Kategoriarkiv: 2013

En sorglig dag med vän som tydligen gått vidare till andra dimensioner

På söndagseftermiddagen ringde Bagari mig. Jag skojade hårt direkt och blä-ade, eftersom han genom att ringa sabbade min Quizkampen-tävling jag höll på med i telefonen. Det var hans fel att telefonsamtal vinner över spel, som man måste lösa på tid, annars får den andra poängen.
När vi var klara med det dravlet (vi brukar dravla och barnsla oss) så berättade han (hans egentliga ärende) att en polare hade gått bort. Dött. Försvunnit från möjligheten att gagga och snacka med.
Det blev ett kort samtal. Vi var nog lite vilsna bägge två. Vadå död?

Han hade läst det på Facebook. En kompis hade skrivit på hans wall, alltså han som gått vidares sida.
Ett tag tänkte jag att det här måste vara ett misstag. Men sedan blev jag riktigt ledsen.

Nu är det natt mot måndag, jag har kollat kommentarer och inlägg på nätet, och ingen har meddelat något annat, så jag antar att det hela tyvärr är sant.
Det var poeten, han som jag gaggade med för någon vecka sedan bara, och frågade om var hans husbåt fanns (tredje sista båtplatsen vid småbåtshamnen i Örebro, vid Svartån, jag hade stående inbjudan). Han som plåtade och filmade mig och Bagari när vi lirade vid Gamla Teatern i början på Juni och la upp på nätet.

Det var på nyheterna i lokalblaskan i lördags. Man hade funnit en manskropp i Svartån, ungefär där han har sin husbåt, bredvid Naturens Hus. Ingen visste vem det var. Ungefärlig ålder och kläder hade man gått ut med.
En sådan där nyhet man tänker att det var tragiskt och sedan struntar i vanligtvis.

Han la ut bilder från fredagskvällen från sin husbåt, verkade ha det mycket trivsamt. Och jag vet inte vad som hände, men jag kan tänka mig att om man snubblar och slår i huvudet och ramlar i vattnet och ingen finns i närheten, då blir det så som det blev.

Han var från Eskilstuna, och brukade alltid jäklas med mig för jag är från Västerås, och jag jävlades tillbaka. Vi frekventerade samma pubar sedan förra seklet. Och han var nästan alltid på de fåtal spelningar jag går på (livemusik).
Han bytte namn via patensverket och fick registrerat det, och tatuerade in det på armen, Öre Bror. Det var till och med artikel i tidningen om det och jag garvade då.

När Göran och jag startade webradio, Jordradion, 2013 så tog vi med honom som vår ”Hovpoet”. Han skulle försöka skriva ett poem, en dikt om sådant som hänt eller händer lokalt.
Det där gjorde han några program, men sedan tyckte han att det kunde vara nog. Vi gillade hans inslag.

I natt har jag letat reda på en bild jag tog av honom i slutet av april 2013 och även klippt ut hans första avsnitt som poet i Jordradion (den dagen). Det handlar om hans kära Svartån, och han pratar om Andy, hans and, som kom varje år och var hans kompis på sin husbåt (han bodde vanligt också, annars).

Han var en fräsig lirare, Öre Bror. Glöms inte. Jag kände honom lite, och det var en ära, samt trevligt. Är glad åt våra gagg och gnäll. (Klicka på bilden för att se den större).

orebror-varen-2013

Cirka sex minuter med hans debut i Jordradion. Man får en bild av mannen, myten, poeten:

Orebror fr april 2013 Jordradion     

Här är vårt sista fejangagg, som jag hittade nyss:

Skärmavbild 2014-06-30 kl. 04.08.19

Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!

Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.

Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.

skattemyndigheten

Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?

Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.

Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.

-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!

-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!

Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.

Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.

-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!

-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!

Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.

-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!

Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.

Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.

