Kategoriarkiv: Bild

Blogg: Höll på att göra på mig, bara för att jag inte kunde gå på muggen med mera

Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?

Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.

-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?

-Va? Blev det fel, ursäkta!

-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.

-Vi förstår, det är lugnt!

Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!

De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.

-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?

-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!

Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.

Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.

Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.

-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!

-Men gå ner till tvättstugan!

-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!

-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!

-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!

Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.

Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.

Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.

Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.

-Vi är klara nu?

-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.

-Nu kan du jungfru-skita på din tron!

-Lita på det! Ha-ha!

Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.

Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.

Äntligen.

Man behöver bra grejer i tillvaron.

På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.

Sedan kunde annat vara bättre.

Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).

arvsfonden

De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.

Sedan cyklade jag hem och lagade mat.

Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.

-Ni måste komma!

-Okej, vi kommer!

Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:

stripklubborebro

Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?

Kom hem och betalade de återstående räkningarna.

Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.

Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!

/Mats

PS

Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

En onsdag som blev sorglig

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats

Äh, bangar på ett lite inlägg så här i natten bara

Det är fint att se att Helgonet, dvs Roger Moore, ja, Bond då också är trevlig mot gamla svenska bondbrudar på Twitter nu i kväll. (Bara fränt folk, som jag, har Twitter).

rogermorran

Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Har varit bakom flötet ett gäng dagar, men det känns som jag är lite på G igen nu.
Efter kylskåpssprängningen här hemma, inklusive förgiftning av gaser och skit, och med nytt kylskåp/frys så är jag på gång att fixa ny spis. Den gamla luktar läskigt när man startar den. Ringde, de ska skicka någon att kolla på den. Kanske jag får en ny, hoppas det.

Idag påbörjade jag också badrummet/muggen. Jävlars vad det finns rör där. Att städa med tandborste krypande på golvet för att göra rent bakom är ingen hit. Ryggen tar stryk när latmasken börjar arbeta.
När muggens metamorfos är klar, typ under onsdagen, om jag pallar och inte har för mycket träningsvärk, så ringer jag bostadsbolaget igen, med mitt tredje ärende denna vecka. Efter kyl och frys, samt spis, så är det toan som läcker och låter illa. Det läcker lite från vasken därinne också, samt i köket. Det ska vara fint när de kommer hit. Så jag förbereder.
Har hamnat i en slags, nu jäklars ska allt fixas-läge. Man kan börja i flera ändar, jag börjar så här. Rensa, göra helt. Göra rätt.

Det var kallt i kväll. Hösten är frän. Första september blev det höst, och nu, på en femöring, blev det kallt. Den enda pålitliga årstiden.
Men ändå minns jag hur det var förr. Då kom det lite i taget, våren, sommaren, hösten och vintern. Nu säger det bara smack, så är det kallt eller varmt, eller grönt eller snö. Det är så jävla modernt nu för tiden. Jag hänger inte med, som disco.

Har börjat dölja inlägg på Fejan direkt som jag inte vill se. Ännu har jag inte plockat bort klåpare  som skrivit eller delat idiotinlägg. Men jag märker att jag irriteras, och allt som irriterar mig ska bort från mitt flöde där. Blä.
Alltså, även om man delar ett inlägg som beskriver idioter (politiska idioter i ett idiotiskt parti) så orkar jag inte se deras företrädares bilder där. Bort bara, bort, idioter!!!

Har ett par tre som vänner på fejan som står så långt från mig som man bara kan i sina politiska värderingar. Men jag har dem kvar. Det finns ju alltid en chans att de läser något jag skrivit eller länkat till, så att deras hjärnor och hjärtan tillfrisknar. Att isolera felbildade och studieblyga människor gör ju att de aldrig får någon annan input än dumheter.
Dock, när de delar unket 30-talsskit, så tar jag bort det. Sådan är jag.

Lyssnar på John Coltrane nu på Spotten. Så ni vet.

sonsofanar

Kollar senaste vändan av MC-serien Sons of Anarchy på Netflix.
Såg min bekanting Jenna i avsnitt 3. Skoj. Såg Marilyn Manson i ett gäng avsnitt, skoj. Såg Nirvanasångarens fruga i en. Kul att de stoppar in lite otippade.
Tyvärr, fast den fortfarande är rätt bra, så tappar de ansvariga för serien fokus.  Varför? Det ska jag säga. För det första är det Glamour-varning. Alltså tant-såpa i vissa scener med bäbisar och barn och familjeproblemskit som gör att man skäms. För det andra våldet. Typ varje avsnitt så skjuter man massmord på varandra. Kulsprutor pam-pam-pam. Gänget mot oförberedda fiender. Massmord. Känns som Hitler att se det. Och så hämndmord, med gaffel i huvudet.
Det där är ju B-filmsskit. Synd att de använder det.

