Senaste inlägg innan detta 2018. Jag betalar ju ändå för detta. Blev sugen på att kanske börja igen (som 1000 gånger förr).
Nåväl. Funkar detta från ifånen är jag nöjd. Ska testa bild också.
Alltså, skriva grejerna här, och länka till fejan och Twittur. Kanske.
Äh, nya tider nu. Går det så går det, vill jag så gör jag det. Tror fanimej jag behöver få ut i cybern igen nu, som på 90-talet och framåt.
Håll tummarna! Vill åka!
Lelle hämtade mig på torsdagskvällen i Örebro. Vi körde till Västerås. Där kom Henke. Vi bodde sedan alla hos Wåfflan, i tre nätter. Repade på fredagen och lite på lördagen och så lirade vi.
Jag hade blåsor på mina basfingrar men det fick gå. Att efter typ 35 år lira igen med sina polare i Västerås var ju fanken helt sanslöst.
Okej, Jimmie hade ju gått vidare till andra dimensioner och kunde inte lira, men vi hittade en kille som heter Matts, och han var en jävel på att trumma.
fRa och Ante spelade in det hela. 500 biljetter sålda, ett tiotal band från förr var på repertoaren och vi lyckades samla in 100 000 spänn till kvinnojouren i Västerås. Här är, om detta funkar, den nakna sanningen, vi smackade fett! Sätt i hörlurarna, kör högsta volym!!
Någon annan gång ska jag skriva om hela rubbet. Men, fanken, vi var inte kassa (trots att man inte hörde ett skit när man stod på scenen, bara ett stort vrååååål).
Vet inte om det kommer att funka. Men nu har jag ju loggat in och lagt ut något i alla fall.
Okej, kolla in min ägg- och baconmacka från i kväll (som brackigt äts med kniv och gaffel, har blivit en mack-dåre):
Såg den här bilden som jag snodde, där damer tvättar i Svartån, nedanför Järntorget, till höger, samtidigt som man ser Stora Hotellet och Biskops i bakgrunden. Det svindlar, andra tider.
Tror alla bilder här är klickbara och således kan klickas större så man ser bättre. Jag tror, för jag inte skriver dagligdags längre, som jag gjorde i början av detta årtusende.
Och, ja, jag har försökt sparka liv i att skriva här flera gånger och så blir det inget efter att jag lagt ut ett inlägg. Kanske blir det så nu också, men jag hoppas inte.
Jävlars vad fort jag skriver på tangenterna. Nu skriver jag lika fort som jag tänker. En balans är uppnådd, trots oträning.
Äh, lägger ut. (Och måste bli mer personlig, ärlig och rå igen, här, vafan har jag att förlora? Inte ett jävla skit, tut!)
Ja, just det, ser ni att damerna döljer sitt hår bakom sjalar???? Vafanken, äkta närkebönor! Vad säger dumjävlarna om detta?
/Mats
Ja, jävlars.
Hur fixar man tillvaron när naturen jäklas med denna värme?
Jag kör siesta, och så blåser jag ut min lägenhet på nätterna med öppna fönster. Dagtid stänger jag till. För då är det varmare ute än inne. Och, ja, jo, jag har ju en AC också, men den räknar jag inte med här.
Igår körde jag fläktköret, med allt öppet till åtta på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen var det 10-12 grader kallare i min lägenhet än det var utanför, eftersom jag stängt fönstren.
Okej, ska inte vara en besserwisser. Men jag tyckte det var en bra början på ett blogginlägg, på en blogg jag ändå pyntar för.
Annars?
Tja, bara att hålla i sig, som vanligt. Det måste lösa sig. Bara att vänta.
Borde gjort en massa idag, men pallade inte. Äh, nu skrev jag lite här i alla fall.
Nock för nu! Tut!
Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.
-Come on, big white guy, you go!
-No, nänä, you first!
-No you first!!!
När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.
Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?
Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.
Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.
Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.
Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.
Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!
