En bild jag hittade som får mig att bli ledsen men ändå glad

foath2

Jag ser ju rätt glad ut där. Det är den 22 maj 2003 och jag har dagen före fyllt år. Det är på Stallyktan här i Örebro. Jag är klädd då som nu, med sunkig jeanskostym.
Brevid mig sitter två polare. Han i vitt, med ryggen till, är Bela, gitarrist och bandledare i The Blue Pearls som jag lirade med i en mängd år och, naturligtvis, polare, fast jag inte lirar bas med bandet längre. (Kanske jag gjorde det då, minns inte nu).
Och så är det Foath i mitten. Blev gift med Färöiskan Runa, fick barn och jobbade som något akademiskt (doktor) på universitet här i Örebro. En mycket trevlig lirare, vi hade många samtal om livet och om kvinnor. En jävligt skärpt kille, kul och otroligt artig, fast jag provocerade rätt hårt ibland i våra diskussioner.
Fyra år senare blev han mördad. På sin arbetsplats. Av en idiot med kniv.
Men här njuter han fortfarande och gaggar tillsammans med oss.
Så, när jag hittar den här bilden så blir jag först ledsen, men sedan glad, för jag hade kul med honom och en mängd intressanta gagg.
Och jag vill inte begrava bortgångna polare i glömska. De fanns där fast de nu dragit vidare mot nästa dimension eller var man hamnar.
Tjoflöjt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.