En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.