Såg på TV och kom ihåg en grej

Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.

-Come on, big white guy, you go!

-No, nänä, you first!

-No you first!!!

När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.

Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?

Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.

Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.

Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.

Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.

Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!

/Mats

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.