/Mats
Måste bara skriva något litet här, för att bevisa att den här bloggen fungerar. Funderar i och för sig på om jag verkligen har skalle att blogga fortsättningsvis. Jävlars, jag har ett halvår, mer, att ta igen. Men jag skäms inte. Har ju kört ”cyberdagbok sedan 1997” och det har inte många. Och det utan vinstintresse. Bara som ett experiment.
Jag ska lura på det hela. Lägger ut en bild här och så ser jag om det här inlägget hamnar på typ Twitter. Har glömt allt, ha-ha. Om man inte kör, så glömmer man.
Vilken bild ska jag ta nu då? Alltså, jag är hemma igen sedan april, se förra inlägget i evakueringslägenheten så hajar ni.
Från min hemmafest, med damer från Hermods den 11:e maj, (där jag jobbade innan de la ner). Okej, lägenheten är inte helt uppfixad ännu, men allt är nytt och det dög (dugde) åt dessa ess-kvinnor. Så mitt boende är nog okej nu.
Är det dags att börja skriva, blogg igen för mig? Jag vet inte, är inte säker på det. Orkar jag, vill jag? Vet inte? Vi får se. Många gånger har jag försökt men gett upp, mest för att jag varit feg. Och jag är bara feg när det handlar om att få jobb. För jag behöver jobb.
Äh, vafan, jag kör, så känns det nu.
Rock!
Många gånger har jag försökt att börja skriva igen, många gånger har jag gett upp. Skit samma. Nya tag. Jag behöver en blogg, som toaletten behöver ett avlopp, som Trump behöver Twitter, som sälar behöver vatten.
Underbart att snabbskriva på mitt tangentbord igen. Jag är så jävla bra att jag bara behöver vara lite sävlig för att få mina tankar att smekas ut i cybern i samma takt som jag tänker dem.
Ovan: Min etta just nu. Släpat dit hurtsch (eller hur det heter och stavas) och dator och prylar (klicka för större bild där man ser mer).
Jag ska beskriva bilden. Från vänster, min Mac. Sedan en skiva och två prylar som har lådor som jag inte vet vad de heter men de är röda, eller oranga, men många hemligheter i varje låda (från 60-talet). Att släpa dem till denna lägenhet höll på att ta kål på mig. På riktigt.
Det jag mest gör där är att redigera podcasten radio14.se, som jag jobbar med, ni ser mixern och mikrofonen på bordet. (Men, okej, nu bloggar jag ju också där).
Sedan en plastkasse på golvet, sedan min TV på golvet. Massa dataprylar och TV-grejer i fönstret. Och så ljusstaken. Fantastiskt, hittade två ljusstakar bland alla mina grejer, som jag tog från morsan när hon dog 2009. Bägge funkar, bägge lyser i rummet och köket. De funkar efter åtta år!! Det är stort.
Sedan en klocka och lite annat i fönstret. Inga gardiner.
Jag befinner mig mitt i centrum, men på andra våningen. Mer mitt i Örebro kan man inte vara.
Gitarr på golvet, en pall, på pallen finns en rulle som man kan ha för att gnugga fossingarna om man som jag tror lite på zonterapi.
En smärt fåtölj, med något slags fårskinn, som morsan sydde ihop en gång i tiden, grått, den funkar framför TVn.
Ett bord jag fick av Melkis (tack vare internet). Så en hushållsrulle. Jag vet vad ni tänker. Men från förra söndagen till nuvarande helg hade jag feber, snuva, hosta, huvudvärk, magsjuka, rännskita och allt. Hurra för mig! Jag behövde papper överallt.
Och så min nya resårsängbotten.
Köpte sängkläder för 1600 spänn, och så sängprylen för ungefär 4000 spänn. För jävligt dyrt. Men jag måste börja om från början, det mesta är bajsskadat.
