Jag har haft en bedrövlig helg. TV-signalerna gick åt fanders, och så på söndagen även internet. Jag ringde supporten på Comhem, de tyckte jag skulle köpa en ny antennsladd (de slår ju upp i sina pärmar hur de ska svara). Okej, sa jag, och köpte ny antennsladd. Men det blev fanimej inte bättre. Så jag fick tillbringa helgen med sunkiga versioner av ettan, tvåan och fyran, samt TV 8 9 10 11 12 som jag aldrig kollar på annars, och surfa med 3G.
Skogsmullevarning på den helgen.
Sedan ringde de och ville skicka hit någon jävla tekniker. Jag vill inte ha någon tekniker här som bökar om och river upp. Så jag avböjde tills vidare. Men det var helt klart, för alla, att det var jag, eller min utrustning som det var fel på.
När jag vaknade på måndagen efter att ha hållit på och bytt sladdar och startat om och hej och hå hela helgen, så fungerade allt igen. Kanonfart på nätet och även på TVn.
Så jag vann. Det var något skit som de rådde över.
Men ändå är det märkligt hur man går in i en annan fas utan snabbt bredband. Det är inte kul att surfa, man kan inte kolla Apple-TV eller SVT-play, inte se TV med skärpa.
Dock, någonstans där så kändes det bra ändå. Som ett tecken, dags att göra något vettigt istället (för något måste man ju göra hemma när man inte kan slösa bort sitt liv framför skärmen).
Det där tål att tänka på.

Botaniserade på lagrat på mina diskar under kvällen och så hittade jag den här annonsen. Som jag gillar. Sådant går inte att få in i en tidning  idag, men gick på 60-talet:

Jag skulle vilja roa mig själv med att lyssna på EP 1 Syndafall– Stök i kök. Ha-ha-ha-ha.
Tänkte först lägga ut den på fejan, men sedan kom jag på att man ju kan skymta två bröst där, så jag avstod från att bli censurerad av fejan (och att ingen kommenterar för det är ju just naket, då blir folk fega). Sedan tänkte jag att: ”-Vafan ska jag gödsla där för, jag har ju min egen blogg, de som hittar hit, hittar hit, de andra kan fortsätta kolla på katter och maträtter på fejan.”

Nåväl.

Hittade även en ljudfil. Från lokalradion, P4:a den 10:e februari 2005. Alltså på pricken för tio år sedan, på någon dag. Där intervjuas jag om vår oro för jobben på Rudbecksskolan, sedan citeras en kollega, men sist är bäst, när vår rektor säger det hon säger. Problemet för henne var att våra elever frågade hur det skulle gå med vårt gymnasieprogram och oss som lärare, och att vi svarade att vi inte visste och då tydligen var illojala mot skolan och fick eleverna att välja andra ämnen. Det här hade jag glömt bort. Det är helt häpnadsväckande. Här, dryga två minuter i god kvalitet:

Det var tre av oss som fick jobb på den ”andra skolan” resten var utelämnade åt sig själva. Jag lyckades, av mig själv, fixa jobb på Tullängsskolan, en ledig tjänst som de där som skulle ha hand om våra placeringar inte kände till. Ha-ha-ha, vilka jävla nötter.
(Ja, sedan gick det åt fanders senare, genom i princip samma konstigheter, men det är en annan historia, eller, hör inte hemma här just nu).

Är mer och mer inne på att intensifiera min bloggaktivitet med att vara mig själv och lugna ner mig på andra ställen.
Jag kör här. Detta är min plats i cybern.

Ja, jag skriver inte om precis allt, men det gör ju ingen. Men nu, i min frustration, så skriver jag om förr. Som ovan. Och det lättar lite på trycket. Om Örebro kommuns skolpolitiska tjänstemän och politiker kommer jag att skriva mycket mer, men det måste lägga sig först. Annars kan jag framstå som en rättshaverist (fantastiskt begrepp, skapat för att få alla som kritiserar makten att förefalla vara mentala dårar, fast det naturligtvis finns dårar bland de som kritiserar också).

Ja, äh, det kan väl få räcka så. Så det inte blir för långt att läsa för de som dristat sig hit.

Tjong!

/Multimats