Men det är som alla bra TV-serier. Det mjölkas ur och så kör man på säkra kort istället för att fortsätta betala schyssta manusförfattare för sitt arbete. Man tar in billigare klåpare.
Men en grej som slog mig när jag kikade idag, är denna: Det handlar egentligen bara om en sak. Kapitalism. Inget annat är heligt för dessa busar än stålar. Inga vänskapsband, släktskap, medlemsskap, folkslag eller vad som helst går fria. Det är stålar, marknad som gäller.
Och där någonstans blir Suits mer hedersamt begriplig (annan TV-serie, för er som inte är med på banan).

Jävlars vad Coltrane är bra, var bra.

Okej, jag ger mig nu. Kollar svtplay eller Netflix och softar av denna dag.

Rock!

/Mats

 

 

 

 

 

Ännu en överjävlig dag med kul på fy fanken-fronten

Sov, vaknade.IMG_7154

Fin bild, va? Det är överdelen av mitt kylskåp. Jag satt och tittade på TV och så smällde det till utav helvete, lät som en balkong ramlade ner.

Strax efteråt luktade det spya, kemikalier och brända el-prylar i hela min boning.
Vafan?

Bilden ovan är tagen när jag använt det jag hade för att försvara mig, dvs silvertejp, för att hålla lukten borta, tätade varenda springa.

Det smällde så jag inte hajade något. Och så den där jävla gaslukten. Jag fick naturligtvis panik. Drog ut alla sladdar i hela lägenheten, kollade spisen och all elektrisk utrustning. Vad hade hänt? Spisen, eller annan elektrisk utrustning? Allt drog jag ur. Det var otäckt, och samtidigt luktade det skit så jag knappt kunde andas.
Så använde jag min näsa. Och där det luktade mest var vid kylen och frysen. Jag fick panik, stängde av strömmen vid säkringarna i garderoben. Men ändå, det luktade, det strömmade ut lukt av gas.

Efter en timma så tog jag silvertejp och körde hårt (se bilden). Uppifrån och ner. Varenda springa, var helt skakig. Kemikalierna hade frigjorts, och trots öppna fönster och allt så fick jag ont i halsen (som jag också har nu, när jag skriver, här i köket, det läcker ännu).

Så tog jag mod till mig och ringde bostadsvärdens, ÖBO:s, jourtjänst.

En lirare svarade och lovade komma. Efter tre timmar var han hemma hos mig (lyckades fixa upp lite städning under tiden).

–Tyvärr, kan inte göra så mycket, men jag lämnar in en felanmälan!

–Men är inte gaserna farliga?

Han ringde någon överordnad. Det var de inte, sa han.

–Men fanken, det är över 20 år gamla kylskåp/frysar, vad vet du om det?

–Det ska vara okej!

Jag rev bort lite silvertejp och sa åt honom att sticka in snoken och sniffa, vilket han gjorde.
Fast, han var en bra kille, skulle kolla extrakylskåp åt mig och komma hem med. Men så ringde han, det fanns inget, skulle testa igen under söndagen, på nytt ställe. Okej, sa jag.

Men.

Att sitta här, som jag sitter nu, bredvid kylskåpet, med öppet köksfönster och fläkten över spisen på, känns förjävligt. Fast lukten inte är så stark som innan, så känns det ändå i halsen. Det är starka kemikalier som frigjorts via utmattning av någon motor bakom kyl/frys. Och allt är så tungt att jag inte kan dra fram det och tejpa.

Ska sova snart, och ha fönstret öppet, påklädd (för att inte frysa ihjäl). Jag är jävligt rädd för gas. Och trots allt mitt silvertejpande, så känner jag ju på lukten att allt inte tvingats inne, visst kommer ut.

Så nu vet ni hur jag har det, just nu.

Drog ner till mina polare på B-stället. Blev snackades  med en stilig donna, det var trevligt, trots att jag gnällde om min tillvaro, hon är rolig, ja, och så cyklade jag hem igen, och skrev det här.

Rock!

/Mats

 

Jag bara fortsätter blogga så tydligen är jag på

 

Det är lite barnsligt, och antagligen riggat, men vafanken, det är lite roligt, så jag lägger ut den här. Och man behöver inte fatta spanska om man läser:
potatisove

Om man ska upp och tvätta i tvättstugan klockan sju ska man inte gå och lägga sig om man är jag.
Så jag la  mig inte igår. Kollade TV-serier på nätet, väntade, kände att jag höll på att svimma. Men, så, arghh, blev klockan sju och jag tryckte in alla mina skitiga kläder i en maskin, smekte på med tvättmedel och lät tekniken köra.
45 minuter senare gick jag ner och tog ut allt, och hängde upp i badrummet (att gå flera gånger pga av torkskåpsfjant är inte min melodi).
Och då var jag pigg på allvar.
Sov sedan bort hela dagen. Det är en synd, men när jag vaknade kollade jag ånyo in CNN:s livebevakning av påvens tripp i New York. Jösses, massa folk tjoade och hur han orkar, farbrorn, är ett under i sig.
Tror att mitt syndiga leverne kanske får någon slags absolution av att titta på påven, fast jag ju är, vad jag förstår, protestant. Äh, samma fast annorlunda. Och att kalla mig religiös är nog inte rätt epitet.