Vännen Bagari var med när jag köpte den. Men vi kunde inte transportera den (hade missbedömt bagageutrymmet), så då fick jag använde vännen Kalix dagen efter, och han och jag använde spännband för att få upp den 51 kilo tunga jävla sängen till lägenheten. Vi höll på att rasa. Det är inte klokt, jag vet. Men det gick.
Igår, så köpte jag en ny dammsugare. På Claes Ohlsson. 2000 pix där. Hej och hå. Inte mycket stålar kvar nu.
Varför?
Jo, jag städade och fixade i min egentliga lägenhet, och blev så jävla allergisk, astmatisk att jag inte var människa på 5 dagar. Mina dammsugare från förr är från 70-talet, de spottar ut sporer och skit. Den här, är underbar. Tyst, suger allt här där jag bor nu, släpper inte ut något. Ska testa den i bajslägenheten under onsdagen.
Okej, en rekapitulering, annars blir detta för nya läsare helt jävla obegripligt.
Det är söndag eftermiddag för tre veckor sedan. Kollar TV. Hör fontän från badrummet. Lyssnar, kollar, springer in. Bajs och fy-fan-vatten strömmar ut från avloppet under mitt badkar (grannarnas härligheter).
Ringer jouren. De skickar en kille med slamsugarbil. Det skulle ordna sig.
Jag bor två våningar upp. Han hade en sug till sin bil och en sprut, och kamera och hela helvetet. Han jobbade i två timmar, innan han sa att han inte kunde fixa problemet.
Okej, han skulle börja igen morgonen efter, med någon ”vuxen” som visste hur ledningarna gick.
Måndagsmorgonen öppnade jag dörren till min toalett och det luktade urin och bajs, vattnet stod högt. Jag ringde mitt bostadsföretag ÖBO och sa att de nog skulle fixa hem slamsugarpojken direkt annars skulle det gå åt helvete!!!
Det skulle de göra.
Jag cyklade till jobbet.
Halv elva ringde min telefon. Jag fick veta att grannar hade ringt pga att det läckte ut bajsvatten från min lägenhet ut i korridoren. Jag avbröt min lektion och cyklade hem. Jävlars!!!
Här hade alltså bostadsbolaget vetat om mitt problem (jag hade sprungit runt till alla grannar och sagt att de inte skulle bada, använda toaletten osv) i över 12 timmar, men ändå gick det åt helvete!
Jag kom hem. Grannar stod och kollade. Folk från bostadsbolaget ÖBO var där, från slamsugarföretaget, andra. Minst 12 personer.
Min lägenhet var förstörd. Kvaddad. Jag hade inte gjort något fel.
-Vi måste bryta upp golvet, vi måste bryta upp väggarna. Du måste utrymma din lägenhet!
I min lägenhet har jag massa saker, bland annat lådor från när morsan dog som jag inte orkat ta tag i (jaja, skyll på mig, men vänta själva så ska ni se hur lätt det är).
Jag ringde Folksam, har hemförsäkring där.
-Var ska jag bo? Hur ska det gå?
Då fick jag veta att jag kunde bo på vandrarhem, och att de räknade med att jag skulle hinna med att slänga allt som skulle slängas på en vecka så att renoveringen kunde ta fart. De är fanimej inte kloka.
Vafan? Vandrarhem? Var det mitt fel? En vecka? Varför betalar jag hemförsäkring???
En schysst snubbe på ÖBO (bostadsföretaget) ordnade fram en lägenhet till mig på Stortorget, en renoveringslägenhet. Tack och lov.
Stortorget 15. Jag sov där på natten. Vännen Kalix ställde upp med bil så jag fick dit TV, dator och allt det man behöver.
Började röja i veckan efter. Kalix var med och vi körde soffa och annat till återvinningen (soptippen). Men i min lägenhet började mögelsporer utvecklas. Bara jag gick in där (med en toa som inte kunde användas) så rann näsa och ögon, det kliade.
Så fick jag veta att jag inte kunde bo kvar i evakueringslägenheten, för den skulle också renoveras (det luktade bajs där med). Tjoho!
