Äh, har fixat så att mitt ljud blir megabra i jämförelse med originalmicken och så (investerat i utrustning). Tror jag fått tag i rätt grejer.
Kör den här i typ fyra minuter, där jag visar vilken cool kille jag är (!) samtidigt som jag presenterar några av mina musikaliska storverk, he-he.
Så njut här, om ni törs. Direkt från min lya, denna natt. Hellre lite skit på golvet, än ett rent helvete, eller hur? Tut!
Kan inte sluta vara frän. En polare, vi kan kalla honom Z, ringde upp mig, på min begäran. Eftersom jag struntade i att svara på telefonen så tog min dataapparat emot samtalet, vilket betyder/betydde, att jag fick in honom i mixern och kunde spela in det hela. Tekniken är KANON! Här ett mycket kort ljudklipp från detta. (Och jag bara garvar, som jag gör när saker och ting funkar SÅÅÅ mycket bättre än jag trodde):
Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.
Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.
Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!
Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta: https://www.svtplay.se/video/2795004
Eftersom jag satte på den här låten på Spotten, utan att veta att det var just den, nu, när jag ska skriva, så är det lika bra att börja med den här, som video:
Idag hade jag ett möte. Ja, inget vanligt möte. Jag skulle transportera ut mina prylar, de fysiska, från det där studieförbundet som jag haft en bra relation med och blivit uppskattad av, innan medelmåttorna tog över.
Han och han och han var där. Och de hjälpte mig att ta grejerna till hissen, och så släpa bort till min trappuppgång, som ligger typ bredvid. Och där tog jag själv hissen upp och körde upp min grejer, som nu finns i min borg (min lägenhet).
(Hoppas intresserade Quislingar antecknar detta nu, sedan kan ni avfölja mig, helt).
Sedan satt jag hemma och testade ett gäng web-prylar med min gode vän Kalix, som satt hemma hos sig själv. Det funkade skitbra. Jag är lite hemlig där/här ännu, men kommer inte att vara det framöver. Jag har nämligen en idé. Och den ska jag köra på.
Sedan drog jag till ICA och köpte Oxfile för 160 spänn! Man måste fira. Äh, det är inte så dyrt ändå, det där delar jag upp på fyra dagar, och då blir det inte så farligt per måltid. Jag menar, jag har ju ris och lingonsylt (som jag åt det till idag) och potatismos att fylla ut med. Vill jag så kan jag köpa pommes från kiosken härnere på gatan.
Jag åt och det var så jävla gott att jag dånade. Underbart när man lagar sin egen mat, vet vad man får, kryddar som man vill osv.
Så slökollade jag på TV. Såg herr ultrahöger hos Skavlan. Läste kommentarerna på Twitter.
Vid den här tidpunkten som jag skriver här så kan jag inte med rätta få ur mig vad jag tycker, så jag lämnar det (om programmet, om Svärjedämokräterna).
Dock. En sak vill jag säga. Det är att jag inte håller med herr ultrahöger. Jag tycker att vi ska hjälpa varandra. Att alla ska vara snälla och hjälpa varandra på hela jävla jordklotet. Att alla är lika mycket värda i hela världen och att DET BARA ÄR SÅ!
Sedan snedseglade jag ner till Biskops. Satt själv. Körde ett par livesändningar på Periscope, som är Twitters nya live-videotjänst. Jösses. På några minuter hade jag hälsningar från Texas och Brasilien och Afrika, de gillade vad de såg. (Det här är en värld som man bara får vara med om om man inte är inskränkt nog att endast köra Facebook, utan vågar köra Twitter).
Mot slutet satt jag med en snubbe, en spanjor, som jobbat i 37 år på det ställe jag satt som hovmästare, numera pensionär, trevlig lirare, känner honom sedan tidigare. Och så berättar han att han, i sin 20-årsålder varit tjurfäktare, ha-ha. Jag kunde inte sluta garva. Han gav upp det hela när han fick ett horn upptryckt i ena skinkan, några millimeter mer och han hade varit lam i benet för resten av livet.
Men ändå. En tjurfäktare. Mer fullkomligt kan inte en kväll bli, ha-ha.
