Kategoriarkiv: Cykla

Denna fredag (blogg)

En av mina elever dök inte upp på morgonen. Istället skickade han ett ljudspår via WhatsApp (som ju alla i min klass måste köra enligt mig, vi är ju i rymdåldern, eller hur?)

Rami om SFI och mig     

Det är bara 50 sekunder, men jag drar mig inte för att lägga ut det.
Han hade varit på SFI-test, dvs Svenska För Invandrare, det kommunen kör, där mina elever hamnar efter de varit hos oss.
Och så ger han mig, via sina testare (hur pass bra nivå han har) en enorm eloge. Jösses. Han kommer att hamna i en hög grupp där.
Det är först i kväll som jag kommer på hur jävla gött detta är, hur jag kan ta åt mig, och det gör jag utan att skämmas. Så jag lägger ut det här.


Sent på kvällen drog jag till Biskops, äntligen. Precis när alla andra gått ut och jag skulle ge mig hem kom herr V (bartender och jobbandes inom koncernen). Han är ung och var trots den ringa åldern i extas. Han jobbar ju på etablissemanget och hade tidigare under kvällen fått 100 spänn i dricks av Lill-Babs och Siw Malmqvist!!! Hur jävla cyber är inte det? Fem plus!!! Och, vad fanken gör de i Örebro?
Får jag ta kort på dig och skriva om detta, frågade jag. Ja, sa han. Här är han, nöjd som få, det är han väl unnat:

Wow, jag bloggar för andra gången denna vecka. Det känns kul, och framför allt så känner jag att jag lever, jag har något att berätta.

Annars denna dag.
Upp som ett jehuu. Dursha, borsta tanden, klä på mig, köra mixern med yoghurt och blåbär. Klä på mig, dricka smörjan (gott).
Klä på mig, med långkalsonger och el-vantar (batteridrivna). Cykla upp över Våghustorget, som är en jävla uppförsbacke. Drottninggatan, Storbron, busshelvetet. Skälla på folk som inte tittar, som jag håller på att krocka med, ner under järnvägen, upp, in i villaträsket och så till Holmen.
Jobbade.
Jävlars vad jag lär ut.
På eftermiddagen fick mina och andra elever välja om de ville se på film, eller ha lektion med mig.
12 elever hade hellre lektion med mig. En från en annan klass.
Yeah! (De vill lära sig svenska).

Sedan kom jag hem. Blev sittande framför TVn, Timmarna gick. Sölade, slösade tid i livet. Tog mig i kragen och cyklade ner till mitt alternativa vardagsrum Biskops.
Lill-Olle, Freddan och Sonja jobbade. Blev som vanligt kungligt behandlad, snabb service och retsamt prat, garv. De är polers.

Ja, och nu sitter jag  hemma, fryser. Måste nog laga lite makaroner. Blev för lite mat idag.

Vi hörs!

Rocka rolla!

/Mats

 

Bloggar om min dag (tydligen börjat igen)

En skum dag på det viset att allt inte gick snabbt. Nej, allt gick sakta. Kände ingen stress, och blev stressad av det. Klockan 19.00 hade jag gjort prylar och sedan, när det kändes som fem timmar senare, hade jag gjort saker, men då var klockan bara 20.00. Förklara det för mig, någon?

Det var alla fall en snusmekardag. 24 timmar hade gått sedan jag kört in malda tobaksblad och salt och vatten i ugnen. Nu ut på balkongen med soda och annat. Luktade som vanligt helvete, fast det stormade. Körde vispen, andades åt andra hållet. Hade sladd ut på balkongen, och så in i burkarna igen, och fixa stekpåse utanför (för lukten) och in i ugnen igen. 90-96 grader, ytterligare 12 timmar.
Stänger av i morgon bitti, vispar i Bergamot när jag kommer hem, sedan in i kylen. Klart.

Tjänar 2000-3000 i månaden på detta. Att göra eget istället för att dumköpa som jag gjorde tidigare. Detta är min löneförhöjning efter att Örebro sparkade ut mig, oss, efter 20 år, och när det var på gång, ingen löneökning alls på ett par år. Jag behöver inte hata, karma fixar det, och annat. Ser fram mot rättvisa som skippas där.

Det är den 27:e idag. Alltså har jag arbetat i ett halvår, utan sjukdag, utan sen ankomst utan något annat än att jag trivts som tusan, även fast det är mycket att göra. Min provanställning är nu en tillsvidareanställning. Jösses! JÖSSES!

Jag firar genom att drick lite glögg och göda denna cyberdagbok igen. Hurra, fanimej, HURRA! Fatta! FATTA!
Ja, jag vet att jag inte är trygg för evigt, men jag är inte i botten, som jag var i somras, utan social förankring, typ rik släkt som kunde hjälpa. Jag är så glad.

