Kategoriarkiv: Drama

Nostalgi, fultelefonsamtal till byggsats-säljare 2005 (video)

Guldgruvan, min gamla hårddisk, med miljarder filer, slår till igen. Hittar plötsligt detta från 2005. Perra W och personalen på Biskops är på väg till eftergagg hemma hos Susanne där vid hamnplan. Plötsligt uppenbarar sig den där byggsatsaffären. Detta är oemotståndligt för oss och speciellt Perra som dånade.
Här hittas butiken:
utanfor-modellbutiken

Och sedan när vi ser att det står så här, som på bilden nedan, så gick det ju bara inte. Uttrycket ”vid akut köpiver” knäckte oss. Med telefonnummer och allt. Detta var nog tre-fyra på någon fredagsmorgon. Detta var Joakim Lindengren-humor, och därmed vår:

skylten

Så väl uppe hos Susanne ringdes ägaren upp. Perra ville ha det där modell-bygg-skeppet till varje pris. Och jag tog min Ericsson-telefon (det var på den tiden) och filmade, he-he:

 

Tony Bagliari är i Tjockholm och följer Mats-Gunnars spår (video)

Fick denna film tillsänd. Avsändaren, Tony Bagliari,  är någonstans på söööööder i Tjockholm just nu. Han letar Tårtanadresser, men framför allt, Mats-Gunnars-spår. Det är dags att ta fram Mats-Gunnars igen.
Här är filmen han skickade. Han blir rörd i slutet och inspelningen måste tydligen brytas.

Och som grädde på moset (tack gamla hårddisken) hittade jag, visserligen en liten, men ändå, en affisch från den tiden då Mats-Gunnars var stora.

Mats-Gunnar

Drängfilosofi i soffan 2008 efter hemgång (sommar, video)

Jag fortsätter mitt spanande efter det förflutna. La ju upp träningscykelvideon så nu tycker jag det är dags för det här från för sex år sedan. Inget att snacka om, just den här dagen verkar jag ha korsat vägen för idioter minst tre gånger. Jag minns inget av det där nu. Tur att jag spelade in det då.
Sju och en halv minut sanningar. Och, ja, jag är stolt över mig själv, jag har i alla fall någon slags klass, trots lite 70-talsstuk över min lya och en tjock-TV, samt bredband på 2 Mbit.
 

Ändrat tema på min blogg, är igång nu, ha-ha

Efter att ha ändrat tema här i natt så kan jag inte hålla mig. Jag lägger ut den här rullen. Gjorde den förr-förra söndagen. Egentligen höll jag bara upp min iPhone och filmade en minut, med en ny app, som tar massa bilder i sekunden, så det går att göra slow-motion i god klass.
Sedan kom jag hem. Tankade in det hela till iMovie och så satt jag och klippte och grejade i lycka en massa timmar.
Det blev nästan fyra minuter (jag klippte bort lite). Otäckt blev det. Häxor finns antagligen, fast vissa är snälla…
Alltså, en rak filmning, inget förberett, zoomade inte när jag filmade. Musik och allt från produktion på Maccen. Tut!
Och, ja, alla tycker väl inte det var något märkvärdigt, men jag lärde mig en massa på min Mac, vad jag kan göra, och jag gillar resultatet.

 

Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!

Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.

Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.

skattemyndigheten

Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?

Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.

Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.

-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!

-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!

Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.

Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.

-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!

-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!

Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.

-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!

Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.

Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.

/Mats

 

Så här på annandagens morgon som är fredag

Plötsligt så vill jag se den där filmen jag gjorde 2001. I augusti/september, då jag flög till New Jersey och åkte buss till Manhattan och mina vänner. Jag klippte rullen och använde mig av en gammal låt av David Bowie när jag kom hem (som jag lärde mig digga i Berlin massa år före, harmoniernas mästare).
Ändå, och jag kanske tjatar. Här ser man röda varningsflaggor mellan mig och de där byggnaderna som om bara några veckor kommer att falla och göra krig. Man ser flygplan mellan mig, som filmar, och de där höga tornen. Det känns märkligt, det gör det. Och det gör det än idag.
Tja, det var det jag ville säga nu.

Vår egen svenska sångfågel från Värmland i början av 40-talet

Hon var stor i Tyskland då, och är det även nu. Åtminstone hos den äldre generationen, de som finns kvar. Men det känns lite fel när hon underhåller ett gång SS-snubbar (kolla kragarna) där mitt under kriget i den här tyska spelfilmen.
Jag var ihop med en tyska en gång i tiden. Hennes föräldrar gillade frk Zarah Leander. De gillade mycket annat också från den tiden… (Det fanns arbete, det gjordes vägar…) Suck.

Ritade en teckning om hur jag har det nu

Tja, kanske lite övertydligt, eller också inte. Men jag måste få ur mig.
Det är jag, på botten av en sjö, med bara snoken ovanför vattenytan. Facket är nöjt och gör inget mer, personalavdelningen väntar på att bita mig i fischlet, och så kommer två kommunalråd och åker vattenskidor, mot mig.
Ja, så har jag, och andra, det nu. Så det är egentligen en politisk teckning.
(Sorry om jag är lite oklar, jag väntar med klarhet lite till).
bottenavensjo

Tre grejer jag tänker på nu under lördagsmorgonen

Natt till lördagen. Ja, jag kör Blåtandstangentbord över iPhone och Apple-TV till platt-TVn (alla borde ha det så här fränt, kommer inte att sluta berätta om det, njuter, he-he).