Nerikes dårar var där. Det är ju lönehelg. Så jag satte mig vid bardisken, då idioterna i länet av någon anledning ville snacka med oss när de var på väg ut (mig, tjurfäktaren, en böna). Jag svek, drog från detta, det här klarade han, men fanimej inte jag.
I baren stod en lirare som jag haft som elev på gymnasiet en gång i tiden. Jag frågade honom hur gammal han blivit nu.
-Jag är 33 år!
Jag garvade och berättade för honom att han nu är lika gammal som Jesus blev enligt bibeln. Samtidigt sa jag att det bara är ett par månader innan jag blir äldre än Hitler blev, att jag för länge sedan passerat Elvis, John Lennon och andra.
Detta berättade han för sina polare som inte fattade vad han menade. Jag garvade i mjugg, och cyklade hem, skrev detta.
Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.
Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.
Skivbolaget har redan börjat prångla ut min och Bagaris gamla hit, Livet – En dröm, med Mats-Gunnars från Stockholm. Nygjord modern video, ska tydligen vara så nu för tiden. Jaja.
Så då lägger jag ut den här också. Så besökare på min blogg kan njuta lika mycket som jag gör:
Ni vet, jag botaniserar. Lägger antagligen ut den här på fejan också, för att alltid retar det någon.
Hittade några klipp från min tripp 2001 till New York, alltså själva flygresan. Jag var skiträdd för att flyga (som vanligt) och bredvid mig på trippen hade jag en kvinna som skulle hälsa på sin dotter där i staterna och som var lika skraj som jag, ha-ha.
Nåväl, inte ens fyra minuter ligger den här på (jag har klippt hårt nu i kväll). Det är några veckor där innan höghusen rasade på södra Manhattan och allt blev rätt svårt i världen.
Men, vafanken? Jag har väl rätt att vara lite nostalgisk. Det var jävligt fränt på Manhattan, och mina vänner Anneli och Ingela gjorde trippen kanon. Men allt annat är en annan historia. Nu la jag upp den på tuben. Så se mig, 14 år yngre, hula-hula-killen, Da Big Boy in Da Town, eller klicka iväg er någon annanstans.
Ibland behöver man påminna sig om allt fränt man gjort, som typ nu, när det behövs, så man inte tar åt sig av vardagens bajs. Tjo!
Så här fungerar jag. Jag skriver rubriken på mitt inlägg innan jag skriver själva blogginlägget. Det är galet, men så är det. Ändrar aldrig. Har ett slags hum om något jag vill skriva sedan blir det som det blir.
Låter bokstäverna forsa från hjärnan ut i fingrarna. Oftast gör jag lite syftningsrättningar efter att jag just lagt ut bloggen. Men annars är den som det flöde det ska vara. Ibland missar jag någon bokstav så ”det” blir ”de” och då måste jag ändra, fylla i efteråt, för det fixar inte WordPress stavningkontroll. Ja, och hur fanken skulle ett program veta vad jag vill skriva? Nä, just det.
Torsdagar är en av mina vassaste i veckan. Då har jag att göra inom folkbildningens område.
Idag kom det nio (9!!!) nya personer till min klockan 13.00-cirkel om att hantera Maccen. Jösses. Det börjar hända grejer, verkligen. Vi hade några kul timmar. Det var bland annat folk som var musiker och diggade upplägget med Garageband, ljudkort, gitarr, förstärkare och allt det där jag håller på och finslipar ännu mer under söndagarna framöver. Men också de som var inne på att redigera digitalvideo. Polaren Johnny kom också med det där gänget. Supertrevligt.
Och så hade jag någon timmas rast, då jag drog hem och tryckte i mig råg-rut med ost och blåbärssoppa.
Så dags för ännu en ny kontakt. Ska köra en bloggkurs mot en annan stad, via det interaktiva, dvs över nätet. Tok-kul! Ha-ha.
Så Öppet Hus, Hon och hon och hon och han och han och flera kom. Det här känns bra. Det jag håller på med börjar sprida sig, mer och mer, som det ska vara. Mun till mun, det är så man bygger en verksamhet. Ja, och också enda sättet att att PR-a vad jag/vi hålls med. Så, nöjda besökare, ger nya besökare. Bra för självförtroendet där.