George Michel dog härom dagen. Minns att jag och Häcken diggade honom i Västerås i tidigt 80-tal på klubbar, med Wham, Young Guns, en jävla svängig låt. Allt annat var skit, så kom den här låten, kanon.
Han gjorde annat svängigt också. Äh, trist, som det alltid är, men jag kände honom inte. Det är som med Prince (fantastisk guralirare) eller Bowie (stygga nostalgilåtar).
Det är som det är. Det är bara att hänga på så länge man får och inte gräva ner sig i folk man inte kände. För man har nog av tråkigheter med folk man känner/kände som försvunnit.

Lyssnade på Queen, gamla, äldsta plattan på Spotten, hade TVn på. Där var Ingrid Bergman i Höstsonaten av Ingmar Bergman. En perfekt kombo med hörlurar. Radioteater med bild. Funkade utan repliker.

Har skavanker. Försöker tänka bort dem. Bland annat ont i en tand. Kostar för mycket, pallar inte. Hoppas det går över. Väntar tills efter nyår. Ringer då, får vi se. Om jag pallar.

(Jävlars vad skönt det var att skriva text igen).

Jag har bantat denna sida lite nu. Bort med massa. Den ska vara enkel. Sedan får man se om någon kollar. Och, varför skulle någon kolla mina tankar? Ingen aning.
Men jag skriver dem här.

Dags att sova. Kalla mig anställd. Kalla mig Vuxenlärare. Jag är en lirare som gör nytta, och trivs med det.

Men, cykelns broms har gått sönder. Så jag får inte köra i nedförsbacke, då går det åt fanders. Ändå. Jag cyklar i morgon.

Tut!

/Mats

 

Blogg: Gjorde något nytt och det blev trevligt

Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.

-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!

-Okej!

(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).

Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.

-Va? Ska du dra?

-Ja, pallar inte, det får vara nog!

-Dra ner till Stallis då, en sväng!

-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….

-Jo, testa!

-Vi får se!

Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.

Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).

Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.

-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!

Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.

-Wooooiiiii, woooooow!!!

-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!

Så  jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.

Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.

De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).

stallis-151105

Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.

Och hon, och han och dom  och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.

Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.

Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.

mig-stallis-141105

Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.

Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.

Ja, detta får räcka för nu då.

Rocka!

/Mats

 

En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

11 minuter film när jag cyklade via Periscope/Twitter

Ibland kör jag bara på, och kommunicerar med hela världen. Det har hänt förr, nu också. Bara rätt av, ingen repetition, bara att köra. Ingen märkvärdig rulle, men folk kommenterar och jag cyklar i den varma sommarnatten. Och kommunicerar på min akademiska Oxfordengelska.

Kör kommunikation med världen via Twittervideo i natt igen

Och så lägger jag ut det här. Min hemgång i natt, via cykel, med kommentarer från folk och dramatik, och hjärtan (som markerar att folk gillar det jag gör, he-he). Det hela är upprätt, vilket är fel, men ändå, appen funkar så.
Liveljud, men det får man stå ut med, lite blås ibland, och min kassa utrikeska.

Första april blev ny dag (blogg)

Nu när jag börjar skriva här hemma så lyssnar jag på Gary Moore och Still Got The Blues. Vilken jävla bra låt. Jävlars vad den bränner ännu. Tack Gary, det gjorde du bra när du levde! Jävla döden!!!

I mitt nya tillstånd, min nya skepnad som frifräsare (nej, jag har inte gjort slut med någon brud jag inte har haft) så tog jag mig framåt kvällen mot Biskops, där jag har många polare. Träffade ett gäng där, och det var mycket trevligt.
En vän var i extas för han drack de sista dropparna någonsin av en whiskey (sådant fattar ju inte jag), alltså finsmakar-köret. Två centiliter och så var det slut för evigt. Jag plåtade. Det hette… vänta… Port Ellen Old Bothwell. Så jag tog en närbild (klicka den för större variant).

viktigwhiskey

Det är alltid kul med folk. Men själv har jag annat för mig. Ska snart sjösätta mitt nya projekt, så jag hastade hemåt. Tänker mig att tillbringa natten med att göra prylar ännu snyggare och ännu mer effektiva igen.

När jag cyklat fram till Våghustorget var jag tvungen att ta den här, som jag kallar det, Draculabilden (kan också klickas):

kramaren150402

Så där ser det ut där jag bor. Det är mäktigt. Riktigt mäktigt.

Men nu ska jag djupdyka i mitt projekt, med den här websidan som ska vara navet i min test. Funkar det så funkar det, funkar det inte, så , ja, då är det så. Tut.

/Eder Mats

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

/Mats