Idag hände i princip tre olika grejer. Och eftersom det här är min blogg, och eftersom man får använda ”och” i början på en mening numera, trots vad svensklärarna sa när jag gick i skolan så berättar jag om dem nu.

1. Idag har politiker tagit tillbaka hotet om avsked för oss ”medielärare”. Det är ju bra. Men samma politiker säger också, i slutet av intervjun, att ”om vi inte får detta att fungera, så kan det bli fråga om uppsägningar”. Tjenare yxskaft, hej jenka, fram och tillbaka.
Så, jag och min kollega Kalix har beslutat oss för att allt är precis som förut. Dvs, vi vet inte ett skit, och det kan gå hur som helst. Men, och det är ett slitet uttryck, det är inte över förrän den feta damen sjunger (på operan).

2. Jag och Göran styrde upp Jordradion i dag igen, efter sommaruppehållet. Blev kanon, om man frågar mig. Nästan 92 minuters liveweb-radio fick vi till, med hjälp av fasta medarbetare och gäster.
Grejen är att jag jobbade fram sajten i natt. Mellan 01.00 och ungefär 07.00. En äkta wordpress-sida. Ja, jag gillar att meka med sådant. Tycker jag fick till det. Där kan man lyssna, och kommunicera, via Twitter, epost och telefon direkt med oss när vi kör.

Vi kommer att köra varje vecka, på fredagar, 18.30 live. Sedan, direkt, ligger det ute som en podcast att lyssna på via dator, iTunes eller smartphone. Det går att ladda hem också, om man vill.
Här är adressen:
https://jordradion.se
Gå dit och lyssna på dagens 90 minuter. Ja, om ni, som läser, eller du då, (vi har genomfört en Du-reform i Sverige) har tid över och tror mig.

3. Gick på lokal under kvällen. Knappt några människor där, toppen. Men personalen på mitt ”andra vardagsrum” var klädda i sydtyska fula kläder, sexy time, he-he.
(Det var bara damer som jag snackar om här).

Där träffade jag en polare som berättade en lång historia. Jag ska försöka återge den kort.

Han hade åkt och hämtat ett paket i Stockholm med musik, skivor, kört tillbaka, spelat fotbollsmatch i norra länet, förstört foten. Tragglat hemåt, gasat bilen med en pinne för att komma hem (ingen känsel i högerbenet pga skadan). Släpat upp prylarna, musiken och annat i lägenheten när han kom hem. Sedan åkt taxi till sjukhuset, fått skäll för att han inte kom tidigare. Blivit gipsad. Sprungit omkring med kryckor i stan i sex veckor och haft ont och besvärligt.

Så en dag fick han ta bort gipset. Men körde med en krycka ändå, för att vara på säkra sidan. Han och hans polare var ute på vift. Utanför en krog blev han stående med sin krycka, och zwoop, kom en böna och började prata med honom (för hon jobbade inom sjukvården och såg kryckan).
De fattade tycke för varandra. Och nu bor de ihop och har två barn. Tuuuut!
Så kan ödet göra. Jag är impad.

Ja, det var väl det jag ville blogga om nu i natt (nu blir det svtplay eller något sådant).
Tjo!

/Mats

20130928-031553.jpg

Hittade en bild på min polare Ingela från New York 2000

a-ingela-skylt

 

Snubben bakom kom och hämtade mig på flygplatsen. Han hade den där skylten och viftade med och körde sedan hela vägen från New Jersey, ner i tunneln och till södra Manhattan där jag träffade Ingela (som håller upp skylten där) typ det snabbaste jag åkt i en kärra.
Minns att vi snackade, han varnade mig, och han sa att jag skulle komma ihåg att inte titta folk i ögonen, som jag gjort på flygplatsen, det skulle ge trubbel. Jag skulle vara försiktig, ha-ha. Sket väl jag i. Jag är ju från Västerås (från början).
Att komma till staterna och någon står och viftar med en skylt (det där med att det står Baron, och det är jag, är en annan story) och så utan några förberedelser i övrigt följa med denna lirare i sin van, bara det, visade att nu var jag i staterna och nu fick staterna ta hand om mig, ha-ha. Han var alltså helt okänd för mig. Ingela hade inte sagt något.
Att åka godis-kärra är ju inte fel. Och jag fick mig ett fett mottagande på en saftig klubb, som jag inte törs skriva om här, men om jag skriver en självbiografi någon gång så kommer det med, he-he.

Bilden ovan är liten för det är en skärmbild från en video, och video måste komprimeras hårt på den tiden för att kunna köras över nätet, det var innan Youtube fanns och allt. Någonstans i mina lådor har jag de här filmerna, bilderna. Och någon dag ska jag göra superversioner av dem. Men det blir då. Inte nu. (”Då” är ett ord som kan användas tidsmässigt både förr och sedan i tiden, skumt…).

Ja, det var det jag tänkte på nu, när jag såg den där bilden, som jag tycker platsar på min blogg. Och, just, jag hade tre kanonveckor där då. Tut.