Kommer ihåg otroliga prylar från min tid som gymnasielärare i 20 år

Berättade för en polare i kväll. Han trodde mig knappt mellan skrattsalvorna för det eländiga jag hade att berätta. Och jag vet inte om jag ens kommer ihåg alla grejer jag berättade för honom. Men, någonstans, ja, just nu, så känns det som att jag vill få ut dem här, några i alla fall.
Ja, jag kan ha berättat dem i andra sammanhang på någon av mina hemsidor/bloggar tidigare. Men skit samma. Prylen är inte de grejer som hände, prylen är att de här människorna finns, runt om oss, alltid, nu och fortfarande, och vet man bara det, och ser det som en naturkraft, klarar man av alla konstigheter man råkar ut för bättre. För vill det sig illa kan man tro att det är fel på en själv. Vilket det inte är.
Folk som satt sig på en morot, och den är kvar därinne, därbak. De är ofta i ledande ställningar var man än är i arbetslivet. Ojoj.

Till dessa storys nedan ska ni veta att jag bara körde mitt, lärde ut, på mitt sätt, det jag kunde, i ett, som jag försökte, okej studiesocial situation. Jag skällde aldrig, hotade aldrig, svinade aldrig mot mina elever. Man lär sig genom att göra. Elever har liv. De har dåliga dagar, ibland har de inte sovit, ibland är det bråk hemma. Allt är inte Bullerbyn. Vet man det, och kommer ihåg sin egen skoltid, då kan man jobba som lärare, om man är kunnig i något eller några ämnen.

Men okej, exempel på tokerier då:

En gång blev jag uppkallad till rektorsexpeditionen. Det var mycket allvarligt fick jag veta innan. Jag hade ingen aning om vad jag kunde tänkas ha gjort för något.
Bakgrunden var denna. En yngre lärarinna, som var bildlärare, hade tagit med sig ett flertal vinflaskor hemifrån och ställt i MacLabbet på den skolan jag jobbade i då. Hennes elever skulle sedan göra egna, nya, vinetiketter i ämnet Grafisk Form med hjälp av Mac-datorerna och Photoshop. Det gjorde de, och klistrade på de här Vino Tinto-pavorna, Diamant, eller vad det var för flaskor. De gjorde verkligen snygga grejer. Och så stod de kvar där, som en slags utställning. Jag hade inget med detta att göra, alls.

Nu var jag uppe hos min rektor.

-Mats. Vi i skolledningen ser mycket allvarligt på det här!

-Eh, på vad?

-Det är en sak att du tar dig in på din arbetsplats under kvällar och nätter och dricker en massa vin, men kan du inte åtminstone ta med de tomma flaskorna och slänga dem??? Så där kan du inte ha det däruppe. Detta är en skola!!!

-Eh, ja, eh…..

Till slut lyckades jag förklara. Poletten ramlade ner hos rektorspersonen. Och då var allt bra, och allt tystades ner. Nu skulle man inte prata om detta mer. Det hade aldrig hänt. Och ingen ursäkt. Någonstans var det mitt fel ändå, fast det inte var något fel.

Jösses!!!!

En annan gång blev jag och en kollega uppkallade till rektorsexpeditionen för att vissa äldre, fina lärare, hade klagat på att vi hade för fula kläder i lärarrummet, blåjeans var inte okej på denna ärbara skola med anor.

Jösses!!!

Sedan, en ännu-ännu annan gång,  fick jag och flera av de nya och yngre som jobbade som lärare höra att vi var ”för elevorienterade”, vilket inte var bra.
Det betydde att vi hellre satt och fikade och garvade med våra elever på rasterna än gick in i lärarrummet.
Det uppfattades om omvälvande och var inte bra att göra, menade de som bestämde. Jaha…

Ytterligare en annan gång så satt jag på ett långt möte, en förmiddag eller om det var en eftermiddag, och lyssnade, tillsammans med resten av skolans personal på skolledningen som hade något att säga där i Aulan. Jag hade med mig en burk läsk, det var väl 30 grader plus i lokalen. Efter någon timma blev jag törstig. Så jag öppnade den och drack ur den, samtidigt som skolans rektor råkade vara den som hade ordet, och sa något viktigt, som jag lyssnade på.
Detta påpekades till skolledningen efteråt, som ett enormt brott mot etikett och moral. Jag hade varit oförskämd mot ledningen, och sådant skulle inte tolereras. Blev naturligtvis uppkallad för att få höra detta av rektor. Man dricker inte läsk när REKTOR TALAR!!!

Jösses!

Sedan, mer, annan gång, hade jag ett prov på en kurs jag hållit i att göra websidor. Mina elever som gått denna kurs i en termin skulle nu visa upp sina websidor. Där fanns en flicka som kanske varit på två av mina lektionstillfällen under hela terminen. Hon hade gjort en jättebra och fin sida såg jag. Ja, jag visste också att hon var ihop med en kille som kunde det här med html och websidor. Hurusom helst. Hon fick samma frågor av mig, som alla andra fick när jag gick runt och kollade av kunskaperna.

-Ser fint ut, kan du ändra bakgrundsfärg på sidan? Visa mig hur du gör? Låt den bli grön. Och sedan kan du visa hur du skrivit frame-länken!

Hon bröt ihop. Började gråta. Var kränkt. Jag var en dålig lärare som hånade henne inför resten av klassen, fick jag veta, och så sprang hon ut, iväg. Jaha.

Senare, dagen efter eller om det var samma eftermiddag fick jag ånyo kallelse till rektorsexpeditionen. Gymnasiechefen ville tala med mig, det var allvarligt.
Jag stegade dit och undrade vad det kunde vara.

-Du har kränkt en av våra elever!

-Va? Hurdå, när, vem?

-Du påstod att hon fuskat med sin hemsida inför hela klassen!

Där förklarade jag det jag just skrev här ovan, att hon inte kunde, att hon inte varit där och att jag testade henne praktiskt, som jag gjorde med alla andra elever och att det inte var något konstigt med det.
Då kommer det:

-Det är inte din upplevelse av sanning som är den sanna, utan det är elevens!

Där, då, om inte förr, förstod jag att jag var i Kafka-land.

(Till detta ska tilläggas att just i denna grej så gick elever från just den klassen upp till rektorsexpeditionen och berättade hur det låg till, till mitt försvar, att hon fuskat och allt, så man lät saken bero, ingen ursäkt till mig, naturligtvis. Som vanligt).

Ja, jag har fler sådana här små minnen, men detta får räcka för nu, det var bara på en skola, en del av det hela.
Så, vad borde jag ha lärt mig av detta?
Kanske att den här världen inte kan förändras. Att den till stor del består (nu snackar jag inte om eleverna) av skitnödiga människor.

Min läxa här är nog att man alltid ska vara beredd på att folk inte hajar, att det glappar i skallen, och att man aldrig, säger aldrig, får cred för att man gör något bra.
Och vad de här människorna kommer ifrån, det är en annan historia, som jag vet svaret på, men inte orkar/vill redovisa nu.

Se där. Det var väl lite smaskigt. Nej, jag är inte själv i detta, mina kollegor på samma gymnasieprogram har sina egna sådana historier. Så blir det tydligen när nytt klampar in på gammalt.

Och det bara fortsätter.

2 reaktioner på ”Kommer ihåg otroliga prylar från min tid som gymnasielärare i 20 år”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.