Bostadsföretaget hade fixat fram en lägenhet 20 meter fågelvägen från min originallägenhet. Där kunde jag bo (det är där jag är nu) tills allt blir fixat under våren/försommaren. Men jag måste flytta under veckan. Det är stress!
Jag har heltidsjobb, jag måste tvätta, laga mat, men tack vare Kalix igen, fick jag över mina grejer till tredje lägenheten och städade och fixade på en vecka.
Pust.
Men på söndagen, förr-förra söndagen, blev jag sjuk. Feber och frossa och hosta och snor och magsjuka och fy fan. Kunde inte gå till jobbet på en vecka.
På fredagen, kände jag mig lite bättre, började jag slänga grejer i lägenhet nummer ett. Men drabbades av damm och sporer och mögel och skit så jag blev helt sänkt. Kunde knappt andas, fick utslag.
Var tvungen att avbryta. Var dålig hela helgen.
Fick låna en slags pryl att dra prylar med av Kalix. Från lägenheten, till hissen. En våning ner. Över gården, in i hissen, ner på gatan. Dra till nästa port. Upp för trappor, upp för ännu mera trappor. Någonstans där kände jag att jag höll på att dö. Ingen kraft och hur jävla tungt som helst utan hiss att dra upp den där jävla kärran.
Försäkringsbruden var på och ville jag skulle snabba på, bostadsbolaget ville jag skulle snabba på. MEN DET VAR JU BARA JAG, JAG, SOM KUNDE JOBBA!
Ingenting var mitt fel, men jag hade allt ansvar.
Försäkringsbolagsbruden pratade med mig i telefonen och undrade om jag behövde saneringshjälp, de kunde ta halva kostnaden.
-MEN FÖR I HELVETE JAG HAR INTE ANDRA HALVAN!
Hon gav med sig och tjatade inte.
Så. Jag köpte en dammsugare som man kan se på bild ovan.
Där är jag nu.
Har hur mycket som helt att göra innan ÖBO kan komma in och renovera, Folksam kan komma in och värdera, vad som jag får ersättning för, vad som ska slängas, vad som kan saneras, vad som ska lagras på annan plats innan jag kan flytta in igen.
Det är ett jävla KAOS i min skalle!
I dag är det onsdag morgon. Jag ska ta min nya dammsugare och suga runt där jag jobbar i min riktiga lägenhet i kväll, och hålla tummarna för att jag inte rasar.
Det blev långt det här. Men jag hoppas att jag gett en klar bild över hur det är när man drabbas av en katastrof, är ungkarl, får stå för all skit själv, allt jobb.
Och då har jag ändå inte berättat om hur det är på jobbet.
Rock änd roll!
/Baron von Blomgren
Använder min egna (lätt sovande) blogg för att testa lite inbäddning av Googles karttjänst. Detta är försök ett av experimentet.
/Mats
Kvart över nio skulle alla samlas i fikarummet. Något viktigt skulle annonseras. Okej. Första dagen efter sista veckans semester.
Så börjar bossen. Och hon riktar sig till mig.
-Du har vunnit företagets utmärkelse den här månaden!
-Va????
Någon, jag misstänker vem, hade nominerat mig. Och i Stockholm hade de gillat det hela. Jag bara garvade. Fick fina orkidéer, diplom och biobiljetter, haha. Kollegorna såg chockade ut, jag kände mig generad, först.
Sedan.
Vafanken, bara att vräka sig i självförhärligande. Gå in till kollegor och säga saker som ”Om du bara lägger manken till och presterar kan det bli du nästa månad!”
Jag njöt.
Chefen tog en bild på mig och jag gjorde allt för att se ut som en välmående Ranelid.
Så var det.
Här är två bilder som bevis.
Häpp!
Om man läser från höger till vänster och kan arabiska så står det Mats på bilden. Undrar om det är en motsvarighet eller ljudhärmande?
Får väl veta det någon gång.