Kom på en massa coola skills med Pages tillsammans med en kvinna, vi garvade bägge två åt hur fränt det var (hon är ny Mac-böna). Och jag gjorde nästan inget, det bara funkade som hon ville att det skulle vara. No more Word där inte, he-he.
Så efter sju raka timmar i MacLabbet så kunde jag låsa igen och larma på och gå ut i vintern.
Det är läskig snö nu. Precis på gränsen till att de ska ploga. Cyklar man så klistras det där upp på hjulen så att det blir toksegt och tungt att cykla. Man skulle ha blåslampa på framskärmen.
Gick ner på lokal och besökte bekanta. Det var trevligt, förutom att vissa människor får för sig att gå ut 20 stycken, klä sig i frack och gå till samma lokal och så ta över ljudet totalt genom att sjunga sina jävla kör-student-vi är bäst-sånger. Jävla förorening. På riktigt.
Om jag vore betongborrare skulle jag köra igång maskinen och låta alla beundra vibrationerna och oljudet, vare sig de ville det eller inte, det är samma grej.
Folk som förorenar omgivningen, oombedda, kan dra åt helvete! Om ni nu gillar att dominera ljudet genom er sång, gå till er sånglokal. Jag och andra har inte bett om er ljuddominans, hur jävla bra ni än sjunger. Pack!
Det räcker, apskaft! (Funderar på att vidta preventiva åtgärder för framtida egoister. En tuta kanske. Biltema, här kommer jag. En sådan där de har på fotbollsmatcher. Jeep, en sådan ska jag köpa.)
(Det är okej att sjunga ”Ja må han/hon leva” om någon fyller år. Men bara EN GÅNG!)
Folk har ingen klass. Så är det bara.
Nåväl. Är hemma. Det är syndig tid (anteckna, belackare). Men det gör inget. Kan lyssna på musik, se film, skapa. Natten är kreativitetens nav. För mig, inte för alla, men för mig. Respektera det.
I morgon, under fredagen, då ska jag och min kollega städa MacLabbet. Det är dags att göra riktigt fint.
Ja, vafanken, det här får räcka för nu. Mig bloggar. Audioboo har bangat ur. Då blir det text. Men jag tror det är nyttigt för min hjärna.
Rock on!
/Multimats
Äh, lite Supertramp då också (texten under, jävla bra text också, säger mycket):
Det kan vara det största Gällevarehänget i världshistorien. Frågan är om jag hade något arsle alls. Eller glömt bältet. Måste fota mig bakifrån, vem har snott mitt fischel??? Vem vet? Och det är en liten bild, men det är i alla fall jag som står där och snackar med Peter Green från Fleetwood Mac (alltså innan två grabbar, trummisen och basisten, drog vidare till staterna och började smöra med musiken). Det bandet, bluesbandet, den Peter är det. Och han äter ett äpple därinne.
När det var, det har jag ingen aning om. (Kollar, okej, februari 1999).
Annars då? Jo tack, bra, själva då?
Äh, jag står på.
Framhärdar i det jag tror mig är bra på och hoppas det ska uppskattas. Hur det går är en annan femma.
I värsta fall får jag bilda en riktigt ond motorcykelklubb i sommar, som ska knäcka alla mopedister. En klubb som inte åker någonstans, men som står och gasar allt vad de kan i olika bostadsområden. Hm, det låter bra när jag tänker på det.
Det är som sagt inte över förrän den feta damen sjunger.
Tut!
/Mats
Ps: Här är Peter Green med bandet, typ exakt 30 år tidigare än bilden, 1969, från någon TV-pryl:
Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.
Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).
Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.
-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!
Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.
Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.
Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.
En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.
Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.
-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?
Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).
Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.
Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.
Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.
Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).
Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.
/@multimats
Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:
En gång i tiden, typ februari 2003 då jag jobbade på Örebro kommun, på Rudbeck, det första MacLabbet, blev jag intervjuad av Tvärsnytt, dvs SVT:s regionala nyheter. Jag tycker jag var duktig de här sekunderna (typ 13 sådana). Flosklermästare de lux. Är fanimej en politiker, säger allt och inget egentligen. Ja, vafan menar jag egentligen? Ha-ha, ingen aning. Men det var vad som förväntades av mig, att uppträda så, så jag var lydig. Avfilmat från tjock-TVn jag hade då:
