En onsdag som blev sorglig

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats

2 reaktioner på ”En onsdag som blev sorglig”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.