/Mats

 

Så här på annandagens morgon som är fredag

Plötsligt så vill jag se den där filmen jag gjorde 2001. I augusti/september, då jag flög till New Jersey och åkte buss till Manhattan och mina vänner. Jag klippte rullen och använde mig av en gammal låt av David Bowie när jag kom hem (som jag lärde mig digga i Berlin massa år före, harmoniernas mästare).
Ändå, och jag kanske tjatar. Här ser man röda varningsflaggor mellan mig och de där byggnaderna som om bara några veckor kommer att falla och göra krig. Man ser flygplan mellan mig, som filmar, och de där höga tornen. Det känns märkligt, det gör det. Och det gör det än idag.
Tja, det var det jag ville säga nu.

Dan före dopparedan

Ibland glömmer jag bort min kära blogg. Den ska jag använda mer nu. Alltså den här.
Okej, bloggen, vännen, så här ligger det till. Jag har, om du inte fattat det förut, sagt upp mig från Örebro kommun. Det gick inte längre. Mobbingen från arbetsgivaren/tjänstemän/chefer/politiker fick vara nog. (Det är ju självklart att sociala medier, video, webradio, layout, kommunikation, digital design, foto och allmän kunskap om nätet inte behövs i gymnasiet, det vet ju Björklund).
Jag och andra beslutade oss för att ge fanken. Det är inte synd om någon av oss ännu, för vi fick avgångsvederlag. Det betyder att vi har ett gäng månader med stålar, då vi, jag, hittar på något nytt. Och nu lämnar jag ”vi”, nu gäller det mig.
Hittade den här bilden på mig själv, plåtad av Cecilia Petrini för ett par år sedan när jag var och hälsade på henne och maken (låter brackigt, men så är det) precis under södra gränsen av Närke, där de har en sommarstuga.
Jag skulle kunna säga att jag ser harmonisk ut här (tack C), och så känner jag mig nu också. Så, tusan, ut med bilden:

mig-hos-petrinis2010
Den här bilden på mig känner jag mig bekväm med. Okej, jag är något år äldre, men det här är jag, nu.

Nu sitter jag på morgonkvisten, dagen före dopparedan (Fattar man det ordet, den stavningen? Inte doppar-redan, utan doppare-dan), efter en vända med vänner på Stora Örebro, här hemma, och, mår bra.
På Julafton kommer jag att köra webradio på http://jordradion.se
Kör mellan 19 och 22. Man kan ringa dit, jag kan ringa folk. Jag spelar musik (både dåliga låtar och bättre sådana), berättar minnen och tycker saker. Det går bra att kommunicera med twitter för den som vill.
Varför jag gör det? Jo, jag vill. Även fast fantastiska vänner bjussat in mig på deras julfiranden så är jag som vanligt inte upplagd för det. Är man unkis, utan typ familj eller nära släkt så är det nämligen bara plågsamt, så jag kör radio istället, det tycker jag är kul.
Nu har jag berättat det här för folk, även min Jordradiokollega, och plötsligt vill många hänga på. Men, då det är mitt program så har jag bestämt det som så, att första timmen ska jag sitta och sega själv, åtminstone. För det måste finnas, ha-ha, ett tragiskt moment, ett ”själv”-moment i det hela.
Vi får se hur det funkar. Antagligen kommer folk och besöker mig, folk som själva inte gillar det traditionella julfirandet, ha-ha. Då får de vara med.

Och idag är det måndag. Ska väl köpa en flarra glögg. Annars får det vara som det är. Och, har ännu inte fattat var man köper tomtebloss. Jag vill ha tomtebloss. Tut!

