bort mina dagar när jag inte glättade i Fib-Aktuellt och Lektyr, som det fanns många exemplar av där (i statlig tjänst, observera).
Väcktes bara när alla andra kom tillbaka, för fikat, för lunchen.
Men mina äldre arbetskamrater var rätt schyssta. Bara jag höll truten så var jag okej. Och bara jag inte besvärade mina närmsta chefer, som satt på sitt kontor bredvid fikarummet var allt okej. Dock fick jag svåra sömnproblem av detta. Alltså hemma. Jag hade ju sovit hela dagarna, så ofta försov jag mig dagen efter. Ja, du fattar, bloggen.

Efter något år fick jag, och nu är jag inte så tydlig, börjar känna att dessa, mina minnen, passar i en roman som kan försörja mig, he-he. Sådant måste man tänka på när man har en massa att minnas som man skriver ner.
Okej, jag tar en till. Jag hamnade i vapenförrådet. Där det förvarades pang-pang, ammunition och skyddsutrustning. Det var ståldörrar inne på militärområdet, det var hemligaste stället. Där satt jag, tills jag inte orkade längre, utan hittade lastpallar med gasmasker. Där slängde jag mig ner och sov så gott hela dagarna, ingen knackade ju på ändå, det var inget krig. Lukten av lite mögel kan jag nog känna än i dag. Men ändå, inlåst, som i ett betong-stål-kassaskåp sov jag gott under mina dagar, och fick min månadslön. Så här efteråt så måste jag säga att det inte var så illa.
(Det hände en massa andra grejer på mitt arbete där under 2-3 år, som jag inte har berättat, för nu handlade det ju om att sova på konstiga ställen).

Bonus: Hade en lön på 5500 brutto. Av det fick jag behålla 3500 efter skatt. På det hade jag en hyra på 190 kronor i månaden, en SAAB, och resten till krog, semestrar, brudar, och hela fadderullan.
Och jag var lite över 20 bast. Det var inte illa.

Får räcka så, känner jag.
Rocka rolla!

/Mats