Men skit samma.

Åt åtta plättar med sylt och grädde. Inte mat för en karl om man säger så, när jag handlat och först vaknat.
Jag var ju inte hungrig. Nu, när jag skriver det här, tidig morgon, då, nu, är jag däremot hungrig. Blir nog potatisbullar eller så. Det är enkelt att fräsa upp. Med lingonsylt och grädde, har nog lite sylt kvar.

Blev stående utanför min ”ungdomsgård” efter stängning i natt, njöt av höstnatten. Plötsligt anslöt ungefär 14 kortklippta unga män, födda på 90-talet eller ännu senare. De ville veta om de kunde gå in. Det kunde de inte. Så då ville de veta var de kunde äta, det skulle vara någon bensinmack, svarade vi.
Det märktes att de inte var från Örebro, de var i sin tuffhet otrygga. En sa sig längta till 80-talet, för då var det bra musik. Jag berättade att det kanske var den sämsta musiken någonsin som gjordes då. Men det ville han inte höra.
Till slut gick de vidare, alla var vid gott humör, men jag och min polare andades ut. Det där var inga vanliga lirare, pust.
Så cyklade jag hem, en omväg, och började skriva här.

Och nu har jag bloggat igen. Hyllar mig själv nu strax, med potatisbullar och svtplay.

Tut!

/Mats

 

(Blogg) Tar nya tag och skriver

När mattan på något sätt (jaja, jag vet vilket) rycks under fötterna så tappar man bäring, som det väl heter på sjön. Men nu känner jag att det är dags att börja skriva ner mina tankar igen. Så då jävlars gör jag det.

Jag har ju bloggat sedan -97, en sådan här paus som jag haft här på matsblomgren. nu är förkastlig, jag skäms, jag har fegat. Men inte bara fegat, jag hade tappat lusten till att blogga, tycka, tänka i skrift. Det har känts meningslöst.
Men så, nu i kväll när jag cyklade hem så kände jag att det är dags att rycka upp mig på det här planet. Ta tag i det hela, sluta fjatta, sluta fjanta (medveten om att jag skrivit detta i några tidigare inlägga här).
Jag gillar att få ut mina tankar, jag gillar att blogga, jag gillar att tycka. Och jag har ju en egen plats för detta, den här bloggen.
Förr hade jag en massa som läste vad jag tyckte och som kommenterade, nu är det nog inte många kvar. Men det är mitt eget fel, jag körde inte vidare. Nya tag!

Så varför körde jag inte vidare? En feg förklaring är att jag redan skrivit allt. En tuffare förklaring är att när man hamnat på bakgården i viss mån, törs man fanimej inte skriva vad man tycker och tänker (man=jag). Men nu skiter jag i det. Nu kör jag tut, rakt på igen. Har inget att skämmas för, inget alls.

Kolla hur det såg ut bakom min spis i lördags:

bakomspis1

Vidrigt med alla fetter och gammal köttfärs, spagetti, ett kvitto. Hade dragit mig för att göra detta. Men så fick jag arslet ur vagnen.
Och kolla hur det blev ett par timmar senare (inklusive putsade själva spisens alla vinklar, samt, samt ofrånkomligt, skärsår med blodsutgjutelse på ena långfingret, vilket gav mig smärta, och golvet en pumpande vacker röd färg):

bakomspis2

Alltså, jag kan, om jag vill, om jag känner ett syfte. Annars, tja, då tappar jag.

Kolla här, förresten, hur folk blir som inte kan sköta sitt intag av festliga drycker.
Hörde ett jävla oväsen där i helgen när jag städade bakom spisen, så jag öppnade fönstret och kollade. Någon figur som slogs med cyklar som satt ihop. Äh, vafan, jag tog fram min iPhone och dokumenterade människan. På några minuter sätter han tre rovor och håller huset stilla, om man säger så. Tragiskt, kanske, men ändå lite muntert, när man inte är han:

Skulle egentligen skriva lite om politik här. Ja, det var tanken, men nu blev det så här. Det är ändå en början. Ja, jag är nöjd med det så länge.

Rock!

 

Jag har slöat med inlägg här

Det finns många anledningar till att man slöar, fast man har en egen blogg. Just nu beror det på att jag bloggar mer på min podcast. Så kan det vara (länk ovan).
I kväll så firade jag min polare Bela, som fyllde år. Vi drog till Biskopen. Och, ja, nu är jag hemma igen. Tog ett par bilder på honom. Här är en. Trodde jag skulle kunna göra en gif här, men det funkade inte med rörligt. Jaja.

IMG_6327

I övrigt inte så mycket att rapportera. Det är maj. Jag kör strävsamt vidare. Tut!

/Mats