/Mats

 

 

Den här serietecknarbruden borde vara med i akademien

Genier, humorister, de finns överallt. Här en yngre böna (än mig) som gör jävligt roliga serier, är politisk, som är stenhård i denna svt-intervju. Jag baxnade när jag såg det här ”live” på TV. Hittade det i natt igen på svtplay. Det finns hopp om ungdomen. Vilken käftsmällsböna, på dumfolk, ha-ha-ha. Tack. (Tre minuter typ, kolla nu, ni som hittat hit)

 

Skryt från förr

Vet inte, hade något behov att bekräfta mig själv på fejan i natt, så jag tänker, äh, jag lägger ut det här också.
Någon gång på början av 80-talet lirade bandet jag var med i, Kvällspressen Blues Band, förband och så kompade vi också lite, Big Joe Williams. Hittade en bild på datorn med han, och Dylan. För Big Joe tog hand om lille Dylan när han kom till storstan på 60-talet, han fick bo hos honom.
När Big Joe 30 år senare, någonting, kom till Västerås, så var vi bluesbandet nummer ett. Så vi lirade förband, och så.
Minns honom som en mycket gammal man, som behövde hjälp med att gå. Och hans spelning var den sista han gjorde i Europa innan han åkte hem till staterna. Han dog kort därefter.
Kommer också ihåg att jag bad om hans autograf, och fick ett stort X. Han kunde inte skriva (den skulle jag vilja hitta nu). Ante spelade in rubbet, men banden har försvunnit.
Och i somras var jag ju i Västeråstrakten. Kvällspressen lirade, med ny bassist. På en fest (jag hade inte förmått att repa, det var helt okej). De spelade fint därute. Jag gick in i stugan och såg, till min förvåning den där affischen. Så nu i kväll la jag ihop den bilden med bilden på Big Joe och Dylan. Känns bra. Så nu vet ni.

big-joe-williams-with-bob-dylan-kpbb

En tanke på söndagsmorgonen som får mig att garva

Min luriga idé kan vara helt genialisk, eller det dummaste någon i världen tänkt ut. Men jag trivs med min tanke. Och ju mer jag tänker på den, ju bättre blir den. Jävlars vad fränt, hur kom jag på det? Jag har medel att genomföra den, bara att köra, ha-ha. Jajajajajajajajaja, jag vet, är så där svinigt hemlighetsfull. Men det måste jag vara, trots att jag inte har bödlarna från kommunen som är på mig längre. Och då menar jag de missundsamma stackarna. Ja, vafan ska de göra nu? Ha-ha, deras problem, inte mitt.

Det här är en sådan frän tanke att jag vill dansa tango med mig själv nu. Kanske jag gör det också. Allt jag kan säga är att det hela inkluderar en längre resa, utanför gränserna här i landet, men innanför Europas gränser. Ha-ha-ha.
Nä, det här är alldeles för bra. Hoppas jag tycker så när jag vaknar också, men det är inte helt otroligt. För det här är totalkanon. Och. När det väl sker, om det sker, så blir jag naturligtvis helt öppen med det. Ha-ha-ha-ha.

Vår egen svenska sångfågel från Värmland i början av 40-talet

Hon var stor i Tyskland då, och är det även nu. Åtminstone hos den äldre generationen, de som finns kvar. Men det känns lite fel när hon underhåller ett gång SS-snubbar (kolla kragarna) där mitt under kriget i den här tyska spelfilmen.
Jag var ihop med en tyska en gång i tiden. Hennes föräldrar gillade frk Zarah Leander. De gillade mycket annat också från den tiden… (Det fanns arbete, det gjordes vägar…) Suck.

Tänker lite i natten

Sitter här hemma och surar. Ja, jag är sur. Surheten kommer av saker jag hört under kvällen. Det är ganska fantastiskt hur surhet kan drabba en. Smock, så är man där. Finns inget försvar. Pang på bara. Så är man sur. Nu är jag sur. Hatar att vara sur. Men är det.
Prenumererar på bilder från förr på Twitter. Så jag låter en sådan bild, som jag ärligt snott på nätet, representera mig just nu.

grisrid

Smeker upp en färsk låt

Alltså, utan hörlurar, eller ordentliga högtalare, med volym, så funkar inte det här. Innan ni trycker play-knappen, se till att ni har det. För jösses vilket sound det är. Lyssna på livetrummorna t ex. Det är bara en låt på knappt en och en halv minut, men, det är SOUND!
Och visst fanken är det jag som lirar rubbet! Bara början, i stereo.