Körde nästan på en galet orädd stöddig räv-valp

Tog ut min järnhäst och åkte iväg kring halv åtta under lördagskvällen. Behövde få vind, svalka, vad som helst för att komma ifrån denna värme som jag, ja, jag erkänner, avskyr.
Kom att tänka på att alla brudar ser ut som de är samma brudar när de har solglasögon. Varför? Jo, för utanför mig kom frk Rutis och hejade. Och inte fanken kände jag igen henne innan hon lättade på brillorna. Det är på ögonen man känner igen folk.
Vad jag skulle göra? Det kunde hon inte gissa när jag kom i min hojutstyrsel med hjälm och hela tutet, ha-ha.

Fick ut bågen från garaget, dyngblöt av härlig svett. Körde till Statoil vid Österplan. En bil stod redan där när jag började tanka. En dyr bil, en öppen bil, med två brudar i, bratts, som hade solglasögon. Vafan…?

-Hej, Mats!

-Eh, hej, vem är du?

Flickan som körde var, visade det sig, en fd elev, när hon lättade på sina solglasögon.

-Ni ser fanken ut som samma böna när ni har de där brillorna på er, jävla brudar!

-Jo, he-he, det har du kanske rätt i!

Hon garvade åt min sanning och gick in till butiken, jag tankade färdigt. Gick in och köpte en Mer Apelsin och betalade min soppa. La Mer-flaskan i väskan, drack den inte på macken.
Så iväg.

Kände mig skitskum. Okej, jag vet att jag kan vara skum, men det här var ”Mats-du-kokar-i-värmen-skum-någon-vill-äta-din-hjärna-skumläge”.
Vart skulle jag åka? Okej, ut mot Hjälmaren. Tre rödljus att stanna vid först, befarade svimmning på varje, kände panik, på riktigt. Trots mina nya hojbrallor som inte är av läder, inköpta i veckan för att klara sådana här jävla varmdagar. Hjälmen och skinnjackan är dock fortfarande svarta och solen lyste.

Kom upp i 70 knyck. Pust. Öppen jacka och allt, det började kännas lite bättre. Men jag var vimsig. Inte det bästa läget att köra 350 kilo motorcykel, om man säger så. Men jag kämpade på.
Så ser jag något fyrfota djur som står på vägen framför mig. Så jag saktar in. Det är en räv. En valp. Han kollar nyfiket på mig och går motvilligt av vägen. Jag kör knappt styrfart när jag åker förbi honom. Då stöddar han sig och vänder från diket och kommer upp på vägen igen och kollar in mig, börjar gå mot mig (min hoj låter alltså högt, även i låga farter, kanske var han hörselskadad). Jag skakar på huvudet och gasar iväg, och ser i backspegeln att han springer efter mig. Jävla dåre!

Två mil utanför Örebro är det 10 grader svalare. Jag känner att jag börjar leva igen. Tar dock en rejäl runda, cirka fem mil i en halvcirkel sydöst om stan (jag kan vägarna här numera).
Nästan hemma stannade jag utanför södra vattentornet där det lirades blues, och svepte den där Mer-drickan. Det var nog i sista sekunden, först då började jag piggna till. Sedan brakade jag mot garaget.

Försöker handla på ICA när jag låst in bågen, och lyckas, dock gör jag fel med kortet i apparaten tre gånger, vilket jag skyller på värmeslag. Får mina varor och drar hem. Äter, kollar Katharina Blums förlorade heder av Margareta von Trotta och hennes dåvarande karl, tysk rulle från 70-talet från en story av en nobelprisvinnare. Så. Jävla. Bra. Fortfarande. Och dårskapet i den filmen finns ju fortfarande i allra högsta grad. Blev fanken rörd av det hela.

Bajklade ner på bystan med den motorlösa järnhästen. Träffade trevligt folk. Smakade malt. Garvade. Höll HK-människor på avstånd (de kom fram förstås). De stängde och jag cyklade hem igen. Satt på balkongen. Imponerades av min ena tomatplanta, som blåst sönder. Den del som var vissen sedan en vecka har nu piggnat till. Bladen är som vanligt, snacka om självläkning. Sådant har jag aldrig sett tidigare. Men det finns alltså hopp.